Att bryta upp dörrar: om Fienden och Alix Henriol

Den 11 april 1890 dog Joseph Merrick efter att ha lagt huvudet ner när han skulle sova, i ett försök att vara som ”alla oss andra”. Oss vanliga människor.

Merrick föddes i Leicester i England 1862, och ända sedan tidiga år plågades han av en ovanlig sjukdom kallad Proteus syndrom. Sjukdomen gav upphov till tumörer, som i sin tur ledde till enorma missbildningar över hans kropp. Efter att hans familj förskjutit honom och han under några år livnärt sig på ett av Leicesters arbetshus, tog han 1884 kontakt med en agent för att försöka leva på sitt säregna utseende. Han började med andra ord på en ”human curiosity exhibition” eller, som fenomenet är mer känt som, en freak show. Han tilldelades där scennamnet ”Elefantmannen”.

Efter att ha turnerat runt i England under en tid började intresset för honom att falna, liksom intresset för freak shows i allmänhet. Hans managers beslöt sig för att han kanske skulle lyckas bättre i resten av Europa, men efter ett uppträdande i Bryssel där hans dåvarande manager svek honom och försvann med alla hans besparingar, stod han ensam, övergiven och utblottad i ett främmande land. Han skulle så småningom lyckas ta sig tillbaka till England, men väl där var han så svag att han lades in på ett sjukhus där han skulle spendera resten av sitt liv.

Hans missbildningar hade tvingat honom att sova i sittande ställning – hans huvud var för missformat för att hans nacke skulle klara av tyngden om han lade det ned när han sov. Men den 11 april 1890 försökte han trots detta övervinna sin säregenhet och lade sig ned när han skulle sova i ett försök att vara som alla oss andra.

Human kuriosa

Merrick är en av de mest kända personerna som livnärde sig på att visa upp sina förbluffande fysiska åkommor, men han är inte den enda och definitivt inte den sista. Det något makabra intresset för andra människors tragiska öden är någonting som, än idag, fortfarande är starkt.

I den nya speltidskriften Fienden inleder Alfred Holmgren med artikeln Alix i Underlandet, om en ung kvinna vid namn Alix Henriol som förälskat sig hejdlöst i Sonic, och om den freak show som uppstod kring henne när internet bröt upp dörrarna till det forum (”Sonic Passion”) som hon drev för personer som attraherades av fantasiskapelser. Det är på många sätt ett fascinerande porträtt av en trasig människa.

Samtidigt kände jag, när jag först läste artikeln, samma tudelade känslor som när jag under en semester när jag var liten fann en utställning om naturens underligheter. Samma fascination infann sig – då inför tvåhövdade kalvar, människor helt täckta av hår (”varulvar”), och ja, Elefantmannen – men också en obehaglig känsla för att ha betalat inträde för en utställning om, i grund och botten, misär i olika former. Nu var det visserligen inte så mycket en freak show som det var en utställning om freak shows – en historisk överblick av underliga djur och människor, snarare än en utställning av dem – men de obehagliga känslorna fanns likväl där.

Artikeln om Henriol påminner mig om besöket på den utställningen. Det är ett nedslag i och en kartläggning av ett trasigt psyke, till synes utan någon anledning utöver faktumet att hon är en sjuk människa som beblandat sig med spelkulturen genom att förälska sig i en av dess största ikoner. Av allt att döma står det ganska klart att hon inte mår särskilt bra psykiskt, vilket om inte annat bekräftas när artikeln öppnar med en beskrivning av det korta meddelande som hon lade upp på Twitter strax innan hennes (förvisso misslyckade) försök att ta sitt eget liv. Därefter går artikeln vidare med att redogöra för det självdestruktiva liv hon levt fram till den punkt då artikelförfattaren möter henne och den faktiska intervjun tar vid.

Henriols strävan efter att slå mynt av sitt utanförskap – den status som ”missfoster” som internet gav henne – liknar på många sätt Joseph Merricks försök att, när alla andra alternativ var uttömda, använda sig av sitt groteska utseende för att överhuvudtaget kunna överleva. Men det är bara en tillfällig lösning, och precis som för Merrick tog Henriols stund i freak showens rampljus slut.

Att fråga sig själv varför

När jag kom hit i min text så hände en del saker väldigt snabbt, som sammantaget fick mig att börja fundera en hel del. Dels blev jag sjuk, och var mer eller mindre sängliggande i en vecka utan ork att skriva någonting under den tiden. Dels publicerade Oskar Källner en text – ett öppet brev till Fienden – i samma anda som det som jag höll på att skriva, efter att vi båda var för sig hittat och vädrat våra åsikter för varandra på Twitter.

Så jag tog en paus i mitt skrivande av det här inlägget, och läste i stället hans. Jag håller i stora drag med honom, även om vi närmade oss det från två lite olika perspektiv. Det var även intressant att se den direkt efterföljande diskussionen bland kommentarerna, eftersom det visade sig att ännu flera höll med. Fram tills dess hade jag annars bara hört så gott som unisont beröm för både Fienden i sig och artikeln i fråga.

Men sedan förändrades kommentarerna. Plötsligt fick Källner mothugg, både från skribenter på Fienden och från andra, utomstående personer. Och mer än det: han fick välformulerat och tänkvärt mothugg, som ställde frågor som med ens var väldigt svåra att svara på.

