Ett år som gått

Året är slut, och då känns det som att det kan vara på sin plats att summera vad som varit. Jag hade egentligen inte tänkt skriva någonting, men så läste jag EmmyZ:s inlägg om saken så började jag fundera. Det summerade året väldigt väl, både generellt och (antar jag) rent personligt för henne. Samtidigt har året varit ganska turbulent för min del, vilket givetvis inte kom upp i hennes inlägg. Det är väl det jag tänkte fokusera på här, i stället för de generella sakerna som hänt.

Året började ganska dåligt, av flera anledningar. Det blev en snöbollseffekt av dåliga saker, men slutet av januari månad gjorde allt slit värt det. Mass Effect 2 släpptes och som ni sett i mitt förra inlägg så är hänförde det mig när det först kom och det fortsatte att hänföra mig under hela året på ett sätt som inget annat spel lyckades göra; därav förstaplaceringen på min årsbästalista.

I februari hände något stort. Jag hade hängt på PC Gamers forum under det senaste året och lärt känna en del personer där. Några av dessa hade startat en spelnyhetsblogg, kallad Nukem, och plötsligt var den nominerad till årets bästa svenska spelblogg och en av dess skribenter var nominerad som årets spelskribent. Det var stort, dels för dem men också för oss som läste sidan. Det var ett erkännande, både för redaktionen och för oss läsare.

En dryg månad senare skrev jag för sidan. Jag hade bedrivit en liknande nyhetsjakt för PCG-forumen som de gjort för Nukem, så det kändes som en ganska naturlig övergång för min del. Det var en sida där fokus visserligen låg på samma nyhetsrapportering som en hel del andra sidor sysslar med också, men som samtidigt uppmuntrade till ett personligare skrivande än andra sidor. Det passade mig bra. Det var både en stil som jag uppskattat att läsa, och som jag uppskattade att skriva i.

Jag kom in allt mer i arbetet på sidan och efter någon månad så kändes det som att jag skrivit där i evigheter. När Red Dead Redemption var nära release så fick jag en fråga om jag ville recensera det för sidan, och utan att riktigt veta vad jag kunde förvänta mig av spelet så tackade jag ja. Jag hade tidigare under året följt kontroversen kring de påstått hemska arbetsförhållanden hos Rockstar, och utan att veta särskilt mycket annat om spelet så hade det påverkat min uppfattning om spelet negativt. Det hjälpte inte att jag aldrig blev särskilt frälst i GTA 4, trots alla lovord det fick i spelpressen. Jag gillade visserligen tanken på ett westernspel mer än ett Liberty City-spel, men ”GTA med hästar” lät inte särskilt lockande. Det skulle bli spännande att recensera spelet.

Recensionsexet blev någon vecka försenat, vilket höll på att ställa till det rejält. Där jag egentligen hade tänkt hårdköra RDR innan jag lade allt vad spelande hette vid sidan på grund av en uppkommande B-uppsats, behövde jag nu recensera spelet jämte uppsatsskrivandet. Detta samtidigt som jag visste att vår recension var sen, på grund av förseningen, och jag ville att den skulle bli klar så fort som möjligt. Resultatet var en vecka där jag crunchade B-uppsatsen under dagtid, kom hem och crunchade RDR under kvällstid, sov, och upprepade mönstret. Det har funnits ett par veckor under året som jag minns som exceptionellt jobbiga, och det där var tveklöst en av dem. Mellan B-uppsatsen och RDR så krävdes det noggrann planering för att hinna äta tre mål om dagen och få tillräckligt med sömn; allt annat fick vänta.

Det roliga var ju att jag, när jag väl var klar med recensionen, inte kunde publicera den på ytterligare någon vecka. Vi höll på att designa om Nukem och tills dess att den omdesignen var klar så var sidan ganska instabil. Det skulle inte gynna någon om jag publicerade recensionen ena dagen, varpå den raderades (såsom allt vi skrivit tidigare hade gjort) den andra. Så jag höll på den, och den publicerades långt efter alla andra recensioner. Det var någonting jag störde mig på. Om jag skriver recensioner för egen del så spelar det inte så stor roll när de kommer ut, även om jag kan tycka att det känns rätt menlöst att skriva omdömen om spel som man är väldigt långsam med att spela. Men när jag nu skrev för en sida så ville jag ha ut recensionen i tid, och just tidsaspekten i publiceringen hade skitit sig rejält.

