Den exklusiva bromsklossen

Igår kom nyheten att Flower– och Journey-utvecklaren thatgamecompany breddar sig till flera plattformar inför framtida släpp, efter att ha fullföljt sitt kontrakt på tre exklusiva spel åt Sony. Jag hoppade av glädje. Sedan reflekterade jag lite kring de plattformsexklusiva spelens plats i spelmediet.

Det hela började dock lite tidigare. Jag älskade Dear Esther, och precis efter att jag spelat det (början av mars) exploderade Spelsverige i kärlek för thatgamecompanys då nysläppta Journey. Det hyllades unisont och beskrivningarna av det lät, i mina öron, helt underbara. Problemet var bara att jag inte hade någon Playstation 3 att spela det på.

Denna underliga sits, där jag plötsligt inte kunde ta del av ett kulturuttryck inom ett medium som jag redan investerat en stor del av min fritid i, fick mig att fundera kring exklusiviteternas plats om man tänker på spel som kulturform. Vad i helvete, liksom.

Problemet har funnits länge. Jag växte upp på SEGA MegaDrive och (senare) PC, och det är därifrån jag har mina barndomsminnen när det kommer till spel. Alla mina barndomsminnen kommer därifrån, trots att det fanns hur många andra som helst på andra system. Dessa var dock låsta från mig av hårdvaruskäl. Idag finns det en underlig schism mellan olika grupper av spelare från (trots allt) samma generation, där skillnaden ligger i ägda spelmaskiner. Jag har inte spelat dåtidens Nintendo- och Sony-spel, och många som spelat dessa har inte spelat de spel som jag minns från den tiden. Inte för att vi nödvändigtvis tycker om olika spel, utan för att våra förutsättningar såg olika ut.

Just förutsättningarna för att ta del av spelkulturen är inte lika överkomliga som för andra kulturformer. Det räcker inte med att köpa en biljett (som för filmer, teater eller konserter), en enskild apparat (tv-tittande eller musiklyssnande) eller enbart produkten i sig (litteratur), utan mångfalden i mediet är låst hos specifika system. Allteftersom den nuvarande generationen rullat på känns det som att det har hållit på att luckras upp något eftersom de riktiga giganterna är de spelen som spänner över flera plattformar, men speciellt Sony visade på E3 att de fortsätter att satsa på att skapa nya intellektuella varumärken till sitt system.

Det här ingenting som kommer att förändras inför nästa generation spelkonsoler: Mario och Zelda kommer bara att kunna spelas på Nintendos konsoler, Master Chief kommer bara att sparka utomjordisk rumpa på Microsofts nya, och Sonys mångfald av intellektuella varumärken kommer att vara lika knutna till deras konsoler som de är nu.

Digitaliseringen av spelbranschen har redan problematiserats bra av många, men det är egentligen bara ett symptom på en åkomma som spelbranschen sjuknade in i redan i sin linda. Kontrollen över spelen som spelas har alltid varit viktig. Skillnaden nu är bara att utgivarna har börjat ta den kontrollen i sina egna händer, när det tidigare främst varit konsoltillverkarna som haft den. I båda fallen begränsar det vad konsumenten faktiskt kan konsumera.

Jag gillar inte det här.

Spelbranschens kulturella arv är långt ifrån framtidsskyddat. Tvärtom har den på många sätt satt ut krokben både för sig själva och för nya konsumenter tack vare inte bara exklusiva titlar, utan även en stundtals bristande bakåtkompatibilitet. Sony slopade bakåtkompatibiliteten helt med senare versioner av Playstation 3 (när det kommer till Playstation 2-spel; Playstation-spel fungerar fortfarande), medan Xbox 360:ns bakåtkompatibilitet för spel från den första Xboxen är bristfällig som bäst. Nintendos Wii klarar av förra generationens spel, men spel från ännu tidigare generationer kan inte spelas (även om en del kan inhandlas från deras Virtual Console). Det krävs alltså inte bara flera konsoler för att kunna ta del av hela det moderna spelutbudet, om man så önskar, utan möjligheterna att spela tidigare generationers spel på dessa konsoler är inte alltid fullkomliga.

Att spela spelen man vill spela är en snårskog, även om man är insatt. Än mer så om man inte är det. Glappet mellan ägare av olika konsoler är kanske inte lika stort idag som när jag växte upp, men glappet mellan denna nya generation och min är å andra sidan ännu svårare att överbrygga nu eftersom så många av min generations barndomsminnen är låsta till (olika) specifika, gamla system. Det känns onödigt restriktivt och jag vet inte om det är en hållbar väg framåt.

Det är svårt att få en samlad bild av spelmediet om man bara kan ta del av en liten del av spelen som släppts. Jämför det med de enorma möjligheterna som finns för att läsa in sig på flera hundra (eller tusen!) år gammal litteratur eller se ikapp alla filmklassiker. När spelcommunityt försökte resa sig upp och försvara sitt intresse mot Roger Eberts kommentarer om hur det inte kunde vara konst, lyftes flera exempel fram. Shadow of the Colossus var ett vanligt förekommande, liksom Flower och Braid. Alla tre började sina liv på tre olika system: Shadow of the Colossus på Playstation 2, Flower på Playstation 3 och Braid på Xbox 360. Sedan dess har både Shadow of the Colossus och Braid kommit till (i Braids fall, bland annat) Playstation 3, men under åtminstone en tid var de knutna till olika system och än idag är både Shadow of the Colossus och Flower knutna till Sonys konsoler.

Någon kanske borde ha upplyst Ebert om hur många system han faktiskt skulle ha behövt köpa för att kunna spela de föreslagna, ”artistiska” spelen. Jag kan dessutom nämna några datorspel som är väl värda att spela också, och jag är säker på att det finns liknande exempel på Nintendos konsoler. Allt som allt krävs det en himla massa system för att spelens representanter ska lyckas bevisa sin poäng.

Om Ebert ska bevisa en poäng räcker det med en TV.

Annonser
Det här inlägget postades i Artiklar. Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Den exklusiva bromsklossen

  1. spelindie1 skriver:

    Det här är väl – tyvärr, för spelskaparna – en av orsakerna till att emulatorer och piratkopierade spel är ett krav för att framtida generationer ska ha en chans att spela äldre spel, bortom typ Zelda-serien och liknande.
    Om man sen ska gräva sig ner i varför det blivit just så här, så hamnar man nog väldigt djupt i såväl nationalekonomi, som kulturstudier och historia. Varje kulturformat spelar delvis efter egna spelregler, varje kulturformat är en produkt av en specifik tidsperiod, dess tekniska utveckling och så vidare… Gud vad jag vill se en bok om det hela. :) Just i fallen med spelens exklusivitet antar jag att vinstbegäret som vanligt faktiskt är det bästa svaret.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s