En djupdykning i grunt vatten

När Sveriges senaste speltidning kom så blossade känslorna upp rejält på svenska spelbloggar. Pressetik diskuterades vilt. Själv ryckte jag mest på axlarna, köpte tidningen, och tycker nu till lite om dess innehåll.

Grundtanken bakom The Roots of Deus Ex: Human Revolution – att granska spelets underliggande teman – lät på pappret som ett av de intressantaste initiativen på länge. Deus Ex-serien hanterar en hel del intressanta teman som jag absolut skulle kunna tänka mig att dyka ned lite djupare i. Så efter att först ha klarat spelet, gick jag vidare för att förhoppningsvis fördjupa mig inom ämnen såsom cyberpunk och transhumanism.

Det första som slår en är att det är så uppenbart att den är skapad av en reklambyrå – den är vansinnigt snygg. Det andra som slog mig var att den var ganska liten och tunn, vilket, för en tidning som är tänkt att djupdyka i ett flertal av Deus Ex underliggande teman, kändes som ett underligt intryck. Den såg inte ut som en tidning som gav artikelförfattarna utrymme att gräva särskilt djupt i sina respektive ämnen. Efter att ha läst igenom tidningen kan jag säga att det intrycket – tyvärr – stämde rätt bra.

Oväntad konkurrens

Kvalitén på texterna är väldigt varierande. Inte nödvändigtvis för att de är dåligt skrivna, utan för att de ibland blir ganska intetsägande i sitt korta skick. (Med det sagt är den mest intetsägande texten också, underligt nog, den längsta.) De blir mer belysande än granskande, vilket visserligen kan fylla en funktion, men som inte alls är lika intressant.

The Next Five Minutes, om cyberpunkens historia, är tidningens intressantaste artikel. Den tar upp de tankegångar som cyberpunken grundar sig på, pionjärerna som först skapade genren, och den bakomliggande inspirationen. Det var en fascinerande text, som jag till min förvåning kunde diskutera med min käre far. När vi senast diskuterade något spelrelaterat (utöver ”Du spelar för mycket!”-diskussionerna när jag fortfarande bodde hemma hos honom) har jag inte en aning om. Men artikeln tog upp flera generationers litteratur, vilket gav oss båda en infallsvinkel. Det är kanske i sådana här samtal, mellan en eller flera parter som egentligen inte är tv-spelsintresserade, som man mest märker av potentialen i Roots. Det är synd att det var den enda artikeln vi diskuterade.

Andra artiklar klarar sig inte lika bra. Next Stop: Humanity+ är visserligen en av de längre i tidningen, men ger bara en överblick av transhumanism utan att problematisera det i någon större utsträckning. Den tar upp att begreppet kallats för ”världens farligaste idé” av Francis Fukuyama, men förklarar inte varför han beskrivit transhumanismen på det sättet. Den nämner kritik som riktats mot idén i förbifarten – sociologisk, medicinsk, teologisk, ekologisk – men utvecklar inte heller dessa. Det är en missad möjlighet, eftersom artikeln då bara belyser begreppet i stället för att granska det. Talande är väl kanske att Fredrik Malmers inlägg Den mänskliga revolutionen på Spelkriget ger en mer omfattande bild av både begreppet och problematiken kring det. Inget ont om vare sig Malmer eller bloggare överlag, men jag förväntar mig en betydligt högre kvalité på artiklar i tidningar än vad man hittar skrivet på Sveriges spelbloggar. Speciellt om den uttalade ambitionen är så hög från tidningens sida som den är i det här fallet.

