Konst, kultur och kritik

Jag tycker att det många gånger är intressant att se hur två helt olika debatter fortsätter att dyka upp med jämna mellanrum: den gällande huruvida spel ska kunna betraktas som konst eller ej, och den som förs när spel blir kritiserade av allmänheten för den ena eller andra kontroversiella aspekten. Visst är det ganska grova generaliseringar, men de visar ändå upp två totala motpoler bland spelarna. Åtminstone hoppas jag det, eftersom en del av argumenten som tas upp i de olika debatterna inte är förenliga med varandra.

Spel som konst

Robert Ebert

Debatten om huruvida spel är konst eller ej är många gånger ganska lustig, eftersom begreppen konst och kultur oftast blandas ihop. Självklart är spel en form av kultur, precis som film, teater eller litteratur. Däremot har jag, personligen, svårt att se ens de mest artistiska spelen som konst i någon större bemärkelse. Jag ser dock inte heller film eller litteratur som konst i den bemärkelsen heller, vilket gör att debatten många gånger kan bli ett rent nöje att följa. Vissa kritiker (som Robert Ebert) menar att spel aldrig kan bli konst på samma sätt som film är det, medan förespråkare menar att spel redan är konst. Jag anser att vare sig film eller spel är konst, och att jämförelsen mellan de två medierna således saknar någon större relevans i frågan.

Visst kan man vidga konstbegreppet från det ganska restriktiva perspektiv som jag har, och om man gör det för att fånga upp även filmer så visst känns det lite inskränkt att inte vidga begreppet tillräckligt mycket för att även innesluta spel. Samtidigt förstår jag inte riktigt behovet hos spelare att få spel erkända som konstverk. Det finns knappt någon som helst konstnärlig ambition i spelbranschen, uppfattar jag det som, förutom möjligtvis hos några små oberoende utvecklare. Resultatet av detta är givetvis att det knappt finns några spel som skulle kunna användas som reella argument i en konstdiskussion. Det är mer eller mindre samma spel som kommer upp i sådana här debatter, när de än tas: Shadow of the Colossus, Braid, the Path, Flower och, sedan det släpptes, någon gång även Sleep is Death. Det känns många gånger som att de som propagerar för att spel ska betraktas som konst, tror att det först är när detta händer som spel kan anses vara ett fullt accepterat kulturuttryck. Det är fel, och jag ser helst att utvecklingen i branschen rör sig mot att bredda sitt kulturella uttryck än sitt konstnärliga. De små konstnärliga uttryck som ändå kan tänkas finnas i spelbranschen tror jag kommer att blomstra än mer om antalet genrer, inom vilka spelen utspelar sig, utökas. Idag har vi bara olika varianter av popcornaction, och trots att jag kan njuta av sådant skulle jag aldrig kalla det för konst.

Kritik av spel

Nåväl. Den andra, och tyvärr betydligt tråkigare debatten är den som brukar föras kring kontroverser som rör spelbranschen. Jag säger tyvärr, eftersom den debatten alltför sällan tas med allmänheten. Oftast sker den i stället mellan spelare. och gäller då mest huruvida det är rätt eller fel av allmänheten att kritisera spelbranschen för vad det nu än kan vara som folk reagerat på. Det är sällsynt med försvar längre än någon paragraf från utvecklarnas eller utgivarnas sida, och den huvudsakliga diskussionen sker antingen utanför spelbranschen eller mellan parter inom den. Ingetdera gör särskilt mycket för att bygga några broar mellan dessa olika läger.

När den återupplivade militärserien Medal of Honor hamnade i strålkastarljuset för att det i sitt flerspelarläge tillät spelare att spela som både amerikaner och talibaner, mötte EA kritiken med att hänvisa att lekar alltid har haft två sidor. I stället för att ge ett ordentligt svar som försvarar flerspelarlägets uppbyggnad, viftade utgivaren bort kritiken med att hänvisa till att alla konflikter till sin natur måste ha två sidor. Det är självklart, och det förstår givetvis även kritikerna. Däremot förklarar det inte, för den oinsatte, varför en sida i denna konflikt måste vara just talibaner som skjuter amerikaner. Det är underligt att EA och DICE inte haft ett bättre svar förberett än ”det är bara ett spel”, eftersom EA LA (numera Danger Close) gått ut hårt för