Det är intressant att se hur texter kan förändras, om man bara håller på dem lite. Den här texten hade ursprungligen tänkt fokusera på hur jag upplevde tiden omedelbart efter att jag publicerat min Mafia 2-recension på Nukem, men sedan fick jag förhinder och inlägget bestod länge bara av titeln.
Sedan släpptes Halo: Reach, och allting förändrades.
Jag har inget speciellt intresse av att recensera Reach själv. Jag har precis skrivit två recensioner i snabb följd på Nukem – Mafia 2 och Spider-Man: Shattered Dimensions – och spelar Reach enbart för mitt egna höga nöjes skull. Men det är ett av årets största spelsläpp och jag läser därför givetvis en hel del recensioner av det. Till min förvåning så visade sig att kommentarerna till flera av dessa recensioner är riktigt intressanta. Den huvudsakliga frågan som kom upp, speciellt på mindre sidor, är huruvida spelet verkligen är värt ett toppbetyg. Jag tänker inte svara på den frågan särskilt ingående – som sagt, jag recenserar inte spelet – men jag kan ju i alla fall säga hur jag ser på spelet.
Halo 3 ligger på min topp 5-lista över de bästa spelen som släppts. Någonsin. Reachs kampanj tycker jag var sämre, Firefight är någonting helt nytt (jämfört med trean), och Reach-betan av multiplayern var roligare än multiplayern i Halo 3. Jag har inte hunnit spela tillräckligt mycket multiplayer för att kunna säga något konkret om den slutgiltiga versionen, men såvida den inte besviker mig något oerhört jämfört med betan så skulle jag nog inte dra mig för att ge spelet ett fullpott. Jag är ganska mycket av en multiplayer-människa.
Med det sagt, hur jag står i frågan, så kan vi komma in på vad inlägget egentligen ska handla om: vad som hände efter att andra recenserat spelet.
Först ut var Eurogamer.se. Deras Jonas Aronsson spelade igenom enspelarkampanjen och gav den ett betyg – 9 av 10 – skiljt från multiplayerläget, som skulle recenseras vid ett senare skede. Detta väckte starka reaktioner, bland annat följande:
Personligen är jag knappt halvvägs igenom reach men måste konstatera att det är ett mästerverk(så långt jag spelat, så det måste bli några superbuggar eller felaktiga regibeslut för att ska bli mindre än full pott). Multiplayn har jag spelet en hel del I betan innan, så att den är ett mästerverk vet jag redan.
lägg till detta forge och replay modes så kan INGEN recenscent ge reach mindre än full pott.
Det poängterades från Aronssons sida att recensionen enbart gällde enspelarläget och inte tog vare sig multiplayern, Firefight eller Forge i beaktande. När recensionen av detta kom så fanns det givetvis möjligheten att det totala betyget blev högre. Ina Nordqvist, tillika skribent på Eurogamer, höll med Aronsson. Det fick en ganska rolig konsekvens:
[Ina], då vet jag att jag (och säkert de flesta andra med mig) inte ska lita på recensioner från dig. Inget illa menat men du är lite ur touch med spelmarknaden.
Däremot på [Aronssons] recension så tycker jag att den var jättebra […]
Jag skrattade gott här. Sedan gav jag mig in i diskussionen, men mest skrattade jag. Det verkar, som tur är, som att Ina skrattade med mig. Vi har nämligen en person som är kritisk mot en recension, skribenten av recensionen, och en person som håller med skribenten om dennes betyg. Jag tyckte att det var väldigt komiskt att kritikern tyckte att någon som höll med recensenten var ur touch med spelmarknaden, medan han uppenbarligen inte tyckte att recensenten själv var det. Jag skrattade lite.
Resten av mina åsikter i frågan finns att läsa bland kommentarerna.
Halo: Reach verkar vara en öm punkt. En helig ko, på många sätt. Star Trek-citatet ”Resistance is futile” gör sig med ens påmint. Beröm det villkorslöst, eller dö. Man har kunnat se samma mönster i flera recensioner. När Joakim på Familjenspel recenserade spelet så höjdes även där kritiska röster. En sak som ofta kom fram var att spelet borde ha spelats på en högre svårighetsgrad än Normal, som han spelat på. Likaså blev Warthog-kontrollerna flitigt diskuterade.
Seriöst och kortfattat ska man inte rusha ut en Halo recension, Halo är ett spel som man faktiskt kan bli bra på och utvecklas i men det kräver lite vilja och tålamod. Familjenspel tycker att warthogen är hemsk att köra, det är ett ganska tydligt exempel på att han helt enkelt inte gjort det.
Resistance is futile, som sagt, när det kommer till Halo-fanboys. Men jag ska inte diskutera det mer här. Liksom vid Eurogamer-recensionen finns mina inlägg i den frågan att finna i den givna länken. Jag tog bara upp det för att illustrera de starka känslor som spelet – och recensionerna av det – verkar frambringa.