En annan styrka i Malmers inlägg är att han inte är bunden vid att bara skriva om just transhumanismen, utan kan ge en helhetsbild med element från även andra kringliggande ämnen. Han kan gå in på kroppsliga uppgraderingar – en logisk utveckling av texten – utan att han klampar in på någon annans område. Det är ett synbart problem i åtminstone vissa av texterna i Roots; att författarna verkar hållas tillbaka av kravet att inte skriva utanför sitt egna ansvarsområde. Det är kanske mest synbart i texten Technophobia om just mänskliga uppgraderingar. Det känns som att Teresa Axner står och stampar vid dörren in till storföretag,  och inte riktigt kan gå in. Detta trots att det egentligen är en fullt logisk fortsättning på inlägget, med tanke på slutsatsen hon når (att det inte är uppgraderingarna som bör fruktas, utan girigheten hos storföretagen som står bakom dem). Nu kommer visserligen Capitalism Gone Wild precis efteråt, men det är en fristående text om storföretag som inte har någon koppling till Axners text.

Den akademiska konspirationen

Den mest riktningslösa texten i tidningen är Klas Ekmans Puppet On A String, om diverse konspirationsteorier. Den radar upp en förbluffande mängd händelser som alla har konspirationsteorier i släptåg, men gör ingenting av det. Det är först på den sista av textens sju sidor som något intressant egentligen sägs om konspirationsteorierna, där deras roll i cyberpunkslitteraturen diskuteras lite snabbt.

Genom stora delar av texten satt jag och tänkte att de bakomliggande mekanismerna för konspirationsteorier förmodligen delas av långt många fler än bara foliehattar. Texten är nära att komma in på ett intressant spår när den jämför tron på djupgående konspirationer med andra företeelser i samhället:

A conspiracy theory, when still at theory stage, can be compared to a religion or a strong subculture. Those who don’t see the truth are a herd of blind sheep.

Det är kittlande nära att binda samman konspirationsteorierna med något mer vardagligt, men så snart den likheten nämnts så överges spåret.  Det är synd, för ju mer jag tänker på det – speciellt efter att ha studerat tre terminer sociologi – desto fler likheter ser jag mellan konspirationsteorier och akademiska studier. Bakom båda ligger samma ovilja att nöja sig med ”de enkla svaren”, och ett behov av att gräva djupare än samhället i stort gör. Samma känsla av att det finns någon hemlig, dold, anledning till att det som sker i samhället egentligen händer. Det är en både lite skrämmande och fruktansvärt intressant insikt.

Vidare är jag inte helt säker på hur bra allmänheten är på att skilja mellan de två. Det är sällan som jag känner mig så konspiratorisk, i andras ögon, som när jag i en diskussion använder mig av kunskaper jag tagit till mig från mina studier. Alla som har försökt förklara strukturell diskriminering för någon ”ickefrälst” har förmodligen fått samma blick från denne, som man själv skulle ha gett en foliehatt som försökt förklara konspirationen bakom mordet på JFK. Strukturell diskriminering passar trots allt rätt bra in i det hypotetiska konspirationsscenario som Ekman lägger fram, där flera oberoende (och ovetande) delar sammantaget utgör själva konspirationen:

You yourself could be part of a conspiracy. So could your neighbour. The system itself, the society that surrounds us – it could all be a vast conspiracy.

Jag skulle vara rik om jag fick en slant för varje gång strukturell diskriminering jämfördes med en konspirationsteori, och jag skulle inte tveka en sekund på att satsa den förmögenheten på att detsamma gäller alla andra som  kommit med liknande akademiska argument i diskussioner om diskriminering. Det hade därför varit väldigt intressant med en diskussion om likheterna och skillnaderna mellan konspirationsteorier och andra samhällsfenomen som kan antas vara byggda på samma grund.

Men nej.

Avslutande ord

Efter att ha läst igenom The Roots of står det klart att tidningen är intressantare som koncept än som faktiskt produkt. Vilket är synd, då det är ett synnerligen intressant koncept. Det är inte många spel som skulle kunna fylla en hel tidning med bakomliggande teman, men då och då kommer det pärlor som faktiskt intresserar med mer än enbart sin spelmekanik. Jag tror att Roots skulle kunna fylla en funktion där, förutsatt att den något tveksamma finansieringen åtgärdas och skribenterna ges mer utrymme att skriva djupare texter. Potentialen finns onekligen där. Förhoppningsvis kan någon ta tillvara på den.