Sommaren var annars en rolig tid på Nukem. Lite kaotiskt, eftersom alla på sidan var på semester i omgångar, men ändå roligt. Speciellt E3. Vi hade ingen speciell plan för hur vi skulle rapportera om mässan, men vi visste att det skulle komma osedvanligt mycket information under en kort tid. Det började med Microsofts konferens, som var en stor besvikelse. De intressantaste titlarna – Halo: Reach, Gears of War 3, Fable 3 – skyndades igenom för att tillåta Kinect att visa upp alla sina spel. Vilket hade varit okej, om Microsoft hade haft fler bra Kinect-spel att visa upp. Tyvärr var så inte fallet, vilket gjorde att mitt intresse föll rejält.

Microsoft-konferensen följdes av både EA:s och Ubisofts konferenser under samma natt och Sonys och Nintendos dagen efter, och det var här (när intressanta spel faktiskt började presenteras) som Nukems rapportering började förbättra sig. Med ena halvan av redaktionen på semester så var vi två personer som höll i rapporteringen, och det gick strålande. Våra olika fokuseringar generellt kring spel kompletterade varandra ypperligt, och när veckan var slut så hade vi en katalog med E3-artiklar som förmodligen kunde jämföras med även de största spelsidornas. Berömmet från den sedermera återkommande redaktionsmedlemmen var riktigt kul att höra, och någonstans i denna veva så insåg jag varför jag trivdes så mycket på Nukem. Det fanns verkligen ett brinnande intresse, både att rapportera om spel, men också för spelen i sig. Det finns säkert på andra sidor också – jag kan inte föreställa mig något annat – men Nukem framstod ändå som allt mer speciell i mina ögon. Varför, det vet jag inte riktigt.

Sedan jag började på Nukem så hade jag börjat rota i det svenska spelbloggslandskapet, och efter ett tag så kände jag en viss diskrepans mellan innehållet som jag skrev för Nukem och det som jag kände att jag ville skriva överlag. Jag hade visserligen svängrum på Nukem – en hel del, om jag så ville – men samtidigt så tyckte jag inte att sidan var riktigt den plattform jag behövde för lite mer personliga utsvävningar. Den tid jag spenderade att skriva åt Nukem hade tagits från tiden jag lagt på en blogg på PC Gamers forum, som nu hade hamnat i en dvala och således inte fyllde sitt syfte som personlig blogg längre.

Jag struntade i det hela ett tag eftersom jag kände att jag ändå ville fokusera på Nukem i stället för att gå min egen väg. Efter ett tag så kände jag dock ändå att jag behövde få utlopp för dessa andra saker som jag kände att jag hade att säga, men som jag inte riktigt kände att jag kunde säga på Nukem. Således startades Spelvärldspareringar. Jag hade tänkt överföra en hel del gammalt material först, och sedan utannonsera den, men jag blev lite för ivrig och outade den tidigare än jag tänkt. Det är därför som det ibland (fortfarande) dyker upp gamla inlägg.

Sommaren gick, och jag började bli medveten om att jag skulle behöva skriva en C-uppsats under hösten. Jag visste också att detta skulle påverka mina möjligheter att skriva för Nukem, så jag bestämde mig för att ta på mig lite extra arbete under de tidiga höstmånaderna för att sedan i gott samvete kunna skriva lite mindre under senhösten. Inom loppet av två veckor recenserade jag både Mafia 2 och Spider-Man: Shattered Dimensions, vilket var väldigt intressant. Betygsmässigt så är det en poäng (av tio möjliga) som skiljer dem åt, vilket jag tycker är en rimlig skillnad, men som inte riktigt belyser hur jag kände inför båda. Mafia 2 var ett habilt spel som jag bara inte fastnade särskilt mycket för, medan Shattered Dimensions var ett riktigt kul spel som bara inte var alldeles fantastiskt utfört. Resultatet var en nästan försumbar betygsskillnad, medan mina personliga omdömen av dem tycktes helt väsensskilda. Jag hade varit tveksam till sifferbetyg tidigare, men det här förstärkte den tveksamheten. Ett sådant system gav inte en rättvis bild av spelets kvalitéer, och när jag upptäckte att just sifferbetyget inte överfördes särskilt bra, rent visuellt, när jag förde över mina recensioner från Nukem till den här bloggen så var beslutet att slopa dem inte särskilt svårt.

Sedan började en tid då flera stora förändringar skedde. Den första var en ny tänkt inriktning för Nukem, bort från de kortare nyheter som vi tidigare och närmare lite djupare texter som vi tidigare bara hade haft sporadiskt. Jag var tudelad till den inriktningen. Dels så var det precis vad jag tidigare velat ha, men samtidigt så var det just det som jag startat den här bloggen för att få utlopp för. Tidigare hade mitt skrivande för Nukem och för Spelvärldspareringar kompletterat varandra, medan jag nu var orolig för att jag skulle behöva konkurrera med mig själv. Spelvärldspareringar var alltid tänkt att fånga upp en del texter från Nukem, men tanken var aldrig att de skulle ha överlag samma sorts texter och jag visste inte vilken sida jag skulle prioritera när det kom till nya texter. Jag ville inte publicera alla på båda sidorna eftersom det skulle negera lite av syftet med den här bloggen.

