Kaospassageraren

En liten by i Panau. Jag har länsat den på förnödenheter, men jag behöver också förstöra alla myndighetsbyggnader för att orsaka maximalt med kaos i det lilla samhället. Beväpnade soldater patrullerar i byn, men jag har placerat ut sprängmedel på strategiska punkter runt om i byn och börjar sakta lämna området. Jag går förbi vakternas checkpoint vid byns utkant. Lugnt.

Jag plockar fram detonatorn. Trycker på knappen. Bakom mig briserar halvdussinet C4-laddningar. Militären ställs i högsta beredskap, men jag är redan borta. Jag ler. Det är här som Just Cause 2 är som allra roligast.

Just Cause 2 har en underliggande berättelse, men den är fruktansvärt oengagerande. Karaktärer går och försvinner utan att lämna någon sorts avtryck efter sig, och i den mån som det finns intressanta personligheter får de alldeles för lite utrymme för att riktigt kunna glänsa. Kampanjen består av sju uppdrag och skulle, om man inte behövde skapa en massa kaos via sidouppdrag för att låsa upp huvuduppdragen, förmodligen kunna klaras av på bara några timmar. Jag hade förväntat mig mer.

Men spelets dragningskraft är inte huvudberättelsen, utan sandlådan och det hämningslösa kaoset som kan orsakas i den. Det är spelets både starkaste och svagaste kort. När man sveps upp helt i kaoset så blir det precis så kul som Avalanche Studios utan tvekan siktade på att göra spelet, men när man en stund senare kvicknar till från ruset så känns den nyligen spenderade tiden på Panau ganska meningslös. Under merparten av spelet lyckas Just Cause 2 inte riktigt balansera å ena sidan huvudkampanjen och å andra sidan kaoset, utan de två aspekterna sätter mest käppar i hjulen för varandra. Huvudkampanjen hackas upp av ständiga avbrott där man måste skapa kaos för att kunna fortsätta (det som egentligen skulle ha kunnat klaras på fem, sex, sju timmar tog mig i stället 25 timmar), medan kaosskapandets sanna natur blir underställd dess roll som förutsättning för något strukturerat.

Det säger förmodligen någonting om spelet, att jag spenderade mer tid i Panau efter huvudkampanjen än vad det tog att först klara spelet. Utan huvudkampanjens bojor får kaoset härja fritt, och det var då som spelet blev som bäst. Jag fortsatte att göra små uppdrag åt de olika rebellgrupperingarna i Panau, leta samlingsföremål, och köra olika sorters race. Härja i militärbaser, länsa små byar på värdeföremål.

Samtidigt kan jag inte komma ifrån känslan av att Just Cause 2 hade kunnat vara ett så mycket bättre spel. Egentligen. Många race och sidouppdrag känns fruktansvärt oinspirerade. Det finns dussintals uppdrag med ett enda, simpel objektivt: ta person från Punkt A till Punkt B – klart; följ efter bilen, ha ihjäl passageraren – klart; ta dig till militärbasen, spräng något – klart. Många av spelets Challenges – race med antingen bil, båt, flygplan eller basejumping – känns minst lika generiska. Det finns ett par race, som det där man ska navigera i trånga utrymmen under ett gäng broar, som sticker ut, men de flesta kommer med en tydlig ”UTFYLLNAD”-stämpel.

Det är lite synd, för det finns en del riktigt bra saker gömda i spelet. Ett av de bästa uppdragen kommer från den något vidskepliga gruppen Ular Boys. De har förlorat en last smuggelgods vid en ö som ryktas vara hemsökt av döda kannibaler, och som agerar lite som Bermudatriangeln genom att sänka plan och båtar som passerar. Man får uppdraget att hämta smuggelgodset, varpå ens plan sänks av vad det än är för mystisk kraft som härjar där. Hela uppdraget känns som ett sorts underbart påskägg för de spelare som orkar utforska mest, och står i skarp kontrast till de flesta andra sidouppdrag. Stämningen är helt underbar. Även om jag vet – eller, efter att ha mött spelets kulspruteninjor, är relativt säker på – att det inte kommer att komma några spökkannibaler, sugs jag in helt av mysteriet. Tyvärr ställer det uppdraget de andra i skamvrån, och markerar bara än mer att sidouppgifterna i spelet överlag är ganska undermåliga. Roliga, men med potential att vara så mycket bättre.

I slutändan lämnar Just Cause 2 mig lite förvirrad i mina intryck. Medan jag visserligen gillar öppna spelvärldar, uppskattar jag dem mest om jag får uppleva dem i en berättelsestyrd kontext. Just Cause 2 är däremot som allra bäst efter huvudkampanjen, efter kontexten, när allting är upplåst och man har möjligheten att skapa kaos med alla tillgängliga medel. Ibland antar jag att man, för att kunna njuta fullt ut av ett spel, måste sätta sig med sina egna preferenser i baksättet, lämna över ratten till kaoset, och bara hänga med på vansinnesturen.

Annonser
Det här inlägget postades i Recensioner. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s