Jag tycker att Källner gjorde ett bra jobb i att besvara frågorna som ställdes, men medan jag läste dem (och insåg att de lika gärna kunde appliceras på mitt inlägg, när jag publicerade det) insåg jag att jag inte kunde svara lika bra på dem. Jag kunde inte motivera varför jag tyckte som jag tyckte. Det var en magkänsla, och eftersom det var mitt första intryck kände jag att känslan var värd att följa i ett inlägg, men när kritiken kom mot Källners text insåg jag att jag inte kunde försvara den magkänslan på ett (enligt mig) godtagbart sätt. Jag tycker att Källner genomgående hade bra repliker på den kritik han mötte, men det han lyfte fram var (även om jag många gånger håller med) inte det som min magkänsla initialt reagerade på. Det var något annat som jag själv reagerat på, och jag kände att jag behövde hitta det innan jag kunde fortsätta skriva.

Anledningen till att det tagit så lång tid att få ut det här inlägget är att det helt enkelt varit svårt att hitta den där specifika anledningen till varför min magkänsla kickat igång när jag läste Fiendens text. Ju mer jag letade, desto fler mindre trådar hittade jag som tycktes bidra till min inställning, men som, om jag väl började dra i dem, i verkligheten inte ledde mig närmare kärnan i problemet.

I slutändan hittade jag inget definitivt svar, men landade ändå vid en teori som jag tror åtminstone delvis förklarar varför jag reagerar som jag gjorde på den första artikeln jag läste i ”Sveriges första kulturtidskrift om TV-spel”.

 Illusioner av berömmelse

Som jag nämnde tidigare så får jag, när jag läser artikeln i Fienden, känslan av att Henriol slår mynt av sitt utanförskap på ett sätt som liknar de utställningar som Merrick sökte sig till för att försörja sig. ”Hon försökte”, går det att läsa i artikeln, ”desperat komma på nya sätt att komma tillbaka till det rampljus hon en gång till varje pris hade velat fly ifrån. Om så bara för att bli spottad på och runkad över igen. Bara bli sedd.”

Det verkar, av texten att döma, som att hon försöker använda sig av den freak show som internet byggde upp kring henne och hennes forum, i ett försök att få uppmärksamhet. Det är någonting här som gnager hos mig, och det är här jag tror att svaret till varför jag reagerade som jag gjorde på texten finns.

Det känns nämligen som att Henriol inte gör någon större skillnad på de som skrattade åt henne och de som fascineras av henne, eftersom det i båda fallen är någon sorts uppmärksamhet, och att uppmärksamhet (i hennes ögon) är vägen mot lycka, berömmelse, och evigt liv. Det känns som att hennes medgivande till artikeln handlade mer om att förmedla den bild som internet skapat av henne än att ge en mångbottnad bild av henne själv, eftersom det förstnämnda fyller en funktion som det senare inte gör.

Problemet, som jag ser det, uppstår i konflikten mellan artikelns syfte (gissningsvis att ge ett balanserat porträtt av Alix Henriol) och Henriols egna försök att marknadsföra sig själv som just internetfenomenet Alix Henriol. Jag såg ingenstans i artikeln någon uttalad önskan från Henriol själv att vilja, för att låna ett uttryck från engelskan, ”set the record straight”. När hon fick artikeln översatt tycktes reaktionen snarare vara den motsatta.

Från hennes Twitter, den 9 juli:

I’VE RECEIVED MY MAGAZINE AND ALL THE PICTURES THE JOURNALISTS HAVE TAKEN OF ME !!!! ♥

Well…after translating almost all the 16 pages about me, I can definitely say that I’ve got a fucking massive roasting…. They’ve smashed my face in that’s for sure ! Feels like I’ve been beaten up with a baseball bat… I even wonder if I don’t have a few missing/broken teeth from the smack I’ve just received right now…. Man, I can almost see the stars spinning around my head! But that’s not going to stop me, and if it was the price to pay to become a cover girl I’m willing to pay it cash.

Det lilla utbrottet ledde till ett par diskussioner med andra Twitter-användare. Speciellt två svar från Henriol känns värda att lyfta fram, innan vi går vidare.

lol that’s what i thought, that the article would only be about my relationship with Sonic but in 16 pages..theyve covered all

och

He sure made me appear like some fragile, weak and vulnerable girl. I’m the total opposite.

Det är intressant att det är just bilden av hur hon är privat som är det hon vänder sig mest emot, eftersom det (och hur den bilden skiljde sig från den som hon visade upp offentligt) enligt mig var den intressantaste aspekten av artikeln. Det var också den aspekt av artikeln som mest rättfärdigade det fysiska besöket hos henne, eftersom ingen annan intervjumetod förmodligen skulle ha fångat upp den skillnaden. Om intervjun skett via mail eller över telefon hade Holmgren förmodligen ”bara” intervjuat den offentliga Alix Henriol.

