Smårecensioner

Det här var ursprungligen en sida där jag enbart listade vilka spel jag hade klarat. Efter ett tag, när jag velade lite kring huruvida jag skulle ha några recensioner på sidan eller ej (jag kom fram till att inte ha det), insåg jag att jag kunde ha korta små omdömen om spelen jag spelat på den här sidan. Det kändes som en bra kompromiss.

2015

    • Pillars of Eternity
    • Disco Zoo
    • Shelter 2
    • LEGO Marvel: Super Heroes
    • Far Cry 4

2014

  • Titanfall
  • Dragon Age: Inquisition
  • Darksiders 2
  • Battlefield 4
  • Valiant Hearts
  • Watch Dogs
  • Middle-earth: Shadow of Mordor
  • Gods will be watching – ”Det är olyckligt att spelet, efter första uppdraget, snabbt börjar visa upp en hel del brister. Det är förvisso lovvärt att uppdragen är så varierade som de är, men det blir en märkbar kvalitetsdipp efter den suveräna inledningen som spelet aldrig riktigt hämtar sig från. Det är också i de senare uppdragen som spelets allra mest frustrerande sidor uppenbarar sig. De kan vara småroliga vid första försöket, men inget av dem lyckas fånga magin hos det första uppdraget som gjorde att varje omspelning kändes som en ny utmaning. I stället känns de bara konstant för långa, och när jag dessutom tvingas spela dem om och om igen blir de snabbt repetitiva.” [Recension]
  • Child of Light
  • South Park: The Stick of Truth – Ett av årets roligaste spel, till min stora förvåning. Jag gillar South Park för de pikar de tenderar att dela ut åt underligheter i samhället, men är inte lika förtjust i den prutthumor som annars bär upp serien. Inför Stick of Truth verkade det som att det var just den prutthumorn som skulle bära upp spelet också – och det är det till viss del – men det visade sig samtidigt finnas betydligt mer att hämta i spelet.
  • Divinity: Dragon Commander – Jag är egentligen inte ett särskilt stort RTS-fan, men utöver att jag gillar Divinity-serien så intresserade blandningen av politik och drakstrider mig. Spelet visade sig vara långt mycket intressantare än jag först hade trott. Jag deltog förmodligen i under dussinet RTS-strider under de 20 timmar som det tog för mig att klara spelet, utan spenderade i stället merparten av min tid med att navigera det politiska landskapet ombord på mitt flygande fort. Karaktärerna ombord visade sig vara mycket intressantare än vad de rimligtvis hade haft någon anledning att vara i ett annat spel.
  • Marvel Puzzle Quest – Det här är förmodligen det spel som jag spenderat mest tid vid under 2014. Jag älskar de tidigare Puzzle Quest-spelen, och att det nu kombinerats med Marvels universum gör det helt oemotståndligt. Jag hade kul i början, men sedan jag hittat en allians som jag kan tävla med har mitt spelande nått helt nya höjder.
  • The Wolf Among Us – Jag gillade säsongen, men den tjänar förmodligen på att man spelar den i ett svep. Den sista episoden i TWAO lånar även en del berättarelement från den sista episoden i den första säsongen av The Walking Deads. Telltales använder visserligen det berättarknepet betydligt bättre i TWAO än vad de gjorde i TWD, men det är ändå lite tråkigt att se det återupprepas.
  • Wolfenstein: The New Order – Dumaction som faktiskt – trots allt – har något innanför pannbenet.
  • Batman: Arkham Origins – Det är mera Batman, på gott och ont. Inte lika bra som Rocksteadys spel, men hyfsat underhållande ändå.
