Årets ögonblick

That Battlefield Moment

Jag knarkade verkligen Battlefield: Bad Company 2 ett tag, och nu när det kommit ett gäng nya kartor (och en expansion strax är på ingång) så misstänker jag att jag kommer att börja knarka det igen. Det är därför kanske inte underligt att det är just ett Battlefield-ögonblick som vinner den här kategorin.

Jag har aldrig varit en särskilt bra krypskytt i multiplayerspel, så när det väl går bra så tenderar jag att minnas det. Bad Company 2 sätter ju ännu fler käppar i hjulen på en med sin realistiska kulfysik som gör att man måste ta avstånd och gravitation i åtanke när man siktar, vilket gör att BC2-krypskyttekills är än ovanligare i min troféhylla. Men det händer ibland.

Det var fullt kaos. Mitt lag pressade framåt för att försöka förstöra ett antal M-COM:s – det var stridsvagnar, RPG:er, kulsprutesmatter. Långt där borta. Själv satt jag uppe på en kulle och tittade över slagfältet, en halv karta bort. (Och en halv BC2-karta, för ni två som inte spelat spelet än, är väldigt mycket.) Där satt jag och spejade. Väntade på att någon skulle sticka upp huvudet eller springa förbi ute i det öppna. Bara för ett ögonblick, i  mitt sikte. Det är allt som krävs. Av motståndarna. För min del kan uppgiften att faktiskt placera mina kulor rätt kännas övermänsklig, men jag härdar ut. Ibland kommer det trots allt någon som virrat bort sig för ett ögonblick, och då smäller det. Förhoppningsvis träffar jag.

Nu såg jag hur en Quad Bike kom rusande på andra sidan kartan. En förare, en passagerare. Quad Bikes är roliga på det sättet att folk alltid tokkör när de bemannar dem, eftersom de inte riktigt fyller någon annan funktion än att transportera en (eller två) person(er) från Punkt A till Punkt B. Kör man sakta så ger det bara motståndaren tid att skjuta en, men brummar man på som en dåre så åker man alltid på en mina. Quad Bikes är lite av en fail-fail-transport. Så även i det här fallet.

Jag börjar leda Quad Biken med siktet. Hela tiden försöka beräkna vart den skulle vara en halv sekund senare, försöka beräkna hur mycket kulan skulle dippa när den väl nått fram. Vänta … vänta … vänta. Man kan inte skynda i sådana här lägen. Inte stressa. Led de två fartdårarna. Beräkna.

Och pang! Plötsligt är det ingen som har kontroll över Quad Biken längre, och den far iväg in i en vägg. Jag tog föraren, då. Gott. Jag ler. Sedan dyker det upp ”Double kill” på tv-skärmen. Jag ler lite bredare. Jag får upp ett meddelande om att jag satte en kula i min motståndares huvud, från ett respektabelt avstånd; jag får upp ett till sådant meddelande. Det tog en sekund innan jag förstod varför jag fick upp två meddelanden. Sedan slog det mig: jag hade träffat båda – föraren och passageraren – i huvudet. Från halva kartan. Medan de körde som galningar på sin Quad Bike. Jag, som egentligen är sämst på krypskyttegevär.

Jag log ännu lite bredare.

Det är just den här sortens ögonblick som fick mig att knarka spelet. De är inte särskilt ovanliga i Bad Company 2, men alltid speciella. Det är den här sortens ögonblick som jag minns när året ska summeras. Det är de som är bäst, och det är därför det vinner.

Det här inlägget är en del av den gemensamma satsningen ”Årets spel enligt svenska spelbloggar”, där varje dag, fram till julafton, deltagande spelbloggar var för sig utser en vinnare i en förutbestämd kategori. Idag har följande bloggar utsett vinnaren i kategorin ‘Årets ögonblick’:

Aftonstjaerna, Ariez, BitGarden, Bloggonoid, EmmyZ, Familjenspel, Kraid, Lunandrez, Megastorm, Munins skärvor, Onlajn, Pixelviking, Spel på allvar, Spel-Malmer, Spelgubben, Spelografi, och Xboxflickan & Nikke.

Det här inlägget postades i Allmänt. Bokmärk permalänken.

6 kommentarer till Årets ögonblick

  1. Gwellmyn skriver:

    Sådana ögonblick gör verkligen att man känner sig som kungen av kosmos! Man är oövervinnlig! Tills man själv får en kula i huvudet :P

  2. Skönare känsla får man leta efter. Det är dessa ögonblick som gör att jag sedan mars i år har spenderat nu snart över 250 onlinetimmar i BC2. Det är som en drog :)

  3. Lunandrez skriver:

    Ögonblick i FPS överlag där man presterar som en gud är riktigt härliga, brukar hända i framför allt Halo: Reach nu för tiden att man presterar helt över vad man själv trodde att man kunde. Man underskattar sig själv lite ibland! ;)

  4. Micke skriver:

    Haha, kan man kalla detta för ”emergent humor”? Jag gjorde det bizarra valet att skaffa BC2 för PS3, men med tanke på att jag har typ en person på min PSN-lista som spelar BC och en dröse på Xbox får jag väl skaffa ett ex till. :)

  5. Robert skriver:

    Ahh, vilket känsla. Förstår att du väljer just detta. Detta skulle platsa i vilket fps spel som helst med multiplayerläge. Det roligaste är när man kör LAN eller spelar över Voice med polarna.

  6. Sebastian skriver:

    @Gwellmyn: ”Kungen av kosmos.” Jo, något åt det hållet. :D

    @Henke (spelgubben):
    Såhär i efterhand så önskar jag nästan att jag köpt spelet tidigare under året. Köpte det precis innan höstrushen startade med Reach, så det har kommit en massa spel i vägen. Det ska det bli ändring på nu, med nya kartor och Vietnam-expansionen.

    @Lunandrez: Jag skulle nog inte säga att jag underskattar mig själv. Snarare att jag ibland överraskar mig själv med att prestera över min förmåga.

    @Micke: Oj, vad jobbigt. Inte kul med sådant där.

    @Robert: Indeedo, det finns få saker som är så kul som att köra med folk man känner. Själv känner jag inte (längre) särskilt många som spelar, av någon anledning. När jag var yngre så var vi ett helt gäng, men vi är inte lika många nu. Men när det händer så är det svårslaget.:)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s