Det här inlägget postades i Recensioner. Bokmärk permalänken.

6 kommentarer till En djupdykning i grunt vatten

  1. CJ skriver:

    Sammanfattar ungefär vad jag tycker om saken nu när jag har fått möjlighet att läsa tidningen. Jag har inte bloggat om den själv eftersom det lätt kan tolkas som personligt (vi skrev ju trots allt om finansieringen bakom och piskade upp en rejäl diskussion, och folk hade synpunkter på att jag hade mage att kritisera konceptet när jag samtidigt skriver för en konkurrerande tidning i form av Fienden), men innehållet tilltalar mig inte det minsta.

    Layouten ser påkostad och steril ut med mycket vita ytor och helsidesbilder vilket skapar en obalans gentemot de förhållandevis korta texterna. Överhuvudtaget verkar formen för tidningen kompensera för bristen på innehåll och riktning. Jag har svårt att hitta någonting i dem som gör att man kan klassa dem som kulturkritik. Det känns mer som faktaredogörelser och små lösryckta essäer. Många av dem saknar både bredd och djup. De är prydligt skrivna och packeterade – om än ganska styltigt översatta – men mitt intryck är inte att skribenterna givits fria tyglar för att gå på djupet eller att man sökt efter människor med specialkunskaper, utan snarare att man kontaktat ett par kända namn och bett dem skriva om på förhand valda ämnen. Resultatet är ganska grunt, som rubriken på ditt inlägg antyder.

    Det märkligaste av allt är emellertid att folk inte tycks få någon sorts reklamproduktskänsla av Roots. Det är ju exakt så jag tycker att den känns när jag bläddrar i den. Den är lite för slick och tillrättalagd, lite för överproducerad. Yta över innehåll. Det känns inte alls (och ja, det här är mycket riktigt bara min åsikt) som om det var kärleken till spelets teman eller viljan att utforska dem närmre som låg till grund för tidningen.

  2. Fredrik skriver:

    Jag måste instämma i mycket av det som sagts. Jag väntade mig betydligt mer djup i den, men fann mest yta. Även cyberpunk-texten var väl den mest genomtänkte av artiklarna.

    Överlag känns dom spretiga, men även lite osynkroniserade. De passar inte helt ihop. När flertalet artiklar nämner storföretag, bioniska ingrepp oberoende av varandra och ibland med motsägande argument känns det lite knasigt.
    Att två av artiklarna dessutom gör starka Whedonesqa argument oberoende av varandra blir det lite failsmak i min mun. Inget ont om Joss Whedon eller hans verk, men det är inte killen jag i första hand tänker på när jag tänker på cyberpunk, transhumanism eller bioniska implantat. Ganska långt ifrån.
    ”Kärleken” till Deus Ex, eller de bakomliggande temana är svår att hitta, tycker jag.

    Att det är en reklamproduktion tycker jag är svårt att missa. Formen är för slick. Bildvalet är för medvetet. Utformningen är för medveten.

    För att vara en tidning som ”inte direkt” handlar om Deus Ex tycker jag det namnet och Sarif industries framkommer ett par gånger för mycket. Intervjun med en producent sist i tidningen känns också rakt av som en säljande reklamtext, det är ju inte direkt ”kritiska” frågor som ställs i den intervjun.

    Det gick så långt att jag istället rotade fram mina gamla Mutant (2089)-rollspelsböcker och läste på lite om megacorps, bioniska ingrepp och faktiskt fann mer djupdykande information i dessa.

  3. Tack för era kommentarer, båda två.

    Ja, och det är så synd att texterna inte är bättre. Det förstör så mycket, av en i grunden oerhört intressant idé. Jag har utforskat en hel del nya speltidningar det senaste året, och med undantag för Fienden är Roots den enda tidning som jag på något plan hejat på.

    Sedan är jag inte särskilt insatt i de olika ämnena som diskuteras, så det fanns ganska gott om utrymme att få mig att känna som att jag kunde ta med mig någonting från artiklarna efter att jag läst dem. Nu hände det bara i artikeln om cyberpunk. Misslyckas man med att få någon som mig att känna något sådant, då är det ett ganska stort misslyckande. Tyvärr.

