Ett bra år: en sorts årskrönika

Årskrönikan

En årskrönika över det år som gått, ett kvartal in på det nya året? Ja, det är lite som en pungspark på både konventioner och disciplinerat skrivande. Men, positivt eller negativt – här är den.

Så var man nominerad som bästa blogg i år igen. Intressant nog med två bloggar den här gången – både med den här och med Spelkriget. (Har jag sagt att jag skriver där och att det till viss del är de åtagandena som gjort att jag producerat mindre här senaste halvåret? Inte? Okej: så ligger det till.)

Det är ju kul. Jag skulle lätt rösta på Spelvärldspareringar om jag var ni. Men kanske är jag partisk. Visst var min uppdateringsfrekvens något bristande och visst var de faktiska inläggen jag skrev av lite mer varierande kvalité än förra året, och visst finns det andra bättre bloggar att rösta på – men trots det är jag relativt nöjd med var jag producerade under förra året. Den är inte allt jag önskar att den vore – verkligen inte – men den är inne på rätt väg och jag önskar uppriktigt sagt att det fanns fler som den. Det vore också trevligt om dessa hade en högre uppdateringsfrekvens än vad jag själv har.

Jag funderade på om jag skulle vara lite ödmjukare i min framställning av mitt egna år, men samtidigt … skit i ödmjukheten. Jag tvivlar så ofta på kvalitén i mina inlägg medan jag skriver dem, när de saknar starkt innehåll och bra struktur, att jag tycker att jag förtjänar att se tillbaka på ett år och känna mig rejält nöjd med min insats. Nomineringen fick mig inte bara att tänka tillbaka på det år som gått utan gav mig också (äntligen!) en ursäkt att, sent omsides, göra den där återblicken som jag aldrig orkade göra i början av året.

Spelvärldspareringar förändrades förra året tillsammans med mina spelvanor, från att behandla det stora till att kika på det lilla. 2012 var året då jag verkligen, på fullt allvar, fann kärleken till indiescenen – både den svenska och den internationella – och det märktes nog på bloggen. Jag har aldrig haft så enkelt för att välja bort storspel som inte lockat hundraprocentigt och följaktligen har texterna om storspelen fått ge plats åt inlägg om mindre spel.

På gott och ont. Ibland har detta val att välja bort spel jag inte är intresserad av rent spelmässigt resulterat i att jag inte kunnat skriva om spel som jag är intresserad av på andra plan. Jag har till exempel inga förhoppningar på att Medal of Honor: Warfighter ska vara ett bra spel, men om jag inte spelar det kan jag inte heller kritisera det för de saker jag misstänker att det gör fel och den vidrigt svartvita kultur som fortplantar sig i dess fotspår.

Det är en intressant problematik. Ska jag lägga tid och pengar på att spela spel jag inte har något spelmässigt intresse av, för att kunna blogga om dem? Under förra året var svaret till stor del ”Nej” eftersom jag saknade både pengarna och tiden för den typen av bloggande. Hur det kommer att se ut framöver vet jag inte. Vi får se.

Det här betyder dock inte att jag saknade saker att skriva om. Tvärtom har mitt främsta problem snarare varit det motsatta: jag har haft alldeles för många saker att skriva om. Nya idéer har konkurrerat ut pågående inläggsskrivande med slutresultatet att få texter faktiskt färdigställs. Det är otroligt irriterande och den främsta orsaken till längre perioder utan inlägg.

Jag öppnade i alla fall året starkt med en ruskigt bra text om Alice: Madness Returns. Det spelet är på många ett typexempel på hur jag ser på mediet i stort: jag gillar trevlig spelmekanik men avgudar bra berättande, och det senare kan få mig att se över de flesta tänkbara skavanker i ett annars högst mediokert spel. Alice: Madness Returns var just väldigt mediokert på många sätt: snabbt repetitivt, ofta frustrerande och alldeles för långt. Trots detta var det, under ytan, en oerhört fascinerande psykologisk dekonstruktion av Alice. En genuint mogen berättelse som vågade utmana spelaren och få denne att känna sig hjälplös och utsatt, hur många fantasivapen Alice än bar med sig när hon flydde det viktorianska London. Jag älskade det. Ett av de allra bästa spelen 2011.

Mitt inlägg om Dear Esther och hur det påminde mig om min svåraste övning under min tid som värnpliktig markerade på sätt och vis perfekt hur min blogg förändrades mellan 2011 och 2012. Det finns en del likheter med Försvarsmaktsutövning, där jag också fick nytta av mina erfarenheter av den svenska militären i mitt bloggande, men dessa gemensamma drag applicerades under 2012 på indiespel framför blockbusters. Jag vet inte hur mycket det faktiskt märktes för utomstående ögon, men det skulle inte vara enda gången som jag själv noterade den dragningen i mitt egna spelande, analyserande eller skrivande.

Därefter följde ett roligt experiment, som så småningom skulle leda till att jag hoppade ombord på Spelkriget. När jag var yngre skrev jag en hel del prosa men det var länge sedan och jag visste inte alls hur min långa, underliga resedagbok från Skyrims vildmark skulle tas emot. Väldigt väl, skulle det visa sig. Oberoende av utomstående uppskattning var det dock på ett rent personligt plan ett av de intressantaste inläggen jag skrev under 2012. En lyckad upptäcktsfärd in i bortglömda talangers domäner.

Mitt inlägg om mitt ogillande av plattformsexklusiva spel och spelbranschens enorma brist på framtidssäkring skulle blottlägga en av de saker som jag störde mig allra mest på under 2012. Irritationen och frustrationen över att inte kunna spela vissa spel eftersom jag inte hade rätt plattform, eller över att andra personer inte kunde spela vissa spel som jag själv älskade för att de inte hade rätt plattform, skulle gång på gång störa mig under året. Så gå och dö, alla plattformsexklusiviteter. Det förtjänar ni.

De två inlägg som förmodligen mest liknade de jag skrev under 2011 kom i (för mig) snabb följd under hösten: ett om en speljournalism utan tydliga pressetiska gränser och ett om hur Biowares DLC-slut inte satte ett så betydande prejudikat som så många larviga domedagsprofeter hävdade. Jag gillar fortfarande den typen av inlägg; att få avreagera sig lite mot olika sidor av spelbranschen och dess anhängare. Det kommer förmodligen flera.

Efter det gjorde jag ett experiment, med ett resultat som hittills inte varit särskilt mycket mer betydelsefullt än att jag fick fram en bra text om ett bra spel. Jag försökte simulera ”riktigt” recensionsskrivande och hörde mig för bland redaktörer för olika spelsidor om hur ett typiskt recensionsuppdrag kunde se ut. Det finns inte en sådan mall, men svaren jag fick gav mig ändå en del parametrar som jag kunde arbeta med. Det inlägg jag skrev om Spec Ops: The Line här på Spelvärldspareringar är en vidareutveckling av den text jag producerade under dessa recensionsparametrar – originaltexten finns att läsa på Spelkriget. Det var en spännande utmaning, även om jag inte använt texten jag fick fram i någon annan kapacitet än som blogginlägg.

Och där är vi nu. Året tog slut och det enda jag lyckats leverera hittills under 2013 är en (förvisso väldigt gedigen) granskning av Interplay, deras ”återfödda” rollspelsdivision Black Isle Studios och det helt skamlösa crowdfundinginitiativ som de svärtade ned originalstudions goda namn med. Det känns som att jag öppnade det nya året starkt igen.

Jag är nöjd.

Annonser
Det här inlägget postades i Artiklar. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s