Recension: Sonic 4, Episode 1

Sonic har en speciell plats i mitt hjärta. Även om jag aldrig har älskat serien villkorslöst, som det är lätt att man gör när tiden passerat och de dåliga minnena bleknat, så har jag aldrig glömt att det var med Sonic som jag tog mina första steg in i den underbara värld som vi spelare har tillgång till.

Jag har därför alltid sörjt lite att det inte gick lika bra för Sonic som det gjorde för Mario – det är en gammal rivalitet mellan Sega MegaDrive-spelare och SNES:are som jag sällan tänker på, men samtidigt aldrig riktigt lyckats lägga bakom mig – och det har känts som att varje Sonic-spel drivit ned ännu en spik i sin egen kista medan Galaxy-serien visar att Mario är lika aktuell nu som när jag var liten.

Det har känts som att det bästa varit att lämna Sonic ifred så att de fina minnena får bestå utan att besudlas av de klavertramp som dess uppföljare gjort, men när jag hörde talas om Sonic 4 så blev jag ändå intresserad. Tänket verkade vara att gå tillbaka till de gamla spelens rötter, vilket lät som precis rätt väg att ta. Ingen 3D, inga rollspelsinslag, utan bara rakt fram i ett hiskeligt tempo. Kunde detta vara det spel som tog tillbaka Sonic till glansperioden?

Ja, utvecklarna Dimps försöker åtminstone, vilket är lovvärt. På sätt och vis lyckas de, i alla fall delvis, men de ständiga blickarna bakåt gör också att en del saker som var okej för 15 års sedan inte har fått de uppdateringar som hade behövts i dagsläget.

Spelet öppnar med det klassiska ”SEEE-GAAA!” och en musik som, även om den blir tröttsam i längden, ändå lyckas trycka på precis rätt nostalgiknappar hos mig. Första banan förstärker det goda intrycket, med en grönskande design som påminner starkt om de klassiska Sonic-banorna från tidigare spel (en olycklig konsekvens av att bara ha spelat Sonic som liten krabat är att jag inte minns det specifika namnet på det spel jag ägde), och när igelkotten väl får upp farten så känns det som att spelet kanske är på rätt spår trots allt.

Sonic rusar fram som den fartdåre han är, och det känns perfekt. Kontrollen – som består av vänster styrspak för att styra Sonic och en knapp för att hoppa – är precis så som den ska vara i ett Sonic-spel. Här har det aldrig handlat om glänsande kombinationer eller specialattacker – allt som gäller är fart, och då löser sig det mesta. Första banan är just så snabb som man kan önska. Visst dör man en hel del innan man lärt sig reglerna i spelet, men överlag gör episoden ett bra första intryck.

Det goda intrycket hänger med även under nästa sektion i spelet, en kasinoinfluerad trio av banor som också hade kunnat plockats ur tidigare spel. Det är inte en HD-putsning av gamla banor, men de är starkt influerade av de banor som en gång ledde mig in i det spelträsk som jag numera är hopplöst förälskat i.

Allteftersom man kommer längre in i spelet börjar dock en del problem uppenbara sig, främst när det kommer till en ojämn bandesign och minst lika ojämn svårighetsgrad. Medan det definitivt finns en hel del bra bandesign i spelet, har många av de mest frustrerande passagerna i spelet sin grund i en bandesign som helt enkelt inte får förekomma dagens spel. Jag minns speciellt ett hopp jag skulle göra där en missad landning betydde omedelbar död. Den lilla plattform som jag skulle landa på gick inte att se från den plats som jag skulle hoppa från, och resultatet blev en hel del omedelbara dödsfall innan jag lyckades tajma in hoppet ordentligt. Tyvärr har man bara ett visst antal liv (tre, om man inte lyckats plocka åt sig extraliv) på sig innan man behöver starta om hela banan, vilket kan bli oerhört frustrerande.

