Det första som möter en när man ska bege sig av mot det legendariska Sierra Madre, kasinot som aldrig öppnades men som sägs rymma ofantliga rikedomar, är en varning.
”Rekommenderas för spelare på nivå 20+”.
Rekommendationen är fullt rimlig; jag hade problem med min karaktär, som var nivå 31 när jag lämnade Mojaveöknen. Man förlorar all sin utrustning när man startar äventyret, och även om man får tillbaka allt när man återvänder till Mojaveöknen så får man klara sig på det man hittar när man befinner sig i Sierra Madre. Sådana utrustningsförluster är inte särskilt ovanliga i tillägg till spel – det hände ett flertal gånger i olika Fallout 3-tillägg – och oftast brukar det inte vara särskilt stora bekymmer. Om det inte vore för att Dead Money är så förbenat svårt. Speciellt om man huvudsakligen är specialiserad på någonting annat än när- eller obeväpnad strid. Fienderna man möter släpper bara vapen för dessa två specialiseringar, samt en och annan sprängladdning. Skjutvapen och ammunition får man jaga rätt på själv, och under första tredjedelen av spelet är det fruktansvärt svårt att hitta. Det blir lite enklare senare, men aldrig lätt.
Obsidian har lagt ett flertal hinder i ens väg. De första man möter på är spökfolket som bara svimmar när man besegrat dem, och sedan vaknar efter en liten stund igen såvida man inte lyckas stycka dem på något sätt. Handgranater är bra på det, eller den nya björnsaxhandsken. Men hur svårdödade dessa än är så är det ingenting jämfört med vakthologram som patrullerar runt i de senare delarna av spelet – dessa kan inte besegras, bara undvikas, tills dess att man hittar den lilla panel som styr dem. Minst lika farligt är den röda dimma som ligger över stora delar av staden och som gör att man tar kontinuerlig skada om man kommer i kontakt med den. Om inte det vore nog så har man fått ett explosivt halsband på sig som riskerar att detonera så fort man är i närheten av olika sorters radiosignaler, och varenda område i äventyret är fyllt med olika sorters fällor.
Resultatet är varierat. När det är som bäst så kompletterar de olika hoten varandra och gör äventyret precis så svårt som det ska vara. Jag uppskattar DLC:er som ökar utmaningen – speciellt i rollspel, där risken alltid finns att man blir löjligt mäktig framemot slutet av originalspelet. Ibland blir Dead Money just det: svårt men rättvist. Då är det som bäst, samtidigt som det är stämningsfullt och har en ganska intressant story som avslöjas lite pö om pö. Men det finns också tillfällen där utmaningarna antingen försvinner eller känns billiga, vilket förtar lite av känslan. Har man (som jag) en perk som gör att man inte kan utlösa fällor så faller det hotet bort. Avstängningspanelerna för många av radiosignalerna och hologramsoldaterna kan vara ordentligt svåra att hitta, speciellt i stridens hetta och under den svåra tidspress som en tickande bomb ger upphov till. Speciellt mot slutet av spelet får man se sig själv explodera alldeles för många gånger på grund av att panelerna är närmast illvilligt utplacerade.
När åldern gör sig påmind
Jag började så småningom att börja hitta folk att rekrytera, och då blev det lite enklare att ta sig levande ur dusterna man hade med spökfolket som befolkar byn man landar i. Jag blev överlag imponerad av persongalleriet. Den första jag träffade var en ghoul med rötter i den Gamla Världen; därefter en Super Mutant med en av de intressantaste personlighetsstörningarna på länge; och slutligen en stum kvinna, Christine, som kommunicerar med en genom tecken och handrörelser.
