Dead Space 2-recension

Den här texten kommer att innehålla vissa spoilers.

Jag har aldrig varit ett stort fan av survival horror. Mest för att jag är en ynkrygg. Jag spelade Condemned precis i samband med att jag köpte min Xbox 360, och det är förmodligen det jobbigaste spel jag någonsin tagit mig igenom. Jag kunde bara spela högst en bana i taget innan jag behövde ta en paus. Inte ens när jag spelade spelet i samma rum som min lillasyster och hennes vän kunde jag bryta detta mönster, även om jag då skyllde på att det kanske var lite asocialt av mig att sitta och spela helt själv. Jag erbjöd dem konsolen och det byttes till Viva Pinata.

Det tog därför emot att köpa det första Dead Space, men ett specialerbjudande senare hamnade spelet trots allt i min konsol. Det ångrar jag inte för en sekund. Det var långt ifrån lika outhärdligt som Condemned var, men trots detta älskade jag det. Stämningen var perfekt. Visst drog spelet enormt mycket influenser från filmer såsom Alien och Event Horizon, men det skapade en helhet som var svårslagen.

Dags för tvåan. Den första informationen som kom gjorde fansen nervösa, eftersom det verkade som att uppföljaren var mer actionfokuserad än originalet (och således mindre läskigt). EA och Visceral Games försökte lugna sina fans, men efter att ha spelat igenom det kan jag väl bara konstatera att fansen hade rätt i sin oro. Det finns inte samma utrymme att andas, och bli rädd, i Dead Space 2 som det fanns i första spelet. Det är aldrig läskigt att lemlästa zombier, utan den tryckande stämningen byggs upp i ens väntan på att de ska dyka upp. Problemet är att man aldrig behöver vänta särskilt länge, och att stämningen därför aldrig har särskilt lång tid på sig att byggas upp.

Det största problemet med spelet, även när det lyckas nå de mest panikartade nivåerna, är att det bara bygger på den grund som första spelet lade. Det bästa och mest atmosfäriska partiet i spelet utspelar sig inte ens på The Sprawl, den stora rymdstation som huvudparten av spelet utspelar sig i, utan på det skepp som man var på i första spelet. En del av stämningen ombord på skeppet byggs visserligen upp av nya berättargrepp, i form av Isaac Clarkes hallucinationer, men eftersom de mest effektiva hallucinationerna bygger på Clarkes minnen från händelserna i första spelet så känns även dessa lite gamla.

I slutet av spelet så uppenbarar sig ett liknande problem, då en gammal bekant dyker upp. Den fienden är ostoppbar och kampen mot honom är oerhört frenetisk, speciellt eftersom ammunitionen vid den tidpunkten (för första gången i spelet) börjar bli ganska sällsynt. Problemet i striden mot varelsen är att man redan kämpat mot den i första spelet, och att den kampen var så mycket bättre genomförd. Där behövde man fly från den under en längre tid, till skillnad från den relativt korta sektionen i uppföljaren, och i slutändan så fick man en rejäl payoff när man väl lyckades besegra den. I Dead Space 2 springer man bara ifrån den vid ett tillfälle – varefter den helt enkelt slutar jaga en, och man i stället ställs inför slutbossen.

Det som stör mig mest med Dead Space 2 är att det inte kommer med några nya idéer. De bästa skrämseltaktikerna är de som redan använts i första spelet, och har man spelat det spelet så fungerar de inte längre. Speciellt inte om de är sämre genomförda nu. En ovilja att ha lugnare partier för att bygga upp stämning gör inte heller några underverk för … tja, stämningen. Som actionspel så är Dead Space 2 suveränt, och stridssystemet är lika briljant nu som tidigare (arvet från ettan är återigen så bra att inget av de nya vapen som introduceras är värda att prioritera framför de gamla). Jag kan definitivt se spelet på årets GotY-lista, och det välförtjänt.

Problemet är bara att Dead Space aldrig behövde en uppföljare.

Jag körde Xbox 360-versionen av Dead Space 2. Jag köpte det för egna pengar.

Annons