En demokratisering av den vita mannens berättelser

Saints Row 3

”Digital and Analogue are fundamentally games about pursuing girls, but the protagonist’s gender up to the player to decide. So I guess they could be about a heterosexual player pursuing an AI girl, but that was never my intent; my intent was to make a game for people like me. It’s just that it’s possible to do that without excluding others for no reason.”

”And you know what? It really was not that fucking hard for the writing to accommodate that.”

Christine Love

Såhär när Pride är i full sving tänkte jag att det kanske skulle vara på sin plats att gräva fram ett gammalt utkast som jag arbetade på förra året, men som jag aldrig blev klar med. Jag var alltid lite besviken på det, för jag tycker att det berör en väldigt viktig sak. Det är en påminnelse om mångfaldens betydelse, i spel och i allmänhet.

Jag har svårt att riktigt beskriva hur bra jag tyckte att Children of Earth – den korta, koncentrerade tredje säsongen av science fictionserien Torchwood – var. Det är utan tvekan den bästa sci fi-berättelse jag sett i tv-serieform och det fanns inte en chans att den fjärde säsongen skulle kunna toppa det. Det gjorde den inte heller, utan var en besvikelse omgärdad av såväl en slående brist på riktning som gapande plot holes. Men mitt i allt detta, i ett av avsnitten, sken serien till igen.

Jag har alltid sett mig själv som en förespråkare för diversitet. Kanske främst i spel, eftersom det är den inriktning jag har här på bloggen, men även rent generellt. Av precis den anledningen – eftersom jag anser mig förespråka en sådan mångfald – är det bra att då och då inse vad det är som man kämpar för. Om man faktiskt tillhör den grupp som utgör normen för det mesta som skapas i underhållningsbranschen är det ganska få av ens erfarenheter som inte finns åtminstone någorlunda representerade i tv, spel eller film. Det är därför lätt hänt att mångfaldens betydelse blir ganska abstrakt om den inte gör sig påmind.

Immortal Sins är just en sådan påminnelse. Det trekvartslånga avsnittet bygger sakta men säkert upp Jack och Angelos förhållande till något av det mest fantastiska jag någonsin sett på tv. Förhållandet känns verkligt, vilket i sig är en berömvärd prestation, men blir än mer intressant eftersom romansen kretsar kring två män. Egentligen borde det inte spela någon roll, men jag slogs av hur mycket den faktorn ändå förändrade hur jag såg på förhållandet.

Jag blev kär. Inte i Jack och inte i Angelo, utan i relationen de hade till varandra. Jack har visserligen alltid framställts som sexuellt dragen till så gott som allt och alla han korsat vägar med, men i de allra flesta fallen var de sexuella kontakterna flyktiga och de riktiga romanserna få. Children of Earth antydde att så inte alltid varit fallet genom att introducera Jacks dotter och hennes son, men det var först i Immortal Sins som man verkligen kunde se Jack falla handlöst för någon. Det var vackert att få beskåda, och eftersom relationen berörde två män påminde det mig om mångfaldens värde i underhållning.

Jag vet inte varför det berörde mig så, men det är en kärlekshistoria som träffat mig mer än någon annan jag kan komma på på rak arm. Kanske berodde det mer på ett bra skrivet manus och utmärkt skådespeleri än på karaktärernas kön eller sexualitet, men jag tror att en del av min reaktion handlar om just den allmänna bristen på den sortens relationer i media. Det handlar om att upptäcka att man faktiskt saknat något, som man annars kanske inte alltid tänker på om man alltid får ”sina egna” önskemål tillgodosedda i vanliga fall. Jag påmindes om precis vilka berättelser som uteslöts och hur det skulle berika även mitt tv-tittande om de inkluderades, berättade av bra författare och framföra av duktiga skådespelare.

Gangsters och kvinnligt mentorskap

Spel har, som uttrycksform, möjligheten att erbjuda ett helt unikt verktyg när det kommer till att erbjuda olika perspektiv: karaktärsskapande. Många gånger förändrar det inte den existerande berättelsen i någon större utsträckning, men det är inte alltid nödvändigt. Även lite frihet i karaktärsskapandet (eller i definitionen av en befintlig karaktär) det möjligt att inte stänga ute andra grupper.

Att ge möjligheten att spela som exempelvis en svart lesbisk kvinna i vad som annars är en vit heterosexuell mans berättelse innebär inte att man berättar den svarta lesbiska kvinnans berättelse – det är nästa steg – men det innebär en viss demokratisering av den vita heterosexuella mannens berättelse, som därigenom slutar att vara exklusiv för just den gruppen. Min grupp.

Ett av de allra underligaste exemplen på detta är utan tvekan Saints Row The Third. Jag gillar det spelet något enormt ur ett genusperspektiv, trots att det på ytan kan tyckas ganska tveksamt på den fronten. Spelet vältrar sig i ”hos”, lättklädda motståndardamer och en och annan jungfru i behov av en räddande riddare. Om man spelar med en manlig avatar skulle det förmodligen vara nära nog outhärdligt grabbigt, men någonting förändras om man låter spelets protagonist vara kvinna i stället.

Spelet är fortfarande fruktansvärt grabbigt, men det slutar att vara centrerat runt en man. Det gör förvånansvärt mycket för upplevelsen. Det förändrar inte vad som sägs eller vad som görs, men dynamiken förändras när det inte bara är pojkar som säger och gör saker. Därtill möjliggjorde ett system med vilket man kan skräddarsy utseendet på sina gängmedlemmar att Saints Row så småningom bestod av stencoola brudar i stället för machodudes. Mot slutet kändes spelet betydligt mindre grabbigt än vad det gjorde inledningsvis.

DLC-äventyret Gangstas in Space spann vidare på det hela. Äventyret kretsar kring inspelningen av en film med samma namn, där man spelar sig själv i huvudrollen. Vid sin sida har man Jenny Jarvos, som spelar den utomjordiska prinsessan Kwilanna, medan regissören Andy Zhen främst förekommer som en kroppslös röst i ens (och Jarvos) öra. Zhen är ett svin som enbart respekterar protagonisten medan han sågar resten av filmteamet. Främst då Jarvos, som man själv tar under sin vinge och blir en sorts mordisk mentor till.

Spelar man som kvinna blir det en intressant dynamik mellan de två skådespelerskorna, men jag inte ens kan föreställa mig hur den dynamiken ser ut om man spelar som man. Det speciella med relationen, i alla fall i mina ögon, är hur en mer erfaren (om än inte äldre) kvinna lär en annan att stå upp för sig själv. Det är inget djupt budskap på något vis, men det är någonting som jag inte kan påminna mig själv om att jag någonsin sett tidigare i spelsammanhang.

För alla tveksamheter som annars försiggår i Saints Row The Third, är just detta nedbrytande av den vita heterosexuella mannens exklusiva rätt till heroism och roll som förebild någonting som bör uppmärksammas och hyllas. Det är fortfarande – utan någon som helst tvekan – en vit heterosexuell mans berättelse; men den är inte knuten till en protagonist av ett speciellt kön, hudfärg, etnicitet eller sexualitet. Resultatet är förvånansvärt fascinerande.

Annonser
Det här inlägget postades i Artiklar. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s