Samtidigt vände hon sig emot den beskrivningen av henne, och det är här – efter alla dessa omvägar – som jag tror att den absoluta kärnan till min initiala magkänsla ligger. Frågan är vem som artikeln egentligen är till för, när den intervjuade inte är intresserad av ett välbalanserat porträtt. Det är tydligt att Holmgren tycker att Henriol är en fascinerande person, och efter att ha läst artikeln kan jag bara hålla med hyllningskören om att det i stort är ett fascinerande personporträtt; men samtidigt, om det djupt ingående porträttet inte sanktioneras av den porträtterade, så lämnar det en viss besk eftersmak. När jag först läste artikeln var det bara en magkänsla, eftersom jag då bara hade innehållet i artikeln att utgå ifrån, men efter hennes uttalanden om artikeln har känslan förstärkts. För oavsett hur fascinerande porträttet är; oavsett hur välbalanserat och rättvist porträttet egentligen är; och oavsett vilka intentioner Holmgren än hade med porträttet, så verkar Henriol inte vara intresserad av att bli porträtterad på det viset. Och då gör de där obehagskänslorna från utställningen jag nämnde tidigare sig påminda igen. Inte för att intentionerna nödvändigtvis är något annat än nobla eller för att porträttet nödvändigtvis är dåligt skrivet, utan för att det känns som att Alix i Underlandet, utan Henriols välsignelse, bryter upp ytterligare en dörr hos henne som omvärlden inte har någon rätt att kika in genom.

Annonser
Det här inlägget postades i Artiklar. Bokmärk permalänken.

14 kommentarer till Att bryta upp dörrar: om Fienden och Alix Henriol

  1. Oskar Källner skriver:

    Tack för dina tankar. Intressant vinkel, och likaså intressant att läsa Alix reaktion när hon väl fick artikeln översatt. Då hade hon alltså inte fått läsa den innan publicering, eller godkänt dess innehåll. Trist.

  2. Tommy Håkansson skriver:

    Det här är en av få tillfällen då jag raderar mina planer för ett inlägg eftersom andra yttrat mina planerade åsikter mycket bättre och med mer djup än jag någonsin skulle kunna. Jag har liksom inget mer att säga. Jag tycker artikeln kom till på halvfalska grunder (om man läser deras mail fram och tillbaka innan besöket). Hade hon varit frisk skulle det vara en helt annan sak, men nu blir det bara obehagligt och långsökt eftersom det egentligen inte har något alls med tv-spel att göra.

    Jag vet inte om Alfred Holmgren har en syster, men jag undrar vad han skulle tycka om hon led av mental ohälsa och blev uthängd på falska grunder. Eller om han ens låtit henne bli intervjuad. Värst blev det under artikelns sista del, med de direkta frågorna. Då blev det som mest uppenbart hur Holmgren ville skildra henne, och hur hans frågor fiskade efter att utnyttja hennes sjukdom.

    Jag gillar Holmgren. Skarpt. Och det kommer jag fortsätta göra. Jag vill inte tro att han medvetet uppmuntrar en sjuk människas vanföreställningar för egen vinnings skull. Kanske reflekterade han aldrig över det. Kanske var det värre än han först trodde. Kanske fick han det att låta värre än det är. Kanske är det jag som överreagerar.

    • Jag skulle gärna se dig skriva ett inlägg, om inte annat så av den den något själviska anledningen att det skulle vara bra att ha en blogg som Svampriket som tar upp samma problematik. Det verkar finnas en del som håller med i sakfrågan, men det är ganska få som faktiskt tar upp det själva. Jag förstår det, sett till Oskars inlägg – om jag inte redan hade påbörjat mitt inlägg när jag läste hans så hade jag förmodligen inte satt mig ned och börjat skriva. Det kändes, som du sade, som att det inte fanns så mycket mer att tillägga.

      Samtidigt är det inte alltid vad man säger, utan att man säger något, som räknas.

      Gällande de ”halvfalska grunderna”: Jag har inte läst deras korrespondens, med undantag för det (enda) mail hon lade upp på sin egen blogg. Jag reagerade lite på det, eftersom det inte verkade nämna att artikeln skulle gå in på djupet (vilket ju i efterhand verkar vara ett av problemen), men utöver det har jag svårt att kommentera det utan veta mer om vad som sades.

      Sedan är det svårt att spekulera om varför det blev som det blev. Jag respekterar också Holmgren skyhögt, så såvida inget annat kommer fram (och det känns väldigt osannolikt) så antar att han hade de bästa av intentioner. Däremot tror jag inte att du behöver tvivla på din egen reaktion. Tro mig, jag har tvivlat tillräckligt mycket. Det var därför det tog så lång tid att skriva det här inlägget. Men jag tror att vi har nått en punkt där tillräckligt många har reagerat på någonting i texten, för att vi ska kunna säga att det faktiskt finns någonting i texten som är värt att reagera på. Sedan finns det givetvis tillräckligt många som inte reagerat på det för att man inte ska kunna säga något definitivt åt någotdera håll. Bara diskutera.

  3. Fredrik skriver:

    Min första tanke när jag läste artikeln var ”Helvete, vilken skadad människa”.
    Och ”Delar av intervjubiten borde kanske skippats”.

    Det sentimentet kvarstår. Men det gör inte att jag tycker att artikeln är mindre värd. Det är en ypperlig skildring av en skadad själ. Om den passar i ett kulturmagasin? Ja, det tycker jag nog. Byt ut namnet ‘Fienden’ mot ‘Filter’ (eller mot något annat kulturmagasin), och försök låta bli att hitta ett porträtt av en trasig pop/rock/filmstjärna. Det är nog ganska svårt. Att hitta sanktionerade biografier av levande eller döda personer är nog också ganska svårt.