Det intressanta däremot, är vilka olika perspektiv som jag upptäckte att folk hade gällande hur recensioner borde skrivas. En läsare på NewGame+, Inas egna blogg, argumenterade för att en recension som endast fokuserade på enspelarläget inte utgjorde en fullgod recension av spelet, vilket är en intressant synvinkel. Naturligtvis hade den varit mer relevant om denna enspelarfokus hade utgjort hela recensionen av Reach, men jag tycker ändå att kommentaren har en hyfsat bra poäng: en uppdelad recension är, till sin natur, inte komplett. Som läsaren uttryckte det:
Jag har INGEN aning om vad 9/10 till kampanjen i Halo Reach innebär. Har det att göra med vad spelet skulle fått för betyg om det enbart varit sin kampanj? Eller har det att göra med hur bra kampanjen är för att vara en kampanj i den här typen av spel? Det är verkligen inte samma sak…
Det betyder inte att det inte finns något värde i att göra en sådan uppdelning. Jag slängde ut två frågor på Twitter för att försöka bena ut några saker. Den första gällde vad folk spelade Halo: Reach för. Själv spelar jag nog främst för multiplayern, även om det jag huvudsakligen spelat sedan jag fick det är kampanjen. Jag blev lite överraskad över att alla de tre som svarade, svarade att de körde spelet för dess enspelarkampanj. Det är då kanske inte förvånande att våra åsikter skiljer sig åt kring det slutgiltiga betyget, även om jag många gånger håller med dessa gällande deras tankar kring enspelarläget.
Den andra frågan som jag ställde på Twitter gällde hur man skulle bedöma spel med både en- och flerspelarkomponenter.
Ny Twitter-fråga: För en ren tia (eller motsvarande) måste både SP och MP vara i toppklass i spelet, eller räcker det att den ena är det?
Här fick jag bara svar från en person – Spelgubben – men det var ett intressant svar:
@Ercarret om man inte skiljer MP och SP åt i separata betyg tycler jag nog att bägge måste vara i toppklass för att förtjäna en 10
Det som gör detta perspektiv intressant är att de allra flesta sidor inte gör sådana uppdelade recensioner (de som gör det, gör det oftast för att de inte kan bedöma multiplayerdelen vid första recensionstillfället). Detta har dock inte hindrat många av dessa från att ge spelet toppbetyg. Många verkar ha tyckt att en något underpresterande enspelarkampanj har kunnat vägas upp, betygsmässigt, av ett enastående flerspelarläge. Detta var någonting som Aronsson var inne på också, i Eurogamer-recensionen.
Men om man har ett enat betyg, vad betyder det för spelet om båda sidorna måste vara i toppklass för att spelet ska kunna anses värdigt ett toppbetyg?
@spelgubben Betyder det att en spel med en 10-kandidat till SP-kampanj skulle få sitt betyg neddraget av en 8-kandidat till MP-läge?
@spelgubben Hade spelet förtjänat ett högre betyg om det skippat att inkludera den väldigt dugliga (men inte HELT FANTASTISKA) MP-delen?
Spelgubben svarade:
@Ercarret svårt det där med betyg. Dels för att det är väldigt individuellt vad man tycker. Jag tycker man egentligen ska splitta betygen ->
@Ercarret och ge ett betyg för MP och ett annat för SP
Ja, det är svårt. Det är också intressant att se de två sätten att se på betyg. Ska man vara lite cynisk så skulle man kunna säga att det mestadels varit Halo-fanboys som kritiserat uppdelningen av betyget, förmodligen därför att det lättare visar upp brister. Det motsatta, att det varit de som varit mest kritiska till spelet som helst velat se ett uppdelat betyg just för att lättare belysa dessa brister, borde i cynikerns värld likväl vara sant. Jag vet inte om det stämmer. Jag tror inte att det är riktigt så enkelt.
Men hur löser man detta problem? Vissa sidor, som IGN, försöker att nyansera sina åsikter genom att lyfta fram olika punkter av spelet som får separata betyg. Slutbetyget är visserligen inte en enkel sammanställning av dessa underbetyg, i IGN:s fall, vilket betyder att spelet kan få ett slutgiltigt betyg som är antingen högre eller lägre än vad det ”borde” vara, men är inte detta rätt väg?
Uppenbarligen inte. Folk är fortfarande kritiska.
Behövs det ytterligare en dimension i recensionerna för att mer definitivt, i en enda recension, kunna blottlägga styrkor i både en- och flerspelarlägen? IGN har presentation, graphics, sound, gameplay och lasting appeal som underkategorier när de recenserar sina spel. Hur skulle denna lista kompletteras? Det hade varit intressant att se en kategori för att bedöma spelets berättelse, samtidigt som grafik och ljud känns tämligen ointressant. Jag skulle på min höjd kunna tänka mig att se en kategori som behandlar båda, men jag är inte tillräckligt intresserad av någondera för att tycka att båda ska behöva en egen kategori. Mer intressant hade kanske varit ”inlevelse” eller ”atmosfär”, i så fall.
Men nog från min sida. Vad tycker ni? Hur recenserar man spel bäst, för att blidka så många som möjligt, utan att skära ned på den personliga integriteten som spelskribent?
Spelvärldspareringar 