Moderaterna har hamnat i hetluften efter att ha föreslagit mer läxläsning och mindre datorspelande för barn, för att få upp deras sjunkande skolresultat. En tredjedel av Sveriges pojkar spelar tv- eller datorspel mer än tre timmar per dag, säger partiets utbildningspolitiske talesperson Tomas Tobé.
”Det håller inte om vi ska lyfta de svenska skolresultaten.”
Det finns saker att anmärka på i detta utspel, men först och främst tror jag att det är viktigt att reda ut en sak. Det är – även om inslaget handlar om Moderaternas förslag – TV4 som ansvarar för upplägget på inslaget. Som ett komplement till intervjun med Tobé lägger TV4 in en andra intervju, med en mamma vars son spelar så mycket att han vände på dygnet och var så trött i skolan att det ledde till telefonsamtal hem.
Jag återkommer till varför det här är relevant.
Innan dess tänkte jag dock bena lite i det här med att använda sig av statistik för att göra poänger. Det är en krånglig sak, inte minst i ett 2,5 minuter kort klipp – och speciellt om du måste dela dessa 2,5 minuter med en upprörd mamma som kanske (eller kanske inte) stödjer poängen du försöker föra fram. För saken är denna: ”En tredjedel av pojkarna spelar tv-spel mer än tre timmar varje dag” säger inte sådär fruktansvärt mycket om någonting.
Efter åtta timmar sömn och åtta timmar skola har pojkar (och flickor) åtta timmar kvar av dygnet. All den tiden kan de givetvis inte spendera hur de vill, men att lägga tre timmar per dag på en fritidssyssla låter inte särskilt allvarligt hur jag än vrider och vänder på det. Då återstår fem timmar av dagen, under vilka det nog borde vara lätt att klämma in både läxläsning och – förhoppningsvis – ännu mera fritidssysslor. Vare sig dessa är spel eller något annat.
Det är här jag tycker att TV4:s upplägg av inslaget kommer in. En vild gissning säger mig att den intervjuade moderns spelande, som ”hade jet lag praktiskt taget varje dag” efter sina nattliga sessioner, inte bara spelade tre timmar om dagen. Trots detta fick hennes situation ge kontext åt Tobés uttalande – skräckexemplet av vad han talade om. Jag tycker att det är väldigt märkligt, då Tobés definiering av spelproblemet var så brett att det blev i stort sett meningslöst. Det känns olustigt, okritiskt och framförallt oärligt gjort av TV4. Om Moderaterna vill ta diskussionen till den nivån, låt dem, och utmana dem sedan. Men om de inte gör det, gör det inte åt dem. Det finns de som säger att Moderaterna är moraliserande, men jag skulle nog snarare skylla det moraliserandet på TV4.
Det stora problemet med inslaget, både från TV4 och Moderaternas sida, är att det spårade ut diskussionen innan den ens fick chansen att ta fart på riktigt. Jag tycker inte att man ska förringa att överdrivet spelande kan vara problematiskt, och gå ut över studierna, även om det såklart inte drabbar var tredje pojke.
Jag tycker också att det är synd att det finns en syn på föräldraskap, bland alla upprörda nördar, att det alltid är upp till dem att hålla styr på sina barn. Det finns en viss sanning i detta – visst har de ett slutgiltigt ansvar – men att sträcka ut en hand till föräldrarna (som Tobé sade sig vilja göra) tycker jag inte låter som en särskilt dålig idé i sig. För att kunna ta sitt ansvar som förälder måste man ibland kanske få lite hjälp på traven. Samarbete är en bra sak.
Därför är det så tråkigt att se alla gnabbas med varandra nu.
Spelvärldspareringar 
Det är svårt att Tobes uttalande som något annat än:
1) moraliserande
2) problemförskjutning
3) en dålig ursäkt
En moderat politiker vill förskjuta det grundläggande problemet – att skolan under de senaste två mandatperioderna kraftigt försämrats. Om det beror på sämre anslag till skolan, privatiseringen, Björklunds oförmåga att agera, den nya studieplanen, de kraftigt försämrade villkoren för lärarna (där de tvingas spendera mer tid på administrativt tjafs än faktiskt pedagogik eller lärarbristen har jag svårt att svara på. Jag är inte lärare själv, men känner ett flertal lärare och lärarstudenter. De är inte särskilt glada för de tilltyg som skett de senaste åren.
Spel får här agera syndabock för någonting som det absolut inte är. Och fenomenet spel hade här kunnat bytas ut mot godtycklig annan fritidsaktivitet, men Tobe väljer medvetet någonting som rätt många föräldrar fortfarande är skeptiska mot / rädda för – i synnerhet de över en viss ålder. Yngre föräldrar som är uppväxta med spel har nog en helt annan syn på dess inverkan på barn – att det faktiskt kan ha positiva effekter.
Det är, i grund och botten, precis samma tråkiga argument som framförts så många gånger, från en äldre, oförstående generation. Det cirkulerade en bild på sociala medier för ett par dagar sedan, som tog upp precis det.
