Månadssummering: November

Den här månaden har varit lite konstig. Dels skaffade jag en ny dator, så jag har provat en massa PC-spel som jag haft liggande; och dels fick jag ryggskott, vilket gjorde att mitt spelande stannade medan ryggen läkte. Resultatet är en massa påbörjade men bara ett par avklarade spel.

Bulletstorm

En av årets stora överraskningar, jämte Crysis 2. Jag hade fantastiskt kul med Bulletstorms enspelarkampanj, och dess Echo Mode (där man kan kämpa om highscores i utvalda delar av kampanjen) var förvånansvärt vanebildande. Visst slutar spelet lite antiklimatiskt för att lämna dörren öppen för en uppföljare, men resan dit var riktigt kul.

Dragon Age 2

Jag var tidigare tveksam till de förändringar som Bioware gjorde med Dragon Age inför del två. Efter att ha klarat spelet kan jag säga att en del förändringar – som kameran – förändrade spelet till det sämre. Samtidigt gör Bioware en massa förändringar som är av godo. Det uppsnabbade stridssystemet, exempelvis, som känns helt klockrent. Övergången till ett konversationshjul fungerar även det bra, även om jag tycker att Mass Effect-serien är bättre på att förebygga oväntade överraskningar där ens karaktär säger något helt annat än det man förväntade sig av svarsalternativet man valde.

Jag önskar att Dragon Age 2 hade fått mer tid på sig innan det släpptes. Många av de tydligaste bristerna i spelet känns som konsekvenser av att det hastats fram. Spelet har en förbluffande avsaknad av omgivningar, och striderna består mest av enorma grupper av fiender som spawnar fram mitt framför ens ögon.Det är synd, för om spelet hade fått ett år till av utvecklingstid hade det nog kunnat vara fantastiskt. Nu är det bra – Bioware har en väldigt hög lägstanivå – men inte mycket mer än så.

F.3.A.R

När jag hade klarat första nivån i F3AR så avslutade jag spelet, frågade Twitter om det blev bättre ju längre in man kom, och fick ett ”Nej, tyvärr inte” som svar. Ytterligare två banor senare kan jag konstatera att Twitter till stor del hade rätt. Jag har inte spelat de tidigare spelen i serien, så jag hade inga särskilda förväntningar på del tre, men trots det lyckas spelet göra mig rejält besviken. Det gör mig besviken på ett väldigt generellt plan. Det var väldigt länge sedan jag såg ett så oinspirerat skjutspel, vilket väl säger en del i denna tid av ständiga Call of Duty-kloner.

Det finns vissa ljusglimtar. I en bana smyger man sig igenom en nedsläckt elektronikaffär med tv-skärmarnas vita brus som enda ljuskälla. Överallt omkring hör man okända varelser som springer, precis utom synhåll. Olyckligtvis lämnar man snabbt elektronikaffären, och varelserna får en betydligt blekare introduktion än vad de hade kunnat få där. Jag såg en oerhört lockande premiss för en eldstrid i affären, där man behövde göra en avvägning mellan att försvara sig och att se till att inte skjuta sönder tv-skärmarna. Det hade kunnat bli en väldigt intressant strid, där ljuskällorna en efter en faller offer för förlupna kulor, och mörkret kryper sig allt närmare.

Men nej.

Ms. ‘Splosion Man

Jag spelade klart det ursprungliga ‘Splosion Man i våras, och älskade det. Det var svårt att komma in i, inledningsvis, med en djävulsk bandesign som krävde absolut precision för mig som spelare, men oj vad härligt det var att till slut klara det. Jag har bara hunnit spela några banor av uppföljaren, men av de banorna att döma känns det som en trevlig utveckling av konceptet.

Hittills har jag inte stört mig på den popkulturspottande protagonisten, som en del klagat på. Jag skrattade till och med till när hon började sjunga på en gammal Spice Girls-låt. Jag kan dock tänka mig att hennes eviga tjatter kan bli något enerverande senare i spelet, när man kör om samma passage gång på gång. Vi får se.

Tills det händer (om det händer) kommer jag däremot njuta fullt ut. Twisted Pixel är en av mina absoluta favoriter bland XBLA-utvecklare.

Neverwinter Nights 2

Att spela Neverwinter Nights 2 efter att ha spelat Dragon Age 2 ger ett intressant perspektiv på kritiken som riktades mot det senare spelet, för att ha övergett sina rötter. Enkelt uttryckt: många förändringar var ändå till det bättre. Det betyder inte att NWN2 är ett dåligt spel; tvärtom är det, än så länge, riktigt bra. Det känns ganska härligt old school, om än på både ont och gott.

The Witcher

Jag fastnade aldrig riktigt för The Witcher när jag först spelade det, för något år sedan. Med ny dator tänkte jag dock ge det en ny chans, eftersom jag ändå är sugen på den uppföljare som kom i våras. Jag startade en ny omgång, och sakta men säkert började jag uppskatta spelet. Jag har inte riktigt hunnit komma in i storyn ännu, eftersom den första akten mest handlar om att få tillträde till den stad där jakten efter bovarna kan ta vid igen, men nu är jag innanför dess portar och förhoppningsvis kan jag börja förstå varför så många håller spelet så högt.

Batman: Arkham City

Efter drygt 20 timmar med spelet är jag väldigt nöjd med det äventyr jag upplevt.Den nya skådeplatsen är inte lika distinkt som Arkham Asylums – många av stadsmiljöerna hade nog kunna krympas utan några större bekymmer – men spelet är fortfarande ett förverkligande av en barndomsdröm: jag är Läderlappen!

Samtidigt hoppas jag att Rocksteady är klara med Batman nu, och går vidare. De är klara med honom. De verkar också inse det själva – när man väl klarat spelet kan man höra anonyma ligister spekulera kring vad Gothams nästa försök att låsa in dem kommer att vara, i en tydlig parallell till spelen själva.

När Batman zippade genom staden, från hustak till hustak, så fann jag mig plötsligt tänkande på Spindelmannen. Där har vi en annan barndomsdröm, Rocksteady. En kanske ännu intressantare karaktär, som nog ligger lite närmare det de gjort med Batman, är Spawn. Spindelmannen är förmodligen ett muntrare äventyr än Batmans, medan Spawn är ett mörkare alternativ. Möjligheterna är oändliga, om de bara blickar vidare.

Star Wars The Old Republic-betan

En ganska underlig upplevelse. Jag satt tio timmar i sträck vid första speltillfället och lyckades slita mig först efter att klockan slagit 04.30. Så något gör det definitivt rätt. Samtidigt hade jag väl kanske hoppats på lite mer och lite bättre på vissa punkter. Bioware har skapat riktigt bra stridssystem i både Mass Effect och Dragon Age, så varför The Old Republic inte drar nytta av dessa framsteg är bortom mig. Om spelet hade varit lika bra, stridsmekaniskt, som det senaste Mass Effect så hade det kunnat vara helt fantastiskt. Just nu är det bra.

I vilket fall som helst så tror jag på det här spelet. Betan övertygade mig om många saker, men framförallt om att de saker som sägs särskilja det från andra spel faktiskt verkar fungera bra. Jag provade Champions Online lite för att jämföra (men inte tillräckligt för att motivera en egen text här), och röstskådespeleriet gör verkligen underverk för inlevelsen.

Det bästa betyget jag kan ge betan är väl att jag verkligen vill spela mer. Jag kommer inte stå först i kön när spelet släpps, men det kan mycket väl bli det första MMO som jag investerar något i.

Civilization 5

Egentligen vet jag inte varför jag köper nya delar i Civilization-serien. Det känns lite som FIFA-spelen känns för utomstående (som mig): små förändringar i ett redan vinnande koncept. Men jag köper dem ändå, och ångrar mig aldrig. Jag är lika kär i Civilization 5 som jag varit i del tre och fyra, och det enda som störde den första omgången i spelet var att jag inte hittade något kommando för att få arbetarna att utöka handelsnätverket automatiskt.

Då har man inte inte mycket att klaga på.

———————————–

Inlägg under månaden

Jag tänkte att en summering av månadens inlägg kanske vore på sin plats i en månadssummering. Bu eller bä? Ge gärna feedback.

Krigsspel, vampyrer och den svenska televisionen

Om hur SVT bevakat debatten om åldersmärkning av spel respektive film.

Jag tycker att SVT:s bevakning av dessa två företeelser känns underlig, inte minst eftersom den ifrågasätter både följandet och brytandet av i grund och botten samma regler. Man skulle kanske kunna ta detta som ett tecken på att problematiken är ganska komplex, men den slutsatsen gör bara den väldigt ensidiga bevakningen av Gamex än mer förbryllande.

En svartvit nyans av grått – om Star Wars: the Old Republic:

Mina intryck av moraliska val i The Old Republic. Vad som fungerar, och vad som inte fungerade.

Det inledande problemet var att ”det onda” valet alltid var att helt kallblodigt skjuta folk, medan ”det goda” var att försöka finna en lösning. Jag hoppades att jag skulle kunna kombinera att vara en bra prisjägare med att vara om inte god, så åtminstone inte helt igenom ond. Det kändes, inledningsvis, svårt.

Det här inlägget postades i Artiklar. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s