    Naturligtvis kan vi tycka att spelpress borde hålla en högre standard. Att den borde vara fläckfri.

    Men jag vet inte om det är ett resonabelt krav. I en perfekt värld, ja. Än så länge har det ju varit enkelt. Vi skildrar spel. Det är materiella produkter. Material blir inte ledset om du skriver elakt eller kritiskt om det. Ett spel blir inte ledset för att du påvisar grafiska problem, eller klagar på tekniska brister.

    Såvitt jag vet har ingen någonsin klagat när annan spelmedia skrivit rätt så brutalt elaka saker om exempelvis Uwe Boll. Eller att han borde dö i massiva eldsvådor. Därför känns reaktionerna på Alix-artikeln ganska märkliga. Men, jag ställer mig också frågande till om det var en bra publicering i den form den publicerades. Det faktum att jag gör det beror på att den klämde på en nerv. Så fruktansvärd är historien, och så välberättad är den.

    Huruvida fröken H har tagit någon skada av att hennes liv skildras mer blottat vet jag inte. Det vet nog ingen. Hennes reaktioner på twitter har jag dock svårt att ta på allvar. Det är inte ‘hon’ som skriver, det är den publika sidan som skriver. Att hon är upprörd är självklart. Hon känner inte igen sig i det som är skrivet, för hon kan inte acceptera sina egna brister. Hon är ju perfekt. Hon är ett barn av gud. Hon har inga brister. Och ve den som försöker påpeka det.

    På det stora hela: Ja, artikeln är rätt. Och den är fel. Den är obehaglig. Det gör ont att läsa den. Effekt uppnådd. Huruvida syftet med artikeln, att ta sig bakom den projicerade figuren Alix Henriol och upptäcka den riktiga, klargjorts för intervjusubjektet vet vi inte. Och jag vet inte riktigt om det är helt viktigt i sammanhanget. För min del är det inte det. Kanske hade den blivit bättre om intervju-delen varit nedkortad. Om vissa av de mer ledande frågorna kanske strukits. Jag vet inte riktigt.

    Många har skrivit om den överhuvudtaget har i ”spelpress” att göra. Vad har Alix för koppling till spel? Är det relevant? Ja. Precis lika mycket som artiklar om människor som kämpar för att få så hög gamerscore som möjligt, eller samlar på obskyra speltitlar. Det här är en människa som (bokstavligt talat) älskar spel och spelkaraktärer. Såpass mycket att hennes fragila psyke någonstans tagit ett par törner. Varför skulle inte vara relaterat till spelhobbyn? Hon är ju den ultimata fangirlen. På alla sätt och vis.

    (Not: Nu var det länge sedan jag läste artikeln. Jag hade tänkt läsa om den innan jag postade, men då hade jag bara prokrastinerat. Läser jag om den och radikalt ändrar åsikt så droppar jag en ny kommentar.)

    • Tommy Håkansson skriver:

      Fredrik, jag förstår inte riktigt jämförelsen mellan Alix Henriol och Uwe Boll. Den ena hatas för arbetet han gjort, och hur han använder kryphål för att finansiera sina medvetet respektlösa skändningar av älskade licenser. Den andra hatas på grund av symptomen för hennes sjukdom. Den ena hatas för vad han helt medvetet gör. Den andra hatas för vem hon är.

      Det känns inte som det håller att jämföra en till synes frisk vuxen mans medvetna beslut med en till synes sjuk tasig flickas livsöde. Jag förstår heller inte hur du kan jämföra en artikel om henne med en artikel om till exempel Angelica Norgrens bror. Att hon älskar Sonic är ett slumpartat symptom, och har inget med hennes kärlek till tv-spel att göra. Hon älskar Sonic — inte tv-spel. Hade hennes mor låtit ett annat tv-program än Sonic hålla Alix sällskap hade hon varit lika fixerad vid det programmets figurer.

      • Fredrik skriver:

        Det känns lite som dubbelmoral. Jag har sett det klagas på Boll-artikeln på ungefär samma premisser som Henriol-artikeln, medan ingen har klagat när spelmedia skrivit spaltmeter med elakheter om Boll från ett helt annat perspektiv. Dubbelmoralen i att ganska sansade (med ovanstående friskrivningar gällande vissa intervjufrågor) artiklar om en person bemöts med kritik, medan sakliga sågningar av samma individer accepteras för att det är okej. Det är inte personligt längre.

        Ingen reagerade till exempel på Johan Martinssons ganska taskiga utmålning av Henriol som en knäppskalle i Level #47. Men när man får se den riktiga personen skildras på ett reellt sätt så blir det en jävla storm? Då är det helt plötsligt ”fel”. För att hon har humaniserats.

        Som sagt. Dubbelmoral. Litegrann.

        Att hon älskar spel är inte ett slumpartat symptom. Att hon inte hade blivit kär i Sonic om hon inte spelat spel är väl ett kanske sant.

        Visst, hon hade kanske blivit kär i något annat objekt istället, och då hade det kanske varit ganska irrelevant att skriva om henne. Men nu introducerades hon till spel, blev kär i Sonic och fortsätter att älska spel.