    Fredrik: Jag störde mig inte särskilt mycket på att just Whedon refererades, även om jag tycker att exemplet i Capitalism Gone Wild fungerade mycket bättre än det som togs i Technophobia. I den förstnämnda texten tycker jag att det verkligen belyste poängen som Anna-Karin Linder ville få fram, medan det mest kändes konstigt att dra upp Buffy the Vampire Slayer i en text om bionik.

  4. harintetid skriver:

    Nu har jag inte läst tidningen (och känner mig inte alls sugen efter att ha läst din recension, he he), och vet alltså inte hur referenserna ser ut eller i vilket sammhang de befinner sig, men kan inte Whedon-referenserna helt enkelt bero på att en mängd akademiker analyserat Whedons verk (och främst Buffy/Angel) och att det helt enkelt är enkelt att hämta argumentation eller exempel därifrån? Det tas till och med upp i min svenska intro-bok till studier i populärkultur…

  5. Jag har inte heller läst tidningen men tycker att det verkar vara ett väldigt lovande koncept. Trots att få verkar vara speciellt imponerade av resultatet är jag nu mer sugen än någonsin att införskaffa ett exemplar eftersom ALLA pratar om den fortfarande. All publicitet är uppenbarligen god publicitet!

    Hur som helst skulle jag inte ha något emot att få med en tidning med samma grundkoncept som Roots tillsammans med något spel jag köper, exempelvis med Final Fantasy XIII-2 istället för en art book – det tilltalar mig helt enkelt mer oavsett hur den är finansierad. Jag skulle dock inte lita på innehållet ens hälften så mycket som någon av alla andra speltidningar och liknande, men likväl blivit underhållen.

  6. @harintetid: Kanske det. Jag har själv inte stött på Whedon i mina studier, men så har jag ju inte heller studerat populärkultur i sig. Däremot tvekar jag inte på att det finns intressanta aspekter att analysera i hans verk. Är man intresserad av förhållandet mellan den tekniska utvecklingen och vår egen mänsklighet (som ju är ett ganska starkt tema i Deus Ex), så måste ju Dollhouse vara lite av en drömserie. Den må inte handla om just biotik, men dess framtidsvision är inte mindre skrämmande för det.

    Anledningen till att en del reagerar på Buffy-referensen tror jag inte har så mycket med Whedon själv att göra, utan är nog en reaktion mot serien som sådan. (Åtminstone i mitt fall, eftersom jag inte stör mig på Firefly-referensen.) Men Buffy som serie är väldigt långt ifrån de teman som behandlas i Deus Ex, jämfört med all den litteratur/film/etc som verkligen djupdyker i dem. Det kändes därför lite som om exemplet togs av någon med sina referensramar utanför det aktuella ämnet (dvs. med ”nördreferenser”), när någon som hade sin referensram inom ämnet förmodligen hade tagit ett annat exempel. Som CJ skrev i sin kommentar: det känns inte som att skribenter med specialkunskaper i just de aktuella ämnena sökts.

    Alternativet är ju att exemplet tas för oss, för att vi med våra nördreferenser ska känna igen oss. Men det skulle också kännas lite mysko, eftersom tidningen (som Great Works själva beskrivit det) inte riktar sig till oss ”redan frälsta” utan till den stora massan som annars aldrig skulle vara intresserad av DE:HR. Den massan är nog inte Whedon-junkies heller.

    @Kristoffer: Jag hoppas att Roots kommer ut med fler nummer. Ja, den har en del barnsjukdomar just nu, men förhoppningsvis kan folket bakom tidningen lära sig av kritiken som riktats mot den (både gällande finansieringen och det faktiska innehållet) och göra ett bättre andra nummer. Det finns fortfarande spel som mycket väl skulle kunna analyseras. Konceptet är fortfarande sunt. Jag skulle älska ett The Roots of Bioshock, till exempel.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s