Den sista är helt klart den intressantaste och samtalen där hennes rörelser beskrivs i text påminner mig starkt om de gamla Dungeon&Dragon-spelen som Black Isle och Bioware gjorde i början av sekelskiftet. Där beskrevs många gånger mindre saker, såsom ansiktsuttryck, i text tillsammans med dialogerna. Det var ett väldigt bra system. Problemet med denna jämförelse, även om den i grunden är positiv, är att den också belyser hur gammalmodig spelmotorn som driver Fallout: New Vegas är. För tio år sedan var det okej att beskriva små detaljer i karaktärers beteende med text, eftersom man ändå inte kunde se dem från det isometriska perspektivet som användes då. Förutsättningarna är annorlunda nu. Christine står still framför en under dialogen, såsom karaktärerna alltid gör i Gamebryo-motorn, medan en textremsa beskriver alla rörelser och miner hon gör. Det är bara det att … hon inte gör dem. Hon fortsätter att stå stilla framför en och titta lite dumt på en, medan spelet beskriver allting som hon egentligen gör. Sedan reagerar man på det, och försöker förstå vad det är som hon egentligen gjorde medan man själv bara såg en livlös docka med hennes utseende framför sig. De fåtal rörelser som hon ändå gör under konversationer, vare sig de är synkade till det som beskrivs i text framför henne eller ej, förstärker bara intrycket av att det finns en underlig skillnad mellan det som sägs och det som visas.
Ett annat problem är att ens egna karaktär måste ha relativt hög Intelligence och Perception för att kunna förstå henne. De spelare som har satsat på annorlunda egenskaper kommer inte att kunna lära känna henne på ett meningsfullt sätt eftersom det är svårt att själv tolka vad det är som hon försöker få fram – speciellt om man inte få se hennes rörelser med egna ögon. Det är logiskt att dessa två egenskaper behöver vara höga för att förstå henne, men det gör också att hon riskerar att bli en viftande galning för de spelare som valt andra vägar.
Väl i kasinots innersta
När äventyret väl är slut så vet jag inte riktigt vad jag ska tycka. Det är ett helt okej äventyr, ganska långt, och det skakar om Fallout-formeln lite. Det finns knappt några meningsfulla val, vilket är synd då dessa var det starkaste kortet som original-New Vegas hade. Å andra sidan så har tillägget en helt annan svårighetsgrad än huvudspelet och jag kan egentligen bara rekommendera det till de spelare som verkligen letar efter en utmaning. Jag kan tänka mig att speciellt Hardcoreläget kan vara ett rent helvete att överleva. Men det är helt okej i min bok. Jag gillar när utvecklarna låter en ta sin maxlevlade karaktär och röja runt i ett område där alla ens förmågor verkligen testas. Det enda som är synd är att närstridsattacker premieras så mycket. Även när jag fick tillgång till vanliga skjutvapen så föredrog jag närstridsattackerna, trots att jag inte alls var lika bevandrad i dessa som jag var med pistoler och gevär, eftersom skjutvapnen knappt gjorde någon skada ändå. För mig gjorde det inte så mycket eftersom jag ändå ville ha en achievement för att göra X mycket i skada med mina nävar, men om man inte har den motivationen så kan jag tänka mig att det känns lite orättvist mot hur man själv valt att bygga sin karaktär.
Samtidigt så är slutet ganska intetsägande, och utan att avslöja för mycket så leder alltför mycket informationsgrävande när man väl hittat ned i kasinots innersta till det sämsta av de tre huvudvarianterna på slutet. Det är synd, eftersom det är just informationsgrävandet som är det intressantaste med Dead Money. Det finns en ganska intressant historia gömd i tillägget, men man måste verkligen gräva för att få fram den. Det är därför synd att man bestraffas för att man gör det även i slutet, och det är än mer synd att man inte kan gräva fram hela historien om man överhuvudtaget vill fortsätta spela efter att uppdraget är slutfört.
Därutöver visar Dead Money, nu när det rollspelande som bländade mig i New Vegas inte längre riktigt finns, hur gammalt receptet egentligen är när det kommer till Gamebryo-motorn. Det märks att den håller tillbaka Obsidian, som tycks vilja förmedla saker som motorn inte är kapabel till. Det hade varit en sak om den inte kunnat leverera saker som skulle ha legat i framkant för vad som kan göras i spel, men numera har andra spel – från Mass Effect till Enslaved – så livfulla dialoger att bristerna i Dead Money blir snudd på övertydliga. Det är synd, för Christines karaktär hade kunnat bli något alldeles speciellt om hon fått uttrycka sig utanför Gamebryos begränsningar.
Jag körde Xbox 360-versionen av Dead Money. Jag köpte det för egna pengar.
Spelvärldspareringar 