        Hon nämner både i sin blogg, och i både Fienden och Level att hon gillar att spela spel. Hon älskar att kontrollera Sonic med handkontrollen, men spelar även andra spel. Hon är en gamer.

        Därför tycker jag porträttet kan kännas relevant. Hon är en spelfangirl primärt, kär i sonic sekundärt, lider av allvarliga psykiska problem också sekundärt. Så tolkar jag det iallafall. ;)

        Jämförelsen med achievementjunkies ( jag nämnde inte Norgrens bror, det var du som drog en slutsats ) är väl ganska relevant.
        Vad har achievementjunkies, cosplayers, fansiteskribenter, etc med spel att göra, och varför ska dom lyftas fram i spelmedia?

        Det är en del av kulturen. Fans, fanboys och fangirls.
        Just denna har någon form av märklig fetish för en spelfigur. Spel har växt till att bli mer än bara den rena underhållningsformen vi pysslar med framför vår TV, framför vår bärbara enhet.

        • Tommy Håkansson skriver:

          Jag känner fortfarande inte att du förklarat varför du tycker det är validerat att jämföra elaka saker som skrivs om en frisk vuxen man på 40-nånting som frivilligt försatt sig i det läge han befinner sig, med elaka saker som skrivs om en sjuk individ som är så trasig att hon inte klarar av livet, och samtidigt uppmuntra sjukdomens vanföreställningar.

          Det är inte dubbelmoral att säga att det är mer OK att gå efter friska människor för deras val än att gå efter trasiga människor för deras sjukdom. Uwe Boll har koll på verkligheten och vet exakt vad han har att förvänta sig när någon kommer och gör en intervju. Så är inte fallet med Alix Henroil, som snarare behöver hjälp än att bli uthängd för vår underhållning. Jag har inte läst artikeln om henne i Level #47, så jag kan inte säga något om den. Kanske framgick det inte att hon är sjuk i den artikeln. Kanske skrev han inte om alla hennes självmordsförsök och självvållat våld mot sitt underliv. Kanske skrev han bara om en tjej som gillar Sonic. Eller?

          Vad jag minns från artikeln introducerades hon inte för Sonic förrän långt efter att besattheten tagit vid. Vad jag minns var det via en av tv-serierna som hon upptäckte Sonic. Hennes sjukdom är inte sekundär till kärleken för Sonic eftersom kärleken för Sonic är ett symptom av hennes sjukdom. Sjukdomen kom först, kärleken för Sonic kom sen. Du måste skilja mellan fangirl och självmordsbenäget offer för mental ohälsa.

          Vad spelar det för roll att jag nämnde Norgrens bror? Han är en achievementjägare, som det skrivits om. Är han inte relevant som exempel för vad du jämförde med? Var slutsatsen jag drog felaktig?

          När du jämför Alix med Nikke och cosplayers låter det som att du har bekymmer med att skilja mellan intressen och mental ohälsa som manifesteras via självmordsbenägen besatthet. Så länge som Nikke inte kör kuken i sin Xbox tills ollonet är söndertrasat tycker jag inte jämförelsen borde göras.

    • Det finns flera situationer där jag tycker att det mycket väl kan vara på sin plats även med osanktionerade porträtt, där ett slags allmänintresse kan gå före individens önskemål. Men Henriol är inte en offentlig person – hon är inte en pop/rock/filmstjärna. Hon är en privatperson, som bara blivit känd efter att folk hackade hennes sida för att därefter börja peka finger och skratta åt henne. Det betyder att jag inte tycker att det allmänintresse, som jag tycker kan styra reportage kring offentliga personer eller (”riktiga”) kändisar, gäller i hennes fall.

      Däremot tycker jag definitivt att det kan finnas rum för reportage om personer som Henriol. Det är bara det att, eftersom det är en privatperson som tidigare häcklats offentligt, jag tycker att det borde ske på deras villkor. I vanliga fall tror jag att den häcklade skulle ha välkomnat ett balanserat porträtt som gör dem rättvisa, men Henriol känns inte som ett vanligt fall.

      Jag skulle nog säga att den Alix Henriol som hon visar för omvärlden på många sätt verkligen är en del av henne själv, även om hon känns extremt splittrad som person. Av artikeln att döma så är det inte allt hon är, men det är den del av henne som hon verkar vilja visa upp för omvärlden. Och varför skulle hon inte få göra det? Vad har vi för rätt att gräva i vem hon ”egentligen” är, om hon inte själv vill det? För det verkar hon inte vilja – det blir ganska tydligt när Holmberg i slutet av artikeln skriver, ”Alix kan återigen gömma sig bakom den slöja av overklighet som gjort hennes liv möjligt. Jag förstår att hon aldrig kommer att vilja något annat.” Hur vi än ser på hennes offentliga bild, så verkar det vara där som hon själv lever. Det är inte en charad enbart för allmänhetens beskådan.

      Gällande det du skrev om kritiken av exempelvis Uwe Boll: Jag känner inte att jag hycklar genom att kritisera Fienden, av två anledningar. Dels tycker jag att tidningen har gjort ett fenomentalt arbete för att sätta sig själv på en piedestal ovanför den nuvarande ”speljournalistiken”. Visst, låt gå för det. Men om de kammar upp sig så är det inte förvånande att strålkastarljuset lyser på dem, eller att deras texter hamnar under luppen och granskas närmare än vad annan spelmedia vanligtvis görs.

      Det är den ena saken.

      Den andra är att jag inte kritiserat Fienden för att ”skriva hemska saker” om Henriol. Poängen är i stället att det känns som att artikeln bryter upp en dörr in till någonting privat hos henne till vilket utomstående ögon inte borde ha tillträde. Mig veterligen har annan spelmedia inte gjort något liknande när det gäller Uwe Boll. Det skrivs en hel del om honom – en hel del ”hemskt” – men de sakerna tycker jag är tveksamma av andra anledningar än det som gör mig tveksam till just den här artikeln.

      Huruvida hon tagit skada av artikeln vet jag inte heller. Som du sade: det vet nog ingen. Därför har jag varit försiktig med att inte försöka antyda något sådant. Om det ändå finns några sådana antydningar så får du gärna peka ut dem till mig.

      • Fredrik skriver:

        Du har väldigt många giltiga poänger. Är fröken Henriol en offentlig person? Ja och nej. Någonstans under resans gång, efter att Sonic-Passions öppnades upp så verkar hon medvetet ha valt att bli en offentlig person. Hon verkar ju vilja bli känd, medverka i Jerry Springer show och verkar leva för att skapa kontroverser. Detta var långt innan Fienden besökte henne. Då tycker jag att man kan räkna henne som en offentlig person. Faktiskt.

        Men jo, jag förstår vad du menar. Definitivt. Och poängerna rörande hennes publika och privata person är giltiga. Det var som sagt länge sedan jag läste artikeln, så jag hade glömt Holmbergs slutkläm. Den är faktiskt ganska elak.

        Rörande Boll och hemska saker – jag pekade inte ut dig specifikt som skyldig till dubbelmoralen eller hycklandet. Det kanske jag borde förtydligat. Det var mer menat som ett generellt skott överlag mot bloggosfären, forumiter och internethatare in general. Jag borde låtit Boll-sakerna hamnat någon helt annan stans, då de verkar ha orsakat mer förvirring än nytta. :-)

        Rörande dörruppbrytning – intervjun med Boll gör nästan samma grepp. Man kommer Boll väldigt nära in på skinnet, filtrerat genom Fiendens intervjugrepp. Nästan samma intervjugrepp, ett väldigt narrativtdrivet sådant. Men oavsett, vi lämnar det till en annan dag, när vi diskuterar Uwe Boll.

        Det jag syftade på om ”hemska saker” om Boll var inte Fienden-relaterat, utan mer de normala reaktionerna som dyker upp överallt när det ryktas, snackas eller rapporteras att Boll ska regissera en ny film. Kommentarerna som typiskt sett postas är aldrig särskilt trevliga. Men ur det kontextet är det tydligen okej att skriva elaka saker om Boll.

        Ja, dålig jämförelse. Jag förstår det. Men ingen kommer någonsin till Bolls försvar.

        Så. Jag kanske skulle börjat mitt inlägg med att skriva att mitt inlägg inte nödvändigtvis var ett direkt svar på ditt. Det hade kanske minskat mängden förvirring både hos mig, Tommy och dig. :-)

        • Frågan om hon är en privat- eller offentlig person är lite knepig. Jag förstår definitivt ditt resonemang om att hon ändå skulle vara en offentlig person, men jag vet inte om jag riktigt håller med. Jag tycker att att hennes agerande känns mer eller mindre direkt kopplat till det internethån som hon utsattes för tidigare. Det känns som ett sätt att hantera all den skit hon fick, genom att vända det till en språngbräda till kändisskap och rikedomar. Hon känns mer som en privatperson i det offentliga rummet än som en regelrätt kändis.

          Om vi går vidare till Boll: Jag tycker inte att det exemplet är dåligt, sett allmänt till hur personer porträtteras i spelmedia. Som du sade, han är lite av en accepterad hackkyckling, och ingen tar honom någonsin i försvar eller försöker ge honom möjligheten att ge sin sida. Jag tror bara att jag sett det göras en gång, faktiskt. Det är lite synd.

          Jag hade faktiskt länge tänkt komplettera den här texten med en jämförelse med andra artiklar från tidningen – däribland just Uwe Boll-texten. Det fanns en del saker där som jag också reagerade på, men i slutändan kände jag att det var bättre att fokusera på den här enda artikeln. Det hade kunnat bli väldigt långt annars.

  4. Fredrik skriver:

    Nu bröts trådandet, så svaret till Tommy kommer här.

    ”Elaka saker mot någon som försatt sig i en situation självmant”, säger du? Jag tycker inte det är validerat, nej. Nätmobbning som nätmobbning. Det spelar väl ingen roll om Uwe valt att göra dåliga filmer. Ska han mordhotas för det? Eller att Alix älskar en tvspelskaraktär. Ska hon mordhotas för det? Nej.

    Det är du som försöker säga att jag validerar det. Jag säger att det är lite dubbelmoral i att det är okej att hacka på Uwe, men inte okej att hacka på Alix. Det är i själva verket inte okej att hacka på någon av dom. Sure, hacka på Uwes filmer. Vem vet. Han kanske också lider av någon psykisk störning. Vem vet?

    Jag säger inte heller att det är okej att gå efter friska människor. Återigen, jag tror du misstolkar mig. Det dubbelmoraliska jag åsyftar är att det är bloggosfäriskt _accepterat_ att hacka på Uwe. Jag ifrågasätter varför.

    Det är ett tag sen jag läste artikeln, så jag minns inte om kycklingen eller ägget kom först – om fascinationen för Sonic kom före fascinationen för spel. Jag minns inte heller om det faktiskt beskrevs huruvida hon spelade spel före sonic eller ej.

    Däremot gör du ett stort fel här. Du beskriver hennes sexuella preferenser som en sjukdom. En fetish är inte en sjukdom. Du kan inte hävda att ‘gameophilia’ eller ‘toonophilia’ är en sjukdom. Funkar inte riktigt. Den sjukdom hon kan lida av var väl den som ledde till hennes fysiska ohälsa, hjärtsvikt eller vad det nu var.

    Artikeln i Level #47 hade ett par korta citat från Alix, annars beskrev den ut ungefär den normalt accepterade bilden av henne som ett freak. Kort summerat då.

    När du jämför Alix med [achievement junkies] och cosplayers låter det som att du har bekymmer med att skilja mellan intressen och mental ohälsa som manifesteras via självmordsbenägen besatthet.

    Självmordsbenägen besatthet?

    Cosplayers strävar ofta efter yttersta perfektionism i sitt kostymskapande? Det kan också borderlina till någon eller några mentala ohälsotillstånd. När dom dessutom låtsas att dom är någon helt annat. Oh my gosh.

    Så achievement junkies påvisar inte samma besatthet då? Borde vi sluta skriva om dom, då achievementjagande draget till spetsen är en ohälsosam praxis? I högsta grad är rabiat samlande en mental ohälsa. Det kallas oftast OCD. ;)

    Jämförelsen var mest menad att belysa (som jag skrev) att det är en del av kulturen. Det finns mentalt instabila element inom hela spektrumet av kulturen. Ska vi sluta skriva om dom? Låtsas som om dom inte finns? Alix har nog mer spelintresse än många Cosplayers för den delen, därav exemplet med cosplayers. Och säkerligen mer spelintresse än många achievement junkies som verkar spela vad som helst för att få en ”fix”.

    Men det är klart. Vi kanske bör sluta skriva om trasiga människor, människor med psykiska problem, psykisk ohälsa samt produkterna av denna ohälsa. Inkluderar vi spelskapare med dessa egenskaper så kommer speltidningarna bli betydligt tunnare, och väldigt mycket tråkigare att läsa.

  5. Tommy Håkansson skriver:

    Fredrik, nu har jag inte sett Uwe Boll mordhotas i varken Fienden eller någon annan intervju/artikel. Eller flyttar du målstolparna, och jämför Alfred Holmgrens artikel med trådar på 4chan? För nu lämnar du diskussionen kring artikeln och verkar röra dig mot närmobbning. Ingen bör mordhotas, men nu handlade diskussionen inte om mordhot eftersom mordhot såvitt jag vet inte förekommer i Fienden. Stay focused.

    Och jag anade att du förr eller senare skulle gräva fram ”argumentet” att Uwe Boll kanske också lider av en psykisk störning. Vad har du läst eller sett som ger oss anledning att tro det? Och tycker du i så fall det är lika uppenbart som i Alix fall? Vad har Uwe Boll gjort som likställer honom psykiskt med Alix Henriol? För att han utmanade sina kritiker på boxning? Det är ett tomt argument som du inte kan känna dig nöjd med. Men om Uwe Boll lider av psykisk ohälsa är det såklart lika illa att medvetet utnyttja honom för det. Men nu är det som sagt hans filmer som är i fokus, inte hans (potentiella) pykiska ohälsa som i fallet med Alix.

    Du tycker inte det är okej att gå efter friska människor? Det har jag väldigt svårt att föreställa mig, såvida du inte pratar om mordhot igen. Och om du refererar till mordhot igen kan jag bara än en gång påpeka att det inte förekommer mordhot i Fienden, och att vi därmed inte talar om den sortens uppmärksamhet.

    Det beskrivs i artikeln, såvitt jag minns, att hon kom i kontakt med Sonic före sin besatthet och att hon inte spelade ett enda Sonic-spel förrän ett bra tag därefter.

    Jag kallar inte furries för sjuka. Däremot kallar jag Alix för sjuk, eftersom det inte kan beskrivas som psykisk hälsa när man är så besatt av en fiktiv varelse att man våldtar sig själv med en dildo tills underlivet är söndertrasat, när man försätts i en flera veckor lång depression när man ser honom bli kysst av en annan fiktiv varelse eller får veta att rösten görs av en skådespelare, och att ens besatthet av honom leder till flertalet självmordsförsök. Det skulle vara psykisk ohälsa oavsett om det riktades mot en riktig människa eller en fiktiv karaktär. Så nej, det är inte hennes fetish jag kallar sjukdom.

    Jag tycker det känns obehagligt hur du verkar försöka framställa Alix som psykiskt frisk för att rättfärdiga behandlingen och exploateringen. Oavsett vad man tycker om artikeln rent pressetiskt har jag åtminstone fått uppfattningen av att alla är överens om att Alix är en sjuk och trasig själ. Du däremot lyckas på något vis att för det första argumentera för att hon inte alls är sjuk, för att sedan vända och säga att cosplayers och achievementjägare är lika sjuka som Alix. Mycket obehagligt.

    Jag vet inte hur många cosplayers, spelsamlare och achievementjägare du känner. Men om du låter dem läsa Fiendens artikel om Alix, för att sedan argumentera starkt för att de är lika sjuka (eller inte sjuka, hur du nu ville ha det) som hon tror jag inte du får många med dig. Oavsett om de är cosplayare eller inte.

    • Fredrik skriver:

      Jag frekventerar inte 4chan, då det är en stor, illaluktande sörja av obehaglighet överlag.

      Men fine, vi lyfter tillbaks diskussionen till artikeln. Vi stryker Uwe ur diskussionen, även om jag fortfarande tycker att den dubbelmoralistiska aspekten är giltig. Jag kan spela efter dina regler – du vill bara diskutera Alix och artikeln. Då gör vi det.

      Men innan vi lämnar det mer utsvävade ämnet vill jag bara inflika att näthat och nätmobbing oavsett om det är mot friska eller sjuka människor är fel. Så enkelt är det. Att jag halkade in på det beror på att du ansåg att jag tycker det är validerat att jämföra elaka saker som skrivs om en frisk vuxen – och det gör jag inte. Jag kände mig tvungen att ytterligare förtydliga det, och varför.

      Försöker jag framställa Alix som psykiskt frisk? Nu har du nog inte läst vad jag skrivit. Redan i första inlägget håller jag med om att hon är en trasig människa, på mer än ett sätt. Jag försöker varken framställa Alix som frisk eller rättfärdiga behandlingen eller exploateringen. Jag skrev i mitt inläggande svar att ”Helvete, vilken skadad människa”.
      Och ”Delar av intervjubiten borde kanske skippats”. Det sentimentet kvarstår.

      Se, jag håller med att om hon är en allvarligt trasig människa. Jag håller med om att vissa intervjufrågor var obehagliga. God damn, hela artikeln fick mig att känna obehag. Men, jag tycker fortfarande att stora delar av den rättfärdigade publiceringen av den. Undantaget vissa intervjubitar som kändes onödiga. Det är inget snack om saken att hon lider av ganska allvarliga psykiska problem.

      Rörande sjukdom/furries – cool, tack för förtydligandet. Då vet jag vad du menar. Det lät bara ur sammanhanget som att du menade på att hennes sexuella läggning var ‘sjukdomen’, när det snarare är ett antal tvångstankar och neurotiska vanföreställningar och säkerligen ett flertal andra diagnoser som är problemet.

      Du däremot lyckas på något vis att för det första argumentera för att hon inte alls är sjuk, för att sedan vända och säga att cosplayers och achievementjägare är lika sjuka som Alix.

      Nej. Jag argumenterar inte för att hon INTE är sjuk. Nu har du nog läst någonting bakvänt. Däremot, ditt argument verkar vara att vi får inte skriva om Alix _för att_ hon är sjuk. Har jag tolkat det fel så ber jag om ursäkt. Det var därför jag drog upp andra avvikande element som kanske inte heller borde skrivas om.

      Jag jämför inte Alix med cosplayers och achievementjägare mer än att gruppera som fanboys, fans, fangirls. Inte ur perspektivet ”alla är mentalt störda/friska”. Det var din tolkning, och härmed vill jag säga att så var det inte menat, och att tolka det så är att läsa in ord jag inte skrev.

      Jag fösökte däremot i den senaste kommentaren belysa att det finns fler sjuka element/personer i spelmedia och spelkulturen som isåfall inte heller borde skrivas om. Däribland achievementjägare med tvångstankar och perfektionistiska cosplayare. Och vissa spelutvecklare.

  6. Fredrik skriver:

    @Tommy:

    Däremot kallar jag Alix för sjuk, eftersom det inte kan beskrivas som psykisk hälsa när man är så besatt av en fiktiv varelse att man våldtar sig själv med en dildo tills underlivet är söndertrasat, när man försätts i en flera veckor lång depression när man ser honom bli kysst av en annan fiktiv varelse eller får veta att rösten görs av en skådespelare, och att ens besatthet av honom leder till flertalet självmordsförsök.

    Jag måste ställa en retorisk fråga här. Om Alix hade varit lika besatt av Justin Bieber, Twilight-Edward eller en NKOTB-pojke, hade hon då varit lika ”psykiskt ohälsosam”? Om beteendet ovan varit detsamma, men riktat mot en icke-digital konstrukt?

    Det finns flertalet exempel på (oftast) unga flickor som genomgår samma besatthet rörande pojkband, twilight eller annat. Se: Backstreet Boys, NKOTB, Beatles, Elvis Presley, m.fl.

    Alla ovanstående kriterier har i åtminstone något (mer än ett) fall varit aktuella även där. Att Alix riktar sin besatthet mot en virtuell karaktär är lite spektakulärt och speciellt, men även sådan besatthet riktad mot kändisar är ju mot en ”virtuell” karaktär, eftersom personen oftast aldrig träffat personen man är besatt av.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s