När sluttexterna rullade i Red Dead Redemption så visste jag inte vad jag tyckte om spelet. Det märks att Rockstar har bland de högsta ambitionerna i branschen och därtill medlen att förverkliga dessa, och spelets sista timmar är en briljant uppvisning i effektivt historieberättande. De inledande timmarna är också milsvida bättre än vad man är van vid i spelsammanhang. Rockstar San Diego förtjänar alla tillgängliga lovord för både början och slutet av spelet, vilket gör det extra synd att historien som binder samman delarna inte är särskilt intressant.
En story ifrån ett sant mästerverk
Vi börjar från början. Man spelar som John Marston, en ärrad bandit med ett förflutet i ett fruktat gäng som en gång plågade landet. Spelet börjar med att man är på jakt efter de återstående medlemmarna i detta gäng. De flesta som har följt Red Dead innan släppet vet förmodligen vad Marstons anledningar till att jaga sina gamla vänner är, men jag ska inte avslöja för de som går in blinda. De räcker med att säga att historien nystas upp sakta men säkert i takt med att han lär känna en av spelets intressantaste karaktärer.
Det stora problemet med Red Dead Redemption är att så gott som hela spelet kretsar kring Marstons jakt efter dessa gamla vänner som han en gång red med, och att den berättelsen inte håller under hela spelet. Efter en väldigt bra inledning och en hyfsat bra första akt, hamnar man mitt i en pågående konflikt i den andra akten. Här börjar plötsligt ramberättelsen att knaka i fogarna, eftersom ingenting för den framåt. Folk lovar och lovar och lovar att hjälpa Marston; men i slutändan så är det bara man själv som springer runt och gör ärenden åt dessa, med väldigt lite hjälp från dem i gengäld.
Det är förvisso kul, rent spelmässigt, men berättelsen som sådan står bara och trampar vatten. Efter ett tag blir det svårt att motivera varför Marston beter sig som han gör (det är trots allt hans familj som står på spel) och utan något sammanhang känns uppdragen lätt ganska meningslösa. Det hjälper inte att uppdragsgivarna i denna mellersta del inte är de mest sympatiska.
Lyckligtvis tar det sig senare i spelet, och slutet är det bästa jag sett på länge. Mer än så bör jag nog inte avslöja, men jag kan säga att det räddade spelet från ett betydligt lägre betyg.
Ett land strax bortom civilisationen
Som tur är, är story inte allt i spelet. Minst lika viktigt är världen som spelet utspelar sig i – och den är, i ett ord, fantastisk. Den utgörs förvisso av en del typiska cowboy-miljöer, men är samtidigt så mycket mer än så. Det finns prärier, men också träskmarker och snöbeklädda berg; vildmarken delar utrymme med den begynnande civilisationen; och hästar har fått konkurrens från mekaniska transportmedlen av olika slag. Den helhet som byggs upp av alla dessa enskilda beståndsdelar är någonting som aldrig riktigt synts i spelsammanhang tidigare. Det är vilda västern i spelform – men än viktigare, ett porträtt av ett Amerika i mitten av en epok som förändrade landet för evigt.
Sättet på vilket de gör världen levande är även det imponerande. Dels finns det, i likhet med GTA 4, främlingar som ger en uppdrag av olika storlekar – vissa är enkla, vissa spänner över hela spelet. Uppdragen är visserligen av lite varierande kvalité, men de är mestadels trevliga inslag. Dessutom är världen fylld av mindre händelser – män som ropar på hjälp när hästar stulits, kvinnor som blivit bestulna, poliser som behöver hjälp att jaga efter flyende fångar – som man antingen kan välja att reagera på (på valfritt sätt) eller strunta i. Allt detta hjälper till med att bygga upp en trovärdigare bakgrundsmiljö för Marstons egna berättelse.
En annan sak som tillför väldigt mycket till spelets atmosfär är ljudet. Spelet använder sig av sitt soundtrack på ett ypperligt sätt, med några få låtar placerade på väl utvalda ställen i berättelsen, och röstskådespeleriet håller en imponerande hög nivå. Speciellt Marstons röst står ut. Han framstår som lika delar hård och sympatisk, och det är inte svårt att köpa hans karaktär. Överlag så låter amerikanska karaktärer bättre än icke-amerikanska, hos vilka accenterna emellanåt kan kännas lite väl övertydliga, men det finns inga karaktärer som låter rent dåligt.