Nukem genomgick ytterligare en omdesign. Med undantag för några små texter så valde jag att avvakta tills dess att den nya designen var klar innan jag fortsatte skriva igen, och även om jag inte vet om de andra resonerade på samma sätt så avstannade uppdateringen av sidan ganska markant under denna period. Men den nya designen började rulla in, vilket gjorde att det kändes som en blixt från klar himmel när Love Lagerkvist, ena halvan av Nukems redaktion, kontaktade mig och meddelade att sidan skulle stängas ned. Filip Olsson, andra halvan av redaktionen, behövde sluta av personliga skäl och utan honom så kände Love inte motivationen att fortsätta. Det hade varit deras projekt, och jag kunde inte göra annat än att hålla med om att duon behövdes för att driva sidan. Love frågade mig om jag hade några invändningar mot att lägga ned verksamheten, men hur mycket jag än försökte att komma på någon så lyckades jag inte. Vi hade ingen som kunde stiga in och fylla redaktionspositionen, och eftersom jag också skulle dra ned på mina bidrag till sidan under C-uppsatsskrivandet så lämnade det Love ensam av de mest frekventa skribenterna. Det var, på så många olika plan, ohållbart.

Det som följde var en månads tystnad, vilket – mer än att sidan lades ned – är någonting som grämer mig. Jag tycker verkligen att vi borde ha hanterat det bättre, men nedläggningen lyckades komma så olyckligt att vi inte riktigt hade tid att hantera den bra på. Den första tiden var det överhuvudtaget ingen som skrev på ett förklarande inlägg, eftersom ingen visste hur man skulle skriva ett inlägg som kändes som den slutgiltiga nådastöten . När jag sedan tog på mig att skriva det så började mina studierna att intensifieras precis så som jag förutspått, och det tog längre tid att avsluta inlägget än jag trott. Mer än något tidigare inlägg var det heller ingenting som man ville skynda fram. Skulle det avsluta sidan så skulle det göra det avslutet bra.

Vi hann med en liten bevakning av Gamex, men det måste ha varit uppenbart att sidan skulle läggas ned vid det taget. Bevakningen var rent ut sagt undermålig, och när det sista inlägget var publicerat så lade jag upp det avslutande inlägget. Nukem dödsförklarades, vilket förmodligen är det jobbigaste som hänt under ett annars ganska trevligt år.

Det gick några månader. Jag fick ett par erbjudanden om att gästblogga – av Familjenspel och Megastorm – vilket uppskattades, även om jag bestämde mig för att fokusera på den egna bloggen (med ett undantag). När december närmade sig så kontaktade Spel-Malmer mig om ett projekt han dragit ihop, där ett tjugotal spelbloggar skulle göra gemensam sak och utse årets bästa spel inom ett antal olika kategorier. Han undrade om jag ville vara med. Jag hade själv tänkt göra något liknande, så det kändes ganska givet att tacka ja. De enda orosmolnen var att jag fortfarande hade min C-uppsats att skriva, och att jag eventuellt skulle dra till fjällen under den sista veckan i GOTY-nomineringarna. Jag tackade ja ändå, och även om det blev väldigt knappt om tid så gick det så småningom bra ändå. Jag hade inte så mycket tid att läsa andras inlägg och kommentera dem som jag önskat, men med undantag för ett par missar gällande publiceringstid och dylikt, gick det rätt bra överlag. Min topp tre kom till och med i den totala topp 5-summeringen.

Året som gått har varit lite av en emotionell bergochdalbana. När det nu är slut så känner jag ändå att jag befinner mig på plus, mycket tack vare folket som jag lärt känna via Twitter och spelbloggar.  Så tack alla.

Annonser
Det här inlägget postades i Artiklar. Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Ett år som gått

  1. Monika Nilimaa skriver:

    Roligt att läsa hur ditt år varit. Jobbigt att skriva recension samtidigt som man måste stressa med uppsats!

    • Sebastian skriver:

      Tack. Inlägget blev betydligt utförligare än jag först tänkt mig, och jag kände att det kanske bara var för min skull som det blev så långt. Det var det kanske också, i slutändan, men det är trevligt att höra att det faktiskt fanns någon som tyckte att det var intressant också. :)

      Ja, det var jobbigt. Men jag bevisade också att jag kunde skriva om spel samtidigt som jag stressade i skolan. Det var en skön insikt då, eftersom jag insåg att jag inte behövde prioritera bort något, även om jag sedan dess har försökt planera min tid bättre.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s