  • Crysis 3 – Jag gillade de två första spelen i serien, men det tredje var bara ett hopkok av saker som de tidigare spelen redan gjort bättre. Plus en pilbåge. Pilbågen var kul.
  • Goat Simulator – Är det ett bra spel? Osäkert. Är det ett roligt spel? Tveklöst.
  • Diablo 3 – Jag hade fruktansvärt kul med Diablo 3; mycket roligare än jag förväntade mig att ha. Efter att inte ha haft särskilt roligt med de senaste spelen jag spelat i genren trodde jag att jag tröttnat på genren i stort, men Diablo 3 visade att så inte var fallet. Jag kan fortfarande fastna helt i rätt spel.
  • Castlevania: Lords of Shadow – Ett i grund och botten bra spel, som är aningen för långt och inte riktigt fångade mig helt.
  • LEGO Batman 2: DC Super Heroes – Det tar alltid ett tag att komma in i Traveller’s Tales LEGO-spel, tycker jag. Kärleken är inte omedelbar, och i LEGO Batman 2 hann den inte infinna sig innan jag lade spelet åt sidan. Men när jag återvände tog det inte lång tid innan jag fångades av dess charm, och sedan var jag fast.
  • Assassin’s Creed 4: Black Flag – Jag spelade aldrigAssassin’s Creed 3, så det var ganska trevligt att återvända till lönnmördarkonceptet igen. Assassin’s Creed 4 är roligt, men den interna mytologin (som jag inledningsvis gillade) är numera ett katastrofalt totalhaveri som jag inte skulle ha något emot om Ubisoft kapade helt vid framtida spelsläpp.
  • Brothers: A Tale of Two Sons – Ett bra spel som jag hade alldeles för stora förväntningar på. Det är imponerande hur slutets twist är så väl förankrat i spelmekaniken, men jag önskar att den även varit bättre förankrad i berättelsen som ledde fram dit. Jag har väldigt svårt för när spelutvecklare tror att deras karaktärers gester och nonsensspråk ska kunna förmedla lika känslomässiga narrativ som traditionellt berättande kan. Brothers är ett bättre exempel än till exempel Fable, men når likväl inte hela vägen fram.
  • Continue?9876543210 – ”Spelet har en sorts sorgsen charm som är svår att värja sig mot. Det är melankoliskt och reflekterande, och egentligen är det väl kanske fullt rimligt att en stundande död inte är det lättaste att förstå sig på. Det finns en viss sorts logik i att spelet är svårt och besvärligt, eftersom döden inte är något som man instinktivt omfamnar eller accepterar. När man står ensam inför den så finns det ingen som kan hålla ens hand, och det är möjligt att en starkare vägledning från Odas sida hade förminskat den stora utmaning som hjälten trots allt står inför.” [Recension]
  • The Stanley Parable – Jag vet inte vad jag kan säga, bör säga, vill säga. Jag ger därför detta råd: spela demon som finns. Den visar på ett bra sätt hur resten av spelet är, utan att för den delen avslöja någonting. Om ni gillar det ni får där är spelet mer av den typen av skum kommentering av spelmediet. Jag gillade det väldigt mycket. Tror jag.
  • Saints Row 4 – Jag älskade Saints Row the Third, så jag var länge väldigt tveksam inför fjärde spelet i serien. Jag var inte säker på att det skulle kunna toppa sin föregångare utan att bli alltför löjligt och vansinnigt. De goda nyheterna är att Volition lyckades finna en ny nivå att ta det fjärde spelet till utan att det gick helt i kras under sin egen tyngd. Tyvärr tycker jag inte att det håller hela vägen. Jag har egentligen inte något emot att Volition dödar lite spelmekaniska darlings, men jag hade gärna sett att de haft ihjäl andra än vad de de själva valde.