Den suveräna ljudmattan innefattar även spelets djurliv. Hästar låter som hästar, pumor som pumor, och en av de mest skrämmande upplevelserna i spelet är när man hör en grizzlybjörn ryta strax bakom en (eller, än värre, när man redan strider mot en grizzlybjörn och man plötsligt hör en andra bakom sig). Även om man inte alltid ser vilket djur som gömmer sig i terrängen så hör man nästan alltid vilket det är, i alla fall om det är rovdjur. Det, i kombination med den enorma mängden olika sorters djur som finns i spelet, gör underverk för upplevelsen.
I ensamma revolvermäns sällskap
När det kommer till spelets multiplayer så är det, ungefär som GTA 4:s, mer imponerande än bra. I stället för att välja spelläge i en småtråkig lobby så hamnar man i en Free Roam-session. Där kan man slåss antingen med eller mot de andra spelarna i det enorma landskap som är Red Dead Redemptions öppna vidder. Vill man så kan man även gå vidare från Free Roam till mer specifika spellägen såsom Gang Shootouts eller Grab the Bag (tänk Capture the Guldsäck, ungefär).
Problemet med multiplayern är att det är svårare att ha överseende med alla mindre brister i stridssystemet där, än vad det är i singleplayer. Det är kul med strider i Red Dead, men det är inte jättekul; det är alla sidoaktiviteter som är det, och dessa finns inte med i någon större utsträckning i multiplayern.
Det finns dock ett robust levelsystem där man ständigt får tillgång till bättre vapen, karaktärer och riddjur allteftersom man når nya nivåer. Det kan tyvärr skapa en del balansmässiga svårigheter. Problemet ligger huvudsakligen i Free Roam. Där startar man med de vapen man låst upp via levelsystemet, vilket kan skapa en del bekymmer för nytillkomna spelare. Jag hade inledningsvis problemet att jag inte hade någonting att försvara mig med mot folk som hade betydligt bättre vapen.Eftersom man respawnar på mer eller mindre samma plats där man dog kan det leda till en ond kedja av upprepade dödsfall, där samma person(er) har ihjäl en gång på gång utan att man kan försvara sig. Det har hänt mig ett flertal gånger, och är oerhört frustrerande eftersom det kan vara svårt att ta sig ur.
I de flesta andra spellägen startar alla däremot såvitt jag kunnat se med samma uppsättning vapen, och måste leta efter nya på kartan utifrån ungefär samma förutsättningar. Det kan bli vissa problem om man kommer in sent i en pågående match, men inget allvarligt.
När jag inte blev avrättad gång på gång så hade jag dock riktigt trevligt med Free Roam-funktionen. Det är just det läget som jag återkommit till mest i multiplayern – de andra lägena har jag kikat in på för att kunna göra en rättvis bedömning av spelet, men har därefter inte självmant fortsatt spela dem i någon större utsträckning.
Sammanfattningsvis
Red Dead Redemption är ett mästerligt spel som det är oroväckande lätt att förlora sig i. Det är fyllt av sidoaktiviteter och minispel, och det händer alltid saker i världen som man kan välja att reagera på efter tycke och smak. Det har tyvärr en oerhört seg mellanakt som höll på att dra ned betyget en del. Spelet räddas av sin inledning och avslutning, där Rockstar verkligen visar att de är bland de främsta historieberättarna i spelbranschen.
Flerspelarläget är måhända inte spelets allra starkaste sida, men möjligheten att i Free Roam attackera olika gängs gömställen tillsammans med andra revolvermän är ändå betydligt roligare än att göra det själv i singleplayer. Jag kan tänka mig att det kommande coop-tillägget kan bli riktigt kul, av just den anledningen.
Jag spelade Xbox 360-versionen av Red Dead Redmption. Ett recensionsexemplar av spelet skickades till mig.
Recensionen är tidigare publicerad här. Det nämnda coop-tillägget är sedan länge släppt.
Spelvärldspareringar 