Intryck: Klockan tickar i Mass Effect 2

Det är dags för Shepards sista äventyr i Mass Effect 2 innan stafettpinnen lämnas över till sista delen i serien. Tyvärr är Mass Effect 2: Arrival inte det magnifika avsked som spelet förtjänade.

Det börjar med att Admiral Hackett ber Shepard att, som en personlig tjänst, rädda en tillfångatagen forskare som säger sig ha information om en annalkande Reaper-invasion. Eftersom man i tvåan såg dem vara på väg, och vi vet att trean kommer att handla om att de når jorden, känns det givetvis väldigt angeläget att rädda forskaren från de batarians som håller henne.

Lite underligare är hans önskemål om att Shepard ger sig av ensam för att rädda henne. Motiveringen till detta är minst sagt luddig, och tyvärr tillför det ingenting till spelet att man helt plötsligt saknar sina kamrater. Det blir lite svårare, men jag klarade ändå äventyret på 90 minuter på Veteran.

Storymässigt har Arrival en intressant premiss – ”alla Reapers kommer!” – men i slutänden känns det ändå rätt tunt på den fronten. Storyn är ganska enkelspårig, och det känns som att Bioware behövde klämma in ett specifikt händelseförlopp för att brygga över till Mass Effect 3. Det finns därför inte något större utrymme att förändra berättelsen, vilket i praktiken betyder att Arrival är en enda lång raksträcka utan möjligheten att rollspela på något egentligt sätt. Om jag inte hade spelat som Renegade hade jag förmodligen också blivit besviken på att den enda Paragon-gärningen man kan göra visar sig vara helt betydelselös i slutänden.

En timme in i äventyret insåg jag att jag mestadels sprungit genom ganska oinspirerade miljöer, och tyvärr förändrades inte det intrycket nämnvärt under sista halvtimmen. Det är synd, eftersom både Overlord och Lair of the Shadow Broker överraskade mig positivt på den fronten. Nu är det korridorer, korridorer, korridorer; och, när man väl når lite öppnare miljöer, våg efter våg efter våg av fiender. Bioware verkar inte ens intresserade av att dölja detta (det finns till och med en achievement för att överleva fem vågor av fiender vid ett tillfälle).

Striderna är fortfarande roliga, men eftersom att man aldrig har några kamrater vid sin sida finns det inte samma strategiska möjligheter som tidigare. Under de hårigaste striderna blir svagheterna i klassen man spelar som mycket tydligare än i originalspelet, eftersom det inte går att komplettera bort dessa på något sätt. Dessutom är det, helt enkelt, inte lika kul att spela på egen hand.

I slutändan känns det som att Bioware ville ställa i ordning Mass Effect-universumet för den avslutande delen i serien, och på sätt och vis lyckas de med det. Äventyret får en del konsekvenser som kan komma att bli väldigt intressanta att utforska i nästa del. Tyvärr känns de inte som konsekvenser av hur jag själv valt att spela, vilket har varit seriens starkaste kort hittills. Arrival erbjuder någon timmes halvdan underhållning för de mest inbitna fansen som suktar efter mer Mass Effect 2, men när äventyret väl är slut rycker jag mest på axlarna och väntar på nästa spel.

Det här inlägget postades i Recensioner. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s