Recension: Comic Jumper

Comic Jumper är ett intressant spel. Det är utvecklat av Twisted Pixel – gänget bakom The Maw och ‘Splosion Man – för Xbox Live Arcade, och kostar 1200 MSP. Det är ett suveränt pris för ett spel som inte är särskilt kul att spela.

Ett roligt spel som inte är särskilt kul

Captain Smiley är en ganska misslyckad superhjälte. Hans egna serietidning läggs ned i inledningen av spelet och han lämnas pank och utblottad. Lösningen är att gästspela i andra serietidningar för att tjäna in tillräckligt med pengar för att nystarta sin egna serie. Smiley får tillgång till en ”comic jumper” som låter honom hoppa mellan olika serier, och så börjar det riktiga äventyret.

Vi kan väl börja med att fastställa att humorn i spelet är fantastisk. Captain Smiley och hans kompanjon Star har ett klockrent samspel med varandra, vilket blir än mer fascinerande om man tänker på att båda röstskådespelas av samma person. Likaså är Gerda, Smileys sekreterare, helt underbar; för att inte tala om alla skurkarna. Det finns några snedsteg här och där (den dynamiska pappersduon från spelets mellersta sektion är inte särskilt intressant, och skurktrillingarna i den avslutande mangadelen når inte alls upp till den nivå som tidigare skurkar satt), men överlag är persongalleriet fantastiskt. Brad är en favorit, med en underbar blandning av Duke Nukem och GTA 4:s Brucie.

Men det är inte bara karaktärsinteraktionerna som gör underverk för humorn i spelet. De olika episoderna dryper av referenser till såväl olika företeelser inom serietidningsbranschen som till flera generationers populärkultur. Referenser till Conan Barbaren och Tillbaka till framtiden fick mig att småmysa,men det var det stående skämtet i Heroic Age-episoderna – där 60-talets serietidningscensur blir belyst på ett inte särskilt subtilt sätt – som fick mig att skratta för mig själv.

Det är synd att spelet, när humorn är så bra, inte är bättre än vad det är. Efter den första av tre världar som man måste ta sig igenom var slut, insåg jag att jag inte tyckte att spelet var särskilt roligt gameplaymässigt. Utmaningen ligger många gånger i överväldigande mängder fiender snarare än svåra sådana, vilket blir lite tröttsamt i längden. Till sin hjälp har man bara sina två pistoler, och med undantag för de skadeuppgraderingar man kan köpa mellan uppdragen så förändras inte dessa nämnvärt under spelets gång. Det gör att spelet väldigt snabbt blir väldigt repetitivt. De respektive miljöerna gör sitt bästa för att bryta upp de invanda mönsterna, och en och annan kommentar skämtar om att bosstriderna är identiska med enbart några kosmetiska  skillnader, men det lyckas inte kväsa känslan av att man bana ut och bana in bara springer in i ett rum, skjuter allt som rör sig, springer in i nästa rum, och fortsätter att upprepa proceduren genom elva olika banor.

Allt underbart som inte är uppdragen

Mellan uppdragen landar man i sin bas, där man antingen kan gå runt och utforska, prata med sina kollegor, köpa bonusmaterial eller karaktärsuppgraderingar, eller ta sig an utmaningar som låses upp allteftersom man klarar huvuduppdragen. Många av konversationerna här är lika hysteriskt roliga som de ute på uppdragen, och persongalleriet här fylls på allteftersom man möter nya karaktärer ute på sina uppdrag. Lyckligtvis är det bara de intressantaste som följer med till basen, vilket så småningom gör att basen är befolkad med en kavalkad av de roligaste karaktärerna från spelet. Jag tillbringade runt en tredjedel (drygt 3 timmar) av min totala tid  i spelet (knappt 10 timmar), i basen. Det säger nog en del av hur välgjord denna sektion är. För den som är intresserad så finns det även arkadmaskiner från vilka man kan köpa utvecklarens tidigare XBLA-spel.

Man måste berömma Twisted Pixel för den gedigna mängd bonusmaterial som inkluderats i spelet. Detta går att köpa för de pengar man tjänar ute på sina äventyr, och innehåller allt från gratis teman till xboxen, till intervjuer med röstskådespelarna, och nya nivåer till utvecklarens tidigare spel. Det är mer extramaterial än vad som kommer till fullprisspel; det är för den delen mer extramaterial än vad som vanligtvis kommer till fullprisspelens Collector’s Editions. Bonusmaterialet är dessutom väldigt välgjort, även om mycket har en humoristisk vinkling snarare än en informativ.

Varför får jag inte betala mer?

Intrycket av Comic Jumper är således tudelat. Det är fruktansvärt kul, och det erbjuder ungefär vad man skulle kunna förvänta sig av en XBLA-titel. På vissa områden erbjuder det betydligt mer än så. Men striderna, som själva uppdragen är så totalt beroende av, är inte särskilt intressanta. Spelet är inte ens en button-masher – man håller bara ner skjutsspaken och siktar på fienderna tills dess att de dött. Det är inte särskilt givande, och speciellt inte under tio timmars spelande.

När jag klarade spelet lämnades jag med den ganska underliga känslan av att jag gärna velat se Twisted Pixel göra en fullprisversion av spelet där de låtit en mer fullfjädrad stridsmekanik ta den plats den behöver. Det märks att Comic Jumper är utvecklarens ambitiösaste titel hittills, men det är synd att den ambitionen bara sträckte sig till att göra ett XBLA-spel.

Spelet inhandlades av mig.

Det här inlägget postades i Recensioner. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s