Efter tre misslyckade hopp behövde jag således börja om från början, bara för att vid nästa genomspelning upptäcka att banans slut låg längs raksträckan strax efter denna lilla plattform som jag inte lyckats nå första gången. Medan jag i teorin kan uppskatta att banorna avslutas med ett svårt hinder, måste detta vara utformat på ett rättvist sätt gentemot mig som spelare för att jag ska kunna uppskatta det på ett mer praktiskt plan. I kombination med de begränsade liven kan vissa sektioner bli rejäla stoppklossar, vilket motverkar farten och flytet som spelet huvudsakligen bygger på.

Ett liknande exempelvis finns i en bossnivå där man först måste ta sig igenom en undervattenslabyrint, med ett konstant hot av att drunkna, innan man kan ge sig i kast med bossen. Om man efter labyrinten dör under bossfajten sparkas man tillbaka till början av banan, och måste navigera sig genom labyrinten igen. Dö tre gånger (jag var aldrig tillräckligt bra för att hålla kvar i mina extraliv särskilt länge), vare sig i undervattenslabyrinten eller mot bossen, så kommer det upp en Game Over-skärm och man sparkas ut i huvudmenyn igen. Det finns inte ens ett ”starta om från början”-alternativ när man dör, vilket kan bli oerhört frustrerande vid svåra sekvenser i spelet.

Jag hade gärna sett att det fanns någon sorts inställning för att reglera svårighetsgraden, eftersom den kan bli rent infernalisk vid vissa punkter under spelets gång. Åtminstone för mig så har Sonic aldrig varit om att klara oöverkomliga utmaningar, utan om att fara fram som en vind och känna  sig glad. Det finns kanske andra – som inte var sju år gamla när de senast spelade ett Sonic-spel – som känner annorlunda, men det förändrar inte min generella inställning. Samtidigt kan jag, precis som gällande svåra hinder strax innan banans slut, i teorin tolerera en hög svårighetsgrad om bara utmaningarna man ställs inför känns rättvisa. Nu känns det däremot mest som frustrerande hinder mellan mig och mitt mål, och det drar ned mitt omdöme ganska rejält.

I skrivande stund har jag ännu inte klarat spelet. Jag har varit nära att klara den slutgiltiga konfrontationen – en gång, på mina dryga 60 försök under ett antal timmar – men golvet rasade sönder utan någon större förvarning, och jag dog trots att jag besegrat bossen som sådan. Det är just sådana saker som stör mig mest med Sonic 4, Episode 1. Det finns så mycket potential, men samtidigt så finns det svårighetsspikar där utmaningarna känns billiga snarare än tuffa. Det är synd, för spelet är annars verkligen inne på helt rätt spår. Det är väldigt lite nytänkande, men å andra sidan har för mycket nytänkande drivit otaliga Sonic-uppföljare i fördärvet tidigare. Jag kan klara mig utan innovationer i framtida episoder, om de bara inte är så frustrerande som den första tyvärr är.

Episode 1 är helt okej, även om prislappen på 1200 MSP (eller motsvarande) känns lite väl saftig. Det finns en hel del irritationsmoment och en snudd på omöjlig sista bossfajt, men det är också en rejäl flört med gamla Sonic-fans som många gånger fungerar. Dessutom har spelet den berömvärda kvalitén att många banor kan vara roligare att spela om, när man väl fått en känsla för dem, än vad de var under första genomspelningen. Samtidigt håller ett antal onödiga och till synes nästan godtyckliga bestraffningar av spelaren episoden från att vara mer än bara ”helt okej”. Det är problem som jag inte för en sekund tvivlar på att utvecklaren kan fixa tills nästa episod, men olyckligtvis hjälper det inte den första.

Jag spelade Xbox 360-versionen av Sonic 4. Jag betalade själv för spelet.

Recensionen är tidigare publicerad på Familjenspel. Jag har sedan dess klarat spelet. Jävla skitboss.

Annonser
Det här inlägget postades i Recensioner. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s