2013

  • Call of Juarez: Gunslinger – Jag hade riktigt trevligt med den senaste delen i Call of Juarez-serien. Trevligt skjutande, en fantastisk westernsetting och ett kul upplägg på berättandet – där ens karaktär återger sina äventyr mellan ölsvepen på en bar – fängslade mig. Det är ett matinéäventyr, men ibland behöver spel inte vara mer än så.
  • Far Cry 3: Blood Dragon – Å ena sidan älskar jag 80-talscharmen. Å andra sidan har Blood Dragon tappat mycket av den charm som originalspelet redan hade. Det känns som att Blood Dragon egentligen inte behövde vara ett sidospår från just Far Cry 3, eftersom det inte alls vilar på samma fundament av roligt utforskande som utgjorde stommen i FC3. Resultatet är ett rätt bra äventyr, så länge man inte förväntar sig ”mer FC3”.
  • Baldur’s Gate 2: Enhanced Edition Ett av världens bästa rollspel piffas upp för en ny generation spelare – och resultatet är faktiskt riktigt imponerande. Många av de små förändringarna är riktigt trevliga och jag gillade det nya innehållet. Tyvärr kraschar det något vansinnigt. [Recension]
  • Tales of Xillia Jag älskade Tales of Vesperia och ville älska Xillia lika mycket, men ett alltför välbekant upplägg både gällande story och berättelse, och en alldeles för enkelt normal svårighetsgrad, gjorde det svårt. Spelet är fortfarande väldigt charmigt, men det väger inte riktigt upp för alla brister. [Recension]
  • Splinter Cell: Blacklist – Ett okej Splinter Cell-spel som vill mycket, men tyngs ned av både överambition och tveksam världssyn.
  • Divinity 2: The Dragon Knight Saga – Det här spelet lyckas med konststycket att referera till Hemingway, Bibeln och Moby Dick under samma minut. När expansionen Flames of Vengence inleds med en Terminator-referens viker jag mig av skratt. The Dragon Knight Saga tar sig inte på för stort allvar, och det är ganska skönt när genren annars består av onödigt gravallvarliga spel. Svårighetsmässigt är det visserligen rätt obalanserat och berättelsen är ganska svag, men humorn kompenserar för väldigt mycket.
  • LA Noire – Spelet har en alldeles, alldeles för lång mellanakt som består av fall som är snarlika i sitt utförande. Det finns en viss storymässig poäng i det, men det fick mig att lägga ifrån mig spelet i två år. När jag sedan plockade upp det igen och köttade mig igenom den delen, fann jag en andra halva som är bland det mest fascinerande jag någonsin spelat. Jag har länge klagat på att det bara finns en genre i AAA-spel – action (i olika former) – men LA Noire lyckades visa upp någonting nytt, och får mig att längta efter fler deckarspel.
  • The Dark Room – Man befinner sig i ett mörkt rum, och lägger ett vedträ i eldstaden. I takt med att rummet värms upp ger man sig ut i den mörka skogen efter mer ved så att man kan bygga saker, bygga hus, bygga upp en by till en stad, och bege sig ut på upptäcktsfärder. Det är en fascinerande resa som är fruktansvärt svår att slita sig från.
  • Save The Date – Det börjar enkelt: bjud ut din dejt på middag på en av tre olika restauranger. Men när dejten plötsligt dör sätts en händelsekedja igång som så småningom kommer att utmana hur man överhuvudtaget ser på spel.
  • Little Inferno – Ett spel som handlar nästan uteslutande om hur man som spelare kastar saker i en eldstad och ser dem brinna upp, borde inte vara så fängslande som det är. Men vävt genom det simplistiska gameplayet är en förvånansvärt rörande historia som hänger med även långt efter att spelet är slut.
  • Gunpoint – Humor är svårt, sägs det, vilket torde betyda att man borde uppskatta när det görs rätt. Gunpoint är ett exempel på just det, med sin härligt vrickade spionhistoria.
  • Shelter – Jag gillade verkligen det här spelet om en grävlingsfamiljs överlevnad. Det har vissa brister, men på det stora hela är det ett fascinerande litet äventyr som är förvånansvärt känslosamt.
  • Dead Space 3 – Om man ser det som ett actionspel är det fullt kompetent, även om det tar ännu fler steg ifrån den survival horrorgrund som första spelet byggde på. Medan jag spelade Dead Space 3 insåg jag att jag hade mindre problem med det än jag trodde att jag skulle ha, men olyckligtvis är det inte så bra som det så gärna vill vara och som det hintar om att det skulle kunna vara.
  • Borderlands 2: Tiny Tina’s Assault on Dragon’s Keep – Ett stabilt DLC. Tiny Tina är dungeon master för ett rollspel som valvjägarna håller och trollar fram en magisk värld fylld av drakar, orcer och trollkarlar. Många skratt, men att behöva kämpa mot samma sorts fiender som man alltid behöver kämpa mot i andra rollspel är inte särskilt inspirerande.
  • Awesomenauts – Ett fantastiskt multiplayerspel där man som en av ett drygt dussin hjältar ska attackera fiendens försvarstorn och sedermera bas, innan de når ens egna motsvarigheter. Det kanske låter som ett typiskt MOBA, vilket är en genre som jag oftast undviker, men någonting med Awesomenauts fängslar mig. Humorn, stilen, variationen.
  • Torchlight 2 – Det är ett stabilt actionrollspel. Kanske till och med ett riktigt bra, på sina håll. Men det är fruktansvärt anonymt. Det har inte Borderlands-spelens humor eller Diablo-seriens karaktärer. Det har en story som, i runda slängar, är ”stoppa skurken från att förinta världen” sträckt över tre akter och 25 timmar. Och det håller inte riktigt.
  • Proteus – Oooooh, spännande. Upptäcktsfärd! Weeeee! Okej, vad ska jag faktiskt göra? Um, hallå? Vad ska jag … solnedgång? Läckert! Vad många stjärnor nu om kvällen? Åh, nu händer något! Nice. Miljöombyte. Ny upptäcktsfärd! Mysig musik. Okej, nu börjar det här bli lite långtråkigt. Åh, intressant slutakt. Bra slut. Jag är nöjd.
  • Fortix 2 – Ett småroligt spel som tyvärr är alldeles för kort för sitt eget bästa. När man klarat det, efter en eller ett par timmar, känns det bara som att man klarat den första av vad som borde ha varit flera världar. Men icke; det är hela spelet. Kul medan det varar, dock.
  • Metro: Last Light – Metro 2033 var ett bra första försök att realisera det postapokalyptiska tunnelbanesystem under Moskva som Dmtry Glukhovsky mardrömt ihop. Uppföljaren är betydligt bättre på så gott som alla punkter. 4A Games behärskar spelmediets berättartekniska möjligheter på ett sätt som är ovanligt att se i dagens storproduktioner, och resultatet är hänförande. Last Light är ett mästerverk som borde detaljstuderas av andra utvecklare.
  • Borderlands 2 – Jag älskade första spelet, men var lite orolig för att uppföljaren bara skulle vara mer av samma. Det hade inte nödvändigtvis varit dåligt, men Borderlands 2 visade sig vara mycket mer än bara en upprepning av första spelet. De främsta förändringarna är att Gearbox i seriens andra stora valvjakt hittat tonen och det övergripande berättandet bättre.
  • Bioshock Infinite – Det är ju ett bra spel. Colombia är en fantastisk stad. Elizabeth är en fantastisk följeslagare. Ändå klickade spelet inte riktigt med mig. Berättandet var alldeles för splittrat, koncentrerat till små pölar av narrativ i en ocean av våld. Jag hade inga problem med våldet som sådant, men ett avlossat hagelgevär berättar inga intressanta historier. Spelet hade förmodligen tjänat massor på att balansera sitt berättande bättre.
  • Tomb Raider – Ett spel som jag egentligen skulle kunna kritisera för många saker – för mycket skjutande och för lite problemlösande, till exempel – men som jag i slutändan hade alldeles för roligt med för att alla de irritationsmomenten skulle störa mig alltför mycket.
  • XCOM – Det här spelet påminde mig, precis som Might & Magic: Heroes VI gjorde för något år sedan, om hur mycket jag kan tycka om omgångsbaserade strider. XCOM har några av de roligaste och allra mest utmanande omgångsbaserade strider jag spelat, samt en gedigen väv av ytterligare taktiska möjligheter utanför slagfälten. Att skjuta upp satelliter, forska fram nya vapen och obducera utomjordingar är hypnotiskt.
  • Alan Wake: American Nightmare – Ett i grunden ganska bra fortsättning på originalspelet, men med ett väldigt underligt upplägg. Alan Wake springer runt i en sorts tidsloop som gör att man behöver spela om samma tre små kapitel ett flertal gånger, vilket blir både repetitivt och förtar mycket av stämningen som spelserien till stor del bygger på.
  • Rage – Ett konstigt spel. Det känns som att id Software inte riktigt visste om de skulle göra ett spel utefter sina egna styrkor som utvecklare – en korridorskjutare – eller ett öppnare spel för en spelpublik som vant sig vid postapokalyptiska skjutspel som Borderlands och (i viss mån) de nyare Fallout-spelen. Resultatet är en velande hybrid som inte ger vare sig tillräckligt med frihet eller tillräckligt hård styrning för en bra spelupplevelse. Det har också ett av de mest antiklimatiska sluten jag någonsin upplevt.
  • Quantum Conundrum – Det dras av samma grundläggande problem som Closure gjorde – alltför många frustrerande pusselelement – men saknar mycket av den charm som Closure ändå överlevde på. Resultatet är ett högst medelmåttigt spel som är förvånansvärt svårt att rekommendera.
  • Hotline Miami – Jag borde inte gilla det här spelet. Jag uppskattar inte genren som sådan och borde därför känna mig smått alienerad av kritiken som spelet riktar mot den, men den klockrena estetiken och den ännu bättre musiken höll mig kvar ända tills jag trots allt föll på spelet. Hotline vågar göra det som Spec Ops: The Line aldrig vågade: ha vansinnigt rolig spelmekanik samtidigt som det problematiserar spelarens våldsutövande. Huruvida det sedan gör Hotline bättre eller sämre än Spec Ops vet jag inte. Kanske spelar det ingen roll. Spelas bör det i alla fall.
  • Closure – Estetiskt fantastiskt och pusselmässigt väldigt klurigt. Det har en sorts kuslig charm och låg länge högt upp på min lista över favoritpusslare. Dessvärre började jag, allteftersom som utmaningarna blev komplexare, allt oftare störa mig på att jag vid omstart alltid behövde spela om så stora sektioner. Det är ingenting som är så frustrerande som att klara tre utmaningar, misslyckas med sista, och behöva spela om alla. Gång på gång på gång. Spelmekaniken – som består av att ingenting existerar om du inte har en ljuskälla riktad mot det – är så oförlåtande att en snabbsparsfunktion (eller åtminstone ett checkpointsystem) hade gjort underverk.
  • Kingdoms of Amalur: Reckoning – Jag älskade många saker med spelet, men ett av de största invändningarna jag har är att det är otroligt dåligt balanserat. Jag gjorde så gott som allt som fanns att göra i spelet, vilket tog mig strax under 130 timmar, men redan efter en 30-40 timmar hade spelet förlorat nästan all utmaning. Då spelar det ingen roll att man har ett av de roligaste stridssystemen i något RPG; om man är en så gott som odödlig gud tappar det mycket av sin charm.
  • FTL: Faster Than Light[Uppdatering: nu har jag faktiskt klarat det.] Det finns förmodligen ett mer ”riktigt” slut än de sorgliga explosioner som markerat slutet för mina rymdbesättningar, men jag är inte säker på att jag någonsin kommer att komma dit. Det krävs bara ett enda dåligt beslut för att flera timmars arbete ska gå om intet. Inte för att jag klagar. Resorna mot min ofrånkomliga undergång är ändå alltid riktigt roliga.
  • Home – Ett underligt litet spel som leker med historieberättandet. Det fungerar utmärkt under merparten av spelet, men allteftersom det ger mer och mer makt till spelaren att själv välja hur historien ska utveckla sig förlorar spelet mycket av det som inledningsvis gjorde det så fascinerande. Som spelare, utan någon som helst insikt om hur ens val påverkar berättelsen, är man en dålig regissör. Resultatet är (eller kan åtminstone bli) en upplösning som inte är så härligt vag som spelet siktar på, utan i stället helt oförståeligt. Det är synd, för det är ändå ett riktigt intressant experiment.
  • Thomas Was Alone – Ett riktigt mysigt spel. Den artificiella intelligensen Thomas vaknar upp ensam och beger sig ut på en resa mot friheten. Äventyret som följer är en demonstration i hur bra berättande kan blåsa liv i de simplaste av former, och mot slutet av spelet kommer man älska personligheterna man mött.
  • Far Cry 3 – Som en av de få som faktiskt gillade det andra spelet i serien hade jag stora förhoppningar på Far Cry 3. Olyckligtvis levererade uppföljaren inte på de områden jag hoppats på, medan det polerade resten av spelupplevelsen rejält. Far Cry 3 är på många sätt fantastiskt, men berättelsen överraskar inte lika mycket som i det föregående spelet och motivationen att jaga runt efter poänglösa reliker tryter snabbt. Jag saknar de blodsdiamanter som man samlade i Far Cry 2 och sedan använde för att köpa saker. Det gjorde utforskandet till en naturligare del av spelet.
  • Mark of the Ninja – Många av mina favoritspel under 2012 var sådana som jag tyckte förde saker och ting framåt på olika sätt. Det kunde vara ett intressant sätt att berätta en historia på, en spännande berättelse som sådan, eller något liknande. Mark of the Ninja har inget av detta. Dess största förtjänst är i stället att det är alldeles fruktansvärt roligt, och det är inte fy skam alls.

2012

PC

  • Thirty Flights of Loving – En väldigt underlig upplevelse. Jag har inte riktigt bestämt mig för om det bara är ett intressant experiment med spelberättande, eller om det utöver det också är ett bra spel.
  • Dishonored – Mycket möjligt det bästa AAA-spelet under 2012. De varierade tillvägagångssätten gör det till ett av få spel där jag, medan jag smyger mig genom ett uppdrag, redan bygger upp peppen inför hur jag kommer tackla det nästa spelomgång.
  • Botanicula – Ett alldeles magnifikt spel. Jag kom aldrig riktigt in i Amanita Designs förra spel, Machinarium, så jag visste inte vad jag skulle förvänta mig av Botanicula. All oro var obefogad – Botanicula är ett av årets mysigaste spel.
  • Unmechanical – Ett sött litet pusseläventyr som inte riktigt vet vart det ska ta vägen. Spelet är sprängfyllt med ouppnådd potential och röda trådar som aldrig leder någonstans, men klarar sig ändå på ren charm.
  • To The Moon – Att följa upp TWD med To The Moon var kanske inte det bästa av beslut; TTM är minst lika hjärtkrossande på sina ställen. Men det är ett underbart hjärtkrosseri, som alla bör uppleva. Kan Gao väver en fantastisk berättelse på bara ett par timmar, och när man börjar nysta upp betydelsen bakom alla små detaljer man sett genom spelet är det svårt att inte förundras över berättartekniken i bakgrunden.
  • The Walking Dead – Relationen mellan Lee, som man själv spelar, och den lilla flickan Clementine, som man plockar upp i början av spelet, utgör stommen för en av de mest hjärtgripande historierna som släppts i det här mediet. Med tanke på hur rädd jag var för hennes välmående fasar jag för hur folk som har egna barn reagerar när hon utsätts för zombieapokalypsens alla faror.
  • Ghost Recon: Future Soldier – Jag hade jätteroligt med kampanjen, men spelet känns ofärdigt på ett underligt sätt. Som att vissa grundpelare tagits bort i sista stund. Det märks tydligt att allting är upplagt för co-op – så till den grad att man måste starta spelet från en flerspelarlobby – men eftersom vare sig splitscreen eller onlinemöjligheter finns är co-op-alternativen förvånansvärt få. Det ger ett lite splittrat intryck.
  • Warlock: Master of the Arcane – Det känns lite som Civilization- och Heroes of Might & Magic-spelens kärleksbarn, vilket är en ganska spännande kombination.
  • Spec Ops: The Line – Ett av de senaste årens allra mest fascinerande spel som gör så mycket rätt i sin avbildning av krigets fasor och sin kritik av dagens ”realistiska” krigsspel.
  • Neverwinter Nights 2: Storm of Zehir – Den här expansionen lyckas leverera både det mest spännande och det allra tråkigaste innehållet jag spelat i NWN2. Storymässigt har det inte en suck mot vare sig originalspelet eller den fenomenala Mask of the Betrayer-expansionen, men jag gillade verkligen systemet med att man kunde röra sig fritt över och utforska världskartan. Jag hade även riktigt kul med att bygga upp en stor handelsorganisation. Jag blir alltid glad när rollspel visar att det går att kombinera andra aspekter med det sedvanliga koboltdödandet i genren.
  • Analogue: A Hate Story – Det är ovanligt med spel som får en att känna saker, mer än kanske rushen av ett killstreak. Christine Loves senaste spel är ett sådant spel, som gräver sig ned under skinnet på en och drar upp otrevliga känslor. Denna sakta uppbyggda berättelse om kulturell misogyni ombord på rymdskeppet Mugunghwa är de senaste årens obehagligaste upplevelse. Det är obligatorisk spelning för alla som önskar att spel kunde vara ”något mer”.
  • Knights of the Old Republic 2 (med Restored Content Mod) – Att spela om spelet är en underlig upplevelse. Det är det en lika svidande som briljant kritik av den traditionella Star Wars-uppdelningen mellan gott/Jedis och ont/Sith. Att navigera mellan dessa två ytterligheter och spela som relativt neutral kraftanvändare känns således helt rätt storymässigt, men olyckligtvis bygger spelet på ett system som bara belönar spelare som väljer antingen den ljusa eller mörka sidan av kraften. Sedan har spelet, återställningsmodden till trots, förmodligen spelhistoriens trasigaste slut.
  • Transformers: War for Cybertron – Jag minns att jag hade jättekul med flerspelardemon när jag spelade det när spelet först kom ut, men själva kampanjen visade sig vara en monumental besvikelse. De mest oinspirerade 8 timmarna jag haft sedan F.3.A.R.
  • Fallout: New Vegas (Complete Edition) -Den fullständiga New Vegas-upplevelsen erbjuder väldigt lite som känns essentiellt jämfört med grundspelet och fördjupar saker som hade behövt fördjupas i huvudstoryn för att kännas fullt relevanta. Med det sagt är de olika småäventyren osedvanligt ambitiösa och experimentella, och när Obsidian lyckas bäst är de gyllene exempel på hur DLC borde utformas.
  • Saints Row the Third – Överraskande nog det roligaste spelet jag spelat i år. Tredje spelet in i serien har Volition hittat ett riktigt underhållande koncept. Jag hade aldrig förväntat mig att jag skulle bli så ledsen när det tog slut.
  • Max Payne 3 – Rockstar drar ned Max Payne längre ned i skiten än han någonsin varit tidigare, vilket är intressant för karaktären men inte för spelet. Det hjälper inte att ett flertal otroligt anonyma privatarméer står för motståndet.
  • The Darkness 2 – Om originalspelet fokuserade på det mänskliga i Jackie Estacados symbios med the Darkness, fokuserar uppföljaren även på det övernaturliga och den kringliggande mytologin. Tillsammans med betydligt trevligare art design och gameplay är resultatet riktigt trevligt.
  • Ys: Origin – Kul för stunden, men lämnar ingen större mersmak. Sämsta mus/tangentbordskontrollerna jag sett på länge, vilket känns konstigt eftersom det är ett PC-exklusivt actionrollspel.
  • Might & Magic: Clash of Heroes – Ett trevligt spel som, precis som Puzzle Quest-spelen, tar ut de obligatoriska striderna ur ett fantasyäventyr och i stället ersätter dem med pussellösning. Resultatet är ett kul om än ett i längden lite repetitivt spel.
  • Egress – En liten indiepärla. Påminner en hel del om Duncan Jones sci fi-film Moon i stämning.
  • Dungeon Siege 3 – Det är trevligt med ett hack’n’slash som försöker ha lite mer fokus på story än övriga spel i genren. Det tråkiga är att den storyn inte är mycket mer än ”samla allierade mot den onda armén”.
  • Battlefield 3 – Att skjuta utlänningar som amerikan har aldrig sett så snyggt ut. Eller varit så tråkigt. Superbt flerspelarläge, dock.
  • Mirror’s Edge – Det är synd att spelet inte fått en uppföljare. Mirror’s Edge är ett intressant första försök att utveckla förstapersonsperspektivet i spel, men det når inte hela vägen.
  • Witcher 2 – Få val som får massiva konsekvenser. Lite annorlunda jämfört med första spelet, men minst lika bra.
  • Witcher – En massa val som får en hel del konsekvenser. Ett av de bästa rollspelen på senare år.
  • Monkey Island: Launch of the Screaming Narwhal – Jag kan inte låta bli att älska ett spel spel där du kan pröva att stoppa ned brinnande bomber i ett par kalsonger för att kapa ett piratskepp.
  • Wallace & Gromit: The Bogey Man – Duon försöker bryta Wallaces olyckliga förlovning från den föregående episoden. Lösningen har med ett exklusivt golfsällskap att göra. Lika bra som föregående delar.
  • Crysis – Oväntat kul. Jag gillade inte alls expansionen Warhead, som var min första Crysis-upplevelse, men originalspelet var betydligt bättre.
  • Back to the Future: Episode 1 – Jag gillar verkligen Telltale Games, och första episoden i deras Tillbaka till framtiden-serie lämnade definitivt ett sug efter resten av Marty McFlys äventyr.
  • Warhammer 40,000: Space Marine – Ett spel som är fruktansvärt kul ända tills du jämför det med någonting annat. Då känns den vansinniga orkslakten ganska meningslös.
  • Assassin’s Creed: Revelations – Spelet berättar ingenting relevant om den övergripande striden mellan tempelriddare och lönnmördare, och känns därför lite onödigt, men erbjuder ändå ett fint avslut för Ezio.
  • Dear Esther – Ett av de mest stämningsfulla spelen jag någonsin spelat. Så mycket sägs genom att inte säga särskilt mycket alls.
  • The Elder Scrolls V: Skyrim – En sandlåda. Med drakar i. Helt plötsligt besannades en barndomsdröm som jag inte visste att jag egentligen alltid haft.
  • Metro 2033 – Spelet gör en hel del saker riktigt bra, men det känns förvånansvärt fräscht av helt fel anledningar; inte för att det egentligen gör så fruktansvärt mycket nytt, utan för att det som ett av väldigt få nutida skjutspel inte faller in i Call of Dutys väletablerade mall. Det är lite tragiskt, men så tänker jag på hur bra den kommande uppföljaren Metro: Last Light kan bli och blir glad igen.
  • Call of Duty: Modern Warfare 3 – Det sämsta spelet i serien sedan den ursprungliga Modern Warfare-rebooten. En totalt intetsägande kampanj och en multiplayer där man som PC-spelare känner sig lite förbisedd.

Xbox 360

  • Binary Domain – Att skjuta robotar är kul och det har ett rätt intressant relationssystem, men slutet sätter upp en premiss för eventuella uppföljare som känns mycket mer spännande än något som originalberättelsen erbjöd. Jag hade gärna sett de aspekter av berättelsen som gjorde slutet så intressant utforskas genom hela spelet.
  • Mass Effect 3 – Ungefär lika delar det bästa och det sämsta som Bioware skrivit, sammanpackat i ett riktigt kompetent skjutspel. Känns dock inte lika mycket som ett rollspel som tidigare delar i serien.
  • Alice: Madness Returns – Förra årets mest intressanta och tankeväckande spel.

Övriga

  • I Am Alive (XBLA) – Ett i grunden riktigt intressant koncept. Ett i slutändan inte särskilt bra spel.
  • The Graveyard (Android) – Gå till en bänk på kyrkogården. Sitt ned. Dö. Lyssna på en låt. Det låter ju inte så intressant, men jag kan ändå inte sluta fascineras lite, lite av den korta upplevelsen.
  • Game Dev Story (Android) – Gör ett spel! I ett spel. Otroligt repetitivt, men ändå slutade det med att jag satt uppe hela natten första gången jag spelade det.

2011

PC

  • Bastion
  • Neverwinter Nights 2: Mask of the Betrayer
  • Homefront
  • Neverwinter Nights 2
  • Civilization 5
  • Batman: Arkham City
  • Dragon Age 2

Xbox 360

Arcade

2010

PC

  • Dragon Age: Awakening

Xbox 360

  • Call of Duty: Black Ops
  • Alpha Protocol
  • Medal of Honor
  • Darksiders
  • Assassin’s Creed: Brotherhood
  • Singularity
  • Enslaved: Odyssey to the West
  • Fallout: New Vegas
  • Halo: Reach
  • Spider-Man: Shattered Dimensions
  • Battlefield: Bad Company 2
  • Mafia 2
  • Halo Wars
  • Bioshock 2
  • Prince of Persia: The Forgotten Sands
  • Alan Wake
  • Red Dead Redemption
  • Splinter Cell: Conviction
  • Far Cry 2
  • Brütal Legend
  • Mass Effect 2
  • Batman: Arkham Asylum
  • Call of Duty: Modern Warfare 2

Arcade

2009

PC

  • Dragon Age: Origins
  • Team Fortress 2
  • Torchlight
  • Left 4 Dead
  • Civilization 4
  • Plants vs. Zombies
  • Vampires: The Masquerade – Bloodlines

Xbox 360

  • Kung Fu Panda
  • Forza Motorsport 2
  • Assassin’s Creed 2
  • Borderlands
  • Halo 3: ODST
  • Resident Evil 5
  • Prototype
  • The Chronicles of Riddick: Assault on Dark Athena (båda kampanjerna)
  • Civilization: Revolution
  • X-Men Origins: Wolverine
  • Call of Duty: World at War
  • Dead Space
  • Prince of Persia med Epilogue  (DLC)
  • LEGO Indiana Jones

Arcade

  • Borderlands: The Zombie Island of Dr. Ned (DLC)
  • Grand Theft Auto 4: The Ballad of Gay Tony (DLC)
  • Puzzle Quest
  • Peggle
  • Shadow Complex
  • Battlefield 1943
  • Monkey Island: Special Edition
  • Wallace & Gromit Episode 1
  • A Kingdom of Keflings
  • The Maw
  • Grand Theft Auto 4: The Lost and Damned (DLC)
  • Braid

2008

Xbox 360

  • Gears of War 2
  • Fallout 3
  • Fable 2
  • Halo 3
  • Far Cry: Instincts Predator
  • Rainbow Six: Vegas 2
  • The Orange Box
  • Bully
  • Condemned: Criminal Origins
  • Saint’s Row
  • Grand Theft Auto 4
  • LEGO Star Wars: The Complete Saga
  • The Godfather
  • Bioshock
  • The Darkness
  • The Elder Scrolls: Oblivion & Shivering Isles
  • Gears of War
  • Rainbow Six: Vegas
  • Assassin’s Creed
  • The Simpsons Game

2007

Xbox 360

  • Knights of the Old Republic 1 & 2
  • Call of Duty 4: Modern Warfare
  • Mass Effect

Arkiv

PC

  • Grand Theft Auto 2, 3, Vice City & San Andreas
  • The Elder Scrolls: Morrowind
  • Max Payne 1 & 2
  • Neverwinter Nights
  • No One Lives Forever 1 & 2
  • Jade Empire
  • Icewind Dale 1 & 2
  • Fallout 1 & 2
  • Planescape: Torment
  • Civilization 3
  • Diablo 2, med expansion
  • Dungeon Keeper 1 & 2
  • Outcast
  • Baldur’s Gate
  • Baldur’s Gate 2: Shadows of Amn, med expansion
  • Red Alert 2

2 kommentarer till Smårecensioner

  1. Interstella skriver:

    Grymt bra smak när det gäller spel, speciellt arkiv delen! Baldur’s Gate, Diablo 2, Dungeon Keeper, Fallout, Icewind Dale, Jade Empire, Max Payne… aaah, that brings me back. ;P

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s