Med Crysis 2 sätter Crytek ribban för hur snyggt spel kan se ut på konsol, men det är egentligen ganska oväsentligt. Det är i stället de lite mindre uppenbara grafiska framstegen som visar vägen framåt.
Jag vet inte riktigt vad jag förväntade mig av Xbox 360-versionen av Crysis 2 innan jag började spela. Något grafiskt makalöst? Inte riktigt. Jag hade spelat demoversionen av flerspelarläget, och även om det kan finnas en del skillnader mellan fler- och enspelarläget, kändes det ändå som att jag hade fått en ganska bra bild av hur det såg ut rent grafiskt. Det imponerade inte så mycket som jag önskat. Det var riktigt snyggt, men när jag gick runt i miljöerna började jag inse att det jag letar efter inte är snyggare miljöer. Om det är vägen framåt kommer jag att bli besviken.
Någonstans halvvägs igenom spelet bröt så helvetet lös mitt i New York, än en gång. Men den här gången, när alla utomjordingar var utslagna tillsammans med de flesta av mina allierade, insåg jag plötsligt storheten i den grafiska motorn som drev spelet. Det mest imponerande som Crytek gör syns inte i detaljerna, utan uppenbarar sig bara när man lyfter huvudet lite och tittar ut över skådeplatsen man befinner sig i. Det var då som jag för första gången verkligen såg New York. Inte den kuliss som brukar gå under det namnet i spelsammanhang, utan någonting som faktiskt kändes som den verkliga staden. Crytek lyckades skapa en bakgrund som faktiskt kändes autentisk; på samma sätt som Liberty City kändes verklig när Rockstar släppte GTA 4 för några år sedan, fast denna gång ur ett förstapersonsperspektiv.
Det säger kanske en del om Crysis 2 att denna insikt kom först efter så många timmar – ofta springer man runt i stora, vackra, men egentligen ganska generiska miljöer – men när spelet väl glänser gör det verkligen det med besked.
Att spela Crysis 2 var på sätt och vis som en inblick i nästa generations hårdvara, och jag insåg då vad det var som jag önskade från den. Det är inte mer detaljer i miljöerna – den kanske mest uppenbara förbättringen när vi så småningom tar klivet in i framtiden. I stället vill jag ha ett större djup i miljöerna, som verkligen säljer illusionen av att man befinner sig på den aktuella skådeplatsen. Det är sällan som jag nått en sådan grafikmässig inlevelse, som jag stundtals gjorde när jag spelade Crysis 2. Det gav definitivt mersmak.
Sedan krävs det mer designmässiga kvalitéer för att ett spels miljöer verkligen ska kunna höjas till skyarna. Det är ganska få miljöer i Crysis 2 som är riktigt minnesvärda, åtminstone innan man tittar upp och ser den bakomliggande staden. Jämför det med Mass Effect 2 som verkligen hänförde mig designmässigt, men som inte hade samma djup i miljöerna som Crysis 2. Men när dagen kommer då vi ser båda sorternas briljanta design i samma spel, då kommer jag att vara en lycklig pojke.
Spelvärldspareringar 
Jag fick lite samma känsla när jag spelade alfan till BF3. En bana som uspelade sig i Paris och det kändes verkligen som jag sprang runt där. Inte som att banan var gjord utifrån vad som lämpar sig bäst för multiplayer. Snyggt, detaljrikt och djupt. Det är underbart när ett spel lyckas förmedla denna känsla.
Jo, jag är ruskigt imponerad av det jag sett från BF3 hittills. Det ska bli intressant att se hur det blir. Risken som jag ser det är att BF3, liksom Crysis 2, utspelar sig i ganska uttjatade miljöer. Åtminstone det jag sett av BF3. Men vi får se hur det blir. Hittills har allting, som sagt, sett fantastiskt ut.
