Spelvåld och den oskyldiga tyska soldaten

Spelvåldsdebatten. Den blossar upp lite här och där, lite då och då, och vi som spelare brukar oftast reagera på ungefär samma sätt: ”De har fel!”

För lite drygt två veckor sedan, när de första detaljerna om vad som faktiskt hänt på norska Utøya började sippra ut, kändes det rimligt att anta att en liknande debatt förmodligen skulle ske. När Anders Behring Breivik själv refererade till olika spel som verktyg inför genomförandet av terrordådet kändes det som att ingenting skulle kunna stoppa media från att göra sådana kopplingar. Givetvis skulle debatten komma.

Men det gjorde den inte. Inte i någon större utsträckning. Några medier gjorde sådana kopplingar – Sydsvenskan skrev uttryckligen att Breivik omsatt sitt World of Warcraft-spelande i praktiken på Utøya, men har sedan redigerat inlägget – men överlag tycker jag att det varit tystare än vad jag förväntade mig. Samtidigt är det kanske inte så förvånande: det som skedde var inte ett vansinnesdåd, som måste förklaras på något sätt (vilket som helst!), utan en terrorattack. För att förklara ett terrordåd måste man gå djupare än när det ”bara” är vansinne som på något sätt måste rationaliseras. Då räcker det inte med att peka på tv-spelsvåld.

Myten om den oskyldige tysken

Under de första dagarna efter terrorattacken bestod mitt nyhetsflöde uteslutande av information om det som hänt i och omkring Oslo. Allt annat förpassades till en ”jag tror att jag kanske läser det här senare”-hög. Bland dessa andra nyheter fanns en artikel från Svenska Dagbladet, Krossad myt om den tyske soldatens oskuld av Barbro Eberan, som jag några dagar senare skulle finna mycket intressant. Inte minst eftersom jag ser mig som halvtysk och till viss kan relatera till den myt som Eberan nämner, om den oskyldige tyske soldaten.

Artikeln handlar, lite kortfattat, om hur den tyske nutidshistorikern Sönke Neitzel fick tag på otaliga hemliga avlyssningar av tyska krigsfångar från andra världskriget. Till sin hjälp tog han socialpsykologen Harald Welzer, och tillsammans analyserade de sammanlagt 150.000 transkriberade sidorna av avlyssnat material ur både ett historiskt och ett socialpsykologiskt perspektiv. Det var ingen smickrande bild som kom fram.

Från artikeln:

De flesta hade aldrig tidigare varit utomlands och de upplevde mötet med främmande länder som ett stort äventyr. De talar lyriskt om vackra landskap, exotisk mat och härliga kvinnor. Sex är ett ständigt återkommande samtalsämne. Soldaterna skryter med sina erotiska eskapader och berättar hur de våldtagit kvinnor som kommit i deras väg. I deras samtal löses gränserna upp mellan turistisk nyfikenhet, naivitet och äventyrslust å ena sidan och å den andra människoförakt, brutalitet och mord.

[…]

Många soldater skildrar brutala våldsdåd som roliga historier och skryter med egna ”hjältedåd” när de dödat många fiender. Empati med offren för sina våldsdåd har de inte. En jaktpilot skildrar hur han i Polen roat sig med att jaga människor på marken och hur han dykt ner och beskjutit en flyktingkaravan: ”Det gjorde mig verkligen ont om hästarna, men människorna tyckte jag inte ett dugg synd om”.

Det är lite skrämmande och ganska obehagligt, men ändå fascinerande. I alla fall utifrån artikeln att döma, verkar boken ge en bra inblick i hur tyska soldater tyckte och tänkte under kriget, när de inte trodde att någon lyssnade. Utan att ha läst boken är det givetvis omöjligt att göra någon ytterligare bedömning av den, men det går inte att förneka att källmaterialet som Neitzel och Welzer använder sig av är minst sagt intressant.

Det var således med storögd fascination som jag läste artikeln. (Den är väldigt intressant, och jag rekommenderar att ni följer länken och läser den själva.) Men när jag nådde slutet av artikeln förvånades jag över en formulering i texten:

När man läser citaten får man intrycket att soldaterna betraktar kriget som ett datorspel där man leker med liv och död utan att engagera sig emotionellt. Med råa slanguttryck skapar de distans till —

Wait, what!?

”De har fel!”

Jag reagerade. Givetvis.

Men sedan tänkte jag till. Att jämföra autentiska scener från krigsplatser med spelscener är inget nytt. Det skedde exempelvis förra året, när Wikileaks släppte en video där amerikanska militärer i en stridshelikopter sköt mot mål som de uppfattade som fientliga. Likheten är slående, både rent visuellt men också i hur jargongen mellan soldaterna låter.

[Länk – varning för starka bilder]

Nej, det är inget nytt. Men det är inte heller så gammalt att det känns helt relevant att göra den jämförelsen när det kommer till soldater under andra världskriget.

Jag tycker dock att det är intressant att en sådan jämförelse görs: att de tyska soldaterna betedde sig som ”i ett spel” flera decennier innan tv-spelen faktiskt uppfanns. Kanske säger det mer om krigets, än spelens, påverkan på människan. Att det är kriget i sig som får människor att bete sig på ett sådant inhumant sätt, även när spel inte finns med i ekvationen; och att det (när spelen väl finns med i ekvationen) inte är spelen som får dem att bete sig så i en krigssituation.

Kanske säger det i stället mer om hur vår kultur ser på krig, och på våld. Att klyftan mellan vår bild av kriget och det faktiska kriget är så stor att vi – när det blir uppenbart att våra soldaters dehumaniserade världsbild liknar den krigsfiktion som vi underhåller oss med i fredstid – reagerar med sådan nästan skenhelig avsmak. När vi inser bristerna i våra ”realistiska” krigsskildringar i populärkultur – som kanske ändå är lite för nära verkligheten, när vi då och då faktiskt får en inblick i den. När vi inser att det vi vill ha realistiskt egentligen inte alls är krigsskildringar, utan krigsfantasier.

Kanske säger det mer om vårt samhälle i stort, än spel i sig.

———————————————————–

Relaterat inlägg: Försvarsmaktsutövning

Annonser
Det här inlägget postades i Artiklar. Bokmärk permalänken.

6 kommentarer till Spelvåld och den oskyldiga tyska soldaten

  1. Spel-Malmer skriver:

    Jag borde kanske skriva något bra här, men eftersom jag sitter på jobbet och inte kan riktigt tänka ut något vettigt att säga så nöjer jag mig med att bara säga att det här var en väldigt intressant och bra text, som vanligt.

  2. Jag minns att jag tittade på filmklippet från wikileaks för ett tag sedan men stor avsmak. Kunde inte ens titta klart på det nu.

    Jag inbillar mig överlag att man vill hitta en syndabock (vare sig det är film, tv, böcker, musik eller spel) som förklarar alla sjuka handlingar som utförs. För inte kan väl människan utföra dumma saker utan yttre påverkan?

  3. Tommy Håkansson skriver:

    Helt sjukt att precis den artikeln (http://www.svd.se/kultur/understrecket/krossad-myt-om-den-tyske-soldatens-oskuld_6306006.svd) skulle dyka upp i kommentarerna på Svampriket efter att det dykt upp här. Hade jag vetat att det funnits här hade jag inte behövt spendera nästan 30 minuter åt att söka. :p Och nu ser jag att artikeln i fråga är publicerad 9 juli 2011, så antingen är det inte den artikeln jag läste för flera månader sedan eller så kör de den igen.

    Scenen i CoD4 där man skjuter från ett plan tusen meter upp i luften gjorde mig förresten illa till mods. Mest för att det var så bortom all kontext.

  4. Tack för era kommentarer, allihopa.

  5. Oskar Källner skriver:

    Hmmm… intressant artikel.

    Det jag finner mest fascinerande är människan tydligen i alla tider använt diverse psykologiska trick för att distansera sig från vad de egentligen höll på med. Att döda andra levande, tänkande människor.

    Att artikelförfattarna jämför det med samma distans som man har till våldet i ett spel är fascinerande, då det som du säger inte fanns några dataspel under 2:a världskriget.

    Annars har jag läst en del om att det på flera håll under WW2 var problem med att få soldaterna att träffa sina mål. Hos många fanns det ingrott i själva själen att man skjuter inte på andra människor. Det är därför soldater i moderna arméer får lära sig att trycka instinktivt. Det ska sitta som en reflex i ryggraden.

    Så jag kan bara hålla med dig. Allt detta säger antagligen mer om vårt samhälle i stort än om spel i sig. Och det säger något om människan som så gärna vill glorifiera kriget, när det egentligen är ett totalt helvete.

    • Jo, jag har också hört talas om det där att kulor ven hej vilt under 2:a världskriget eftersom ingen egentligen ville träffa någon annan, även om de andra befann sig på motsatt sida av konflikten. Den mänskliga naturen, eller något. Det är väl förmodligen därför som soldater måste dehumanisera sina motståndare för att kunna strida effektivt, och den processen är nog ganska tidslös.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s