Sen vet jag inte riktigt om det ligger på statens ansvar att gå in och detaljstyra barnuppfostran. Givetvis kan föräldrar behöva hjälp med att dra gränser ibland – men jag har svårt att se hur ett ”handslag” skulle hjälpa till där. Och då spel i större utsträckning faktiskt är en stimulerande sysselsättning jämfört med exempelvis tv-tittande (som också hamnat i skottlinjen om vi spolar tillbaks tiden ett par år – ”överdrivet tv-tittande ger sämre skolresultat” osv.)
Men mitt huvudsakliga problem med utspelet – var är statistisken som Tobe åsyftar? Ingenstans har jag sett en tillstymmelse till källhänvisning. Siffrorna sväljs rakt av som sanning, utan att ifrågasättas. Och framförallt – jämför vi med andra länder (räcker med att vi går över gränsen till Norge och Finland) så ser vi att det inte verkar finnas någon korrelation mellan spelande och sämre skolresultat. Då givet att vi antar att norska och finska barn spelar i samma utsträckning som svenska – vilket jag tror vi kan anta, åtminstone ur en ren statistisk synpunkt.
Sen är det ju som så att ingen mängd läxläsning utanför skolan kommer hjälpa, sålänge skolan är fundamentalt trasig. Och det är inte direkt tvspelens fel, snarare moderaternas.
Lite ryggont hindrar mig från att svara på allt du sade, men gällande det här med handslaget:
Jag drar vissa paralleller till stökiga ungdomar i (stockholms)förorter, där jag ofta tycker mig se hur mycket av ansvaret för deras problem läggs rätt på föräldrarna – utan att sedan ge dem verktygen att faktiskt hantera problemen med. Det känns ibland som att folk nöjer sig med att skylla ungdomars problem på dåliga föräldrar, och sedan är det bra med det. Sådant löser inga problem.
Att då från Moderaternas sida sträcka ut och skaka hand med föräldrar, och visa att man är intresserade av att hjälpa till, ser jag som positivt. Att det finns en kommunikation där, så att föräldrar får den hjälp de kan tänkas behöva, tror jag är en bra sak. Det är dock lite synd att det sker just med tv-spelen som förevändning, eftersom föräldrar inte behöver hjälp med att hantera barn som spelar tre (eller fyra, eller kanske till och med fem) timmar om dagen. Att ”korrigera” det kommer förmodligen inte hjälpa några skolresultat.
Att det finns stökiga ungdomar och föräldrar som behöver hjälp med att hantera dessa säger jag inte emot.
Men att helt och hållet skylla försämrade skolresultat på ”för mycket tv-spelande” rakt av är bara ohederligt och populistiskt. Inga handslag kommer förbättra skolresultaten. Och utan några större skolreformer – fler lärare, mindre administration för dessa, mindre klasser, en helt ny studieplan för en generation som är trött på att passivt matas med information – så är det väl tveksamt om mer påtvingad läxläsning är lösningen.
Handskaket såg jag mer som – ”vi tror oss veta att det finns ett problem, men vi blundar för det verkliga problemet (”skolan”), och kommer med ett uttalande som lovar noll och samtidigt inte introducerar några extra budgetposter men som ändå till viss del lugnar de oroliga rösterna i samhället.”
Vad skulle handslaget innebära? Ett kontrakt mellan stat och föräldrar om att spelande max får försigå efter N minuters läxläsning. Alltså, hela tanken är ju egentligen ganska löjeväckande.
Nog för att ett par andra saker han nämnde var vettiga – fler och bättre verktyg för webbaserad läxläsning låter ju som bra initiativ [1]. Fair enough, men det lär ju huvudsakligen hjälpa de studenter som egentligen inte har behov av det. De elever som redan har koncentrationsproblem, inlärningsproblem, dyslexi, behov av speciallärare får ju ut ungefär noll av det incitamentet. Och det är ju dessa elevers behov som Björklund under 7 år fullständigt ignorerat.
[1] Under förutsätting att de konstrueras av någon som faktiskt förstår, och inte köps in från godtycklig IT-leverantör med katastrofala följder. Se till exempel Stockholms Stads fantastiska uppköp av skoldatorer – maskiner som i klassrumsmiljöer är i princip obrukbara, eftersom inloggning tar upp till 3 minuter (!) (exklusive uppstart) och detta är saker som stjäl rätt värdefull lektionstid.
http://www.idg.se/2.1085/1.539337/stockholms-skolor-domer-ut-it-avtalet–igen
Det intetsägande är svårare att reagera på än det uppseendeväckande. Vi tenderar att upptäcka och uppmärkssama tydligt ljusa förebilder eller kolsvarta förbrytare.
Tyvärr säger de mätbara resultaten inget om elevens nätverkande förmåga eller initiativkraft. En idiot kan ha alla rätt på matteprovet – och tyvärr är det också ofta så.