Håller med om att miljöerna i spelet har ett fantastiskt djup, men det kanske mest berodde på att jag spelade med 3D-glasögon… ;)
Men ärligt talat så är jag helt med på din vision om att framtida spel inte nödvändigtvis innehåller fler polygoner per föremål, utan mer levande omgivningar istället. Crysis 2 som spel i övrigt blev jag dock inte särskilt imponerad av och tyckte mest att det kändes tjatigt och enformigt, vilket ledde till att jag inte orkade spela särskilt långt in i äventyret. Men någon dag ska jag allt plocka upp det igen.
Själv tycker jag att Crysis 2 överraskade positivt, även på gameplay-sidan. Jag hade inga större förhoppningar, men bestämde mig för att prova och bilda mig en uppfattning som inte bara bestod av mina fördomar. Och jag hade riktigt kul. Jag tycker att nanodräkten är alldeles för häftig för att ”bara” användas i en annars ganska ordinär shooter (jag hade precis lirat igenom nya Deus Ex; kanske förklarar det känslan), men jag hade riktigt kul med dess olika funktioner.
Jag har inte så mycket mer att säga än: Intressant läsning.
Hoppas du inte tycker att sådana kommentarer är tråkiga. Jag vill bara visa att jag läst och uppskattat din text <3
Ja, de är tråkiga – gör om, gör rätt!
Skämt åsido: jag uppskattar dem verkligen. Även en, i dina ögon, ”liten” kommentar kan göra mycket. Det är alltid kul att se att ens inlägg uppskattas, oavsett i vilken form den uppskattningen kommer. Alla kommentarer behöver inte vara episka. :)
Hade helt missat det här inlägget. Plötsligt blir jag lite mer nyfiken på att prioritera upp det nyinköpta Crysis 2-exemplaret i ”att-spela”-listan. Woohoo.
Jag vet att jag tyckte att det såg smått orealistiskt snyggt ut när de första gameplay-klippen började dyka upp, just detaljmässigt och i hur storskaliga miljöerna var, men antog att det mestadels var bull. Kul att se att det verkar imponera. Ser fram emot att kunna ha tid att gräva mig ner i det över en helg, någon gång… När man hinner. :-)
Ja, jag såg att du köpt spelet i ditt senaste inlägg. Det ska bli intressant att se vad du tycker om det. Du får gärna återkoppla när du är klar/har bildat dig en uppfattning om det.
Sedan, som jag skrev i en tidigare kommentar, så överraskade spelet också på mig gameplaymässigt. Jag älskar nanodräkten, och saknar den som fasiken nu när jag spelar Vanquish. Jag trycker och trycker och trycker på knappen för att aktivera osynlighetsläget, men inget händer. Förutom att jag konstant laddar om vapnet.
Jag håller med om att Crysis 2 faktiskt lyckades måla upp en ganska äkta stad där i bakgrunden. Inte den vanliga kulissen som brukar finnas strax utanför den utstakade vägen.
Gameplaymässigt så var det ju också snäppet intressantare än en standardshooter iom nanodräkten och de olika sätten man kan ta sig an en situation.
Allrighty. Nu har jag äntligen påbörjat Crysis 2, och mitt spontana intryck är nog ”Herregud”.
Stort, flådigt och ger illusionen av att vara fruktansvärt öppet. Nu har jag förvisso bara kommit fram till kapitlet ”Dead Man Walking”, men den råa friheten i hur jag kan angripa problem/situationer/fiender och hur pass ‘öppna’ miljöerna är trots att det i grund och botten är ultralinjärt är … häpnadsväckande.
(Jag kan nästan svära på att vissa kapitel går att ta sig igenom helt utan att döda fiender. Har inte lyckats än, men det bör kunna gå… )
Ja, och så är det ju såklart förbannat jävla snyggt (även på PS3).
Jag prövade att göra en speedrun i New Game Plus, när jag låst upp alla uppgraderingar till nanodräkten. Även om det finns en del fiender som måste besegras för att storyn ska kunna fortgå så går det att undvika de allra, allra flesta. Stealth är verkligen ett mångsidigt alternativ, som kan användas såväl offensivt som defensivt.
Pingback: Spelkriget » Sebastian: Mest efterlängtat 2013