Djävulen och en barnrumpa

En av de ursprungliga skaparna av Diablo-serien, David Brevik, kritiserade det nyligen utkomna Diablo 3, och teamet bakom spelet blev förnärmade. En av dessa utvecklare länkade till intervjun där kritiken ventilerades på sin Facebook-sida, vilket ledde till att flera av hans medarbetare kritiserade Brevik. Kontrovers! Det blev nyheter och folk kallade speciellt Diablo 3-producenten Jay Wilson för en barnrumpa.

Må så vara. Men herregud, låt honom vara en barnrumpa ifred.

Teknik är något fint. Jag gillar teknik. Men ibland kan det leda till problem. Att ventilera åsikter på Facebook, när man inte dubbelkollat vilka inställningar man har gällande delning, tenderar att skapa sådana problem. Man säger något som egentligen bara var menat för ens privata lilla sällskap av nära och förstående vänner, men som plötsligt når ut till så många fler. Sprängstoff.

Jag har svårt för den här typen av ”nyheter” och känner att folk borde få kunna ventilera sina känslor – hur barnsliga de än må vara – ifred. Motargumentet tenderar att vara ”men Facebook är inte privat”, vilket jag tycker är lite av ett icke-argument. Bara för att man kan komma åt information behöver man inte rapportera om den.

Att sluta en cirkel

Ett ytterligare problem med den här typen av rapportering är att den förvränger det naturliga händelseförloppet. När media blandar sig in kan meningsskiljaktigheterna inte lösas privat mellan de två parterna längre. En situation som kanske inte alls hade behövt ”lösas” egentligen, måste nu lösas på ett så PR-riktigt sätt som möjligt.

När Wilson kröp till korset var det inte så mycket för att be Brevik om förlåtelse, utan merparten av texten han skrev riktade sig till fansen. Det var dem som han, med en lång utläggning om hur Blizzard ständigt jobbar för att förbättra spelupplevelsen, bad om förlåtelse för spelets eventuella tillkortakommanden.

Samma sak skedde på andra sidan av debatten. När Leo Olebe på Gazillion Entertainment, som Brevik jobbar för, fick frågan om hur de ställde sig till ”kontroversen”, tog han tillfället att marknadsföra deras nya spel Marvel Heroes samtidigt som han ställde sig på Breviks sida:

”We admire Blizzard and Blizzard games. David was asked about Diablo 3 and gave his honest opinion and we stand by him 100 per cent. Marvel Heroes is David’s vision and is the spiritual successor to Diablo 2. We’ll be in closed beta soon, so visit MarvelHeroes.com if you want to check it out.”

[Eurogamer]

Det hela känns så otroligt farsartat. Rapporteringen, som inleddes med en helt poänglös ”kontrovers” kring en utvecklares reaktion på en annans kritik, avslutas med säljsnack för respektive spel. Det är förmodligen bara inom speljournalistiken som en sådan cirkel skulle kunna slutas på ett så smaklöst sätt.

Öppen kommunikation

Det finns absolut tillfällen då det kan vara värt att rapportera om vad folk skriver på Facebook, Twitter eller något annat socialt nätverk. Ett av de tydligaste exemplen från senare tid är Genusfotografens granskning av Facebook-sidor tillhörande individer från den studio som pressade honom på pengar i samband med hans kritik av en del av deras bilder. Den informationen gav kontext åt dessa individers handlingar, som i sig var värda att belysa.

Så var inte fallet med Wilsons Facebook-kommentarer.

Problemet med nyhetsrapporteringen i spelbranschen är att allting sker så snabbt och oreflekterat, samtidigt som information har blivit så extremt lättillgänglig. Interaktion mellan människor, som tidigare skulle ha tagits i direkta möten, tas nu via sociala medier som är betydligt öppnare än vanliga samtal. De samtal vi förde privat mellan vänner är numera tillgängliga för alla, om vi inte bockar för rätt ruta i sekretessinställningarna. Hur vi förhåller oss till detta och var vi sätter gränserna för vad som är privat och vad som är offentligt, oavsett vad inställningarna på Facebook säger, är frågor som kommer att behöva besvaras framöver.

Det här är inte problem på som något sätt kommer att vara exklusiva för speljournalistiken, men det är likväl frågor som jag tycker att speljournalister bör ställa sig själva. Rapporteringen om ”nyheter” inom spelbranschen känns ofta som en blandning mellan skvallerpress och snabbt omformulerat pressmaterial, och att då och då ta ett faktiskt pressetiskt ansvar skulle vara ett (förvisso ganska litet) steg i rätt riktning.

Det spelar ingen roll om de står i buskarna och knäpper foton eller hänger på Facebook och tar skärmdumpar. Ingen gillar paparazzi.

Det här inlägget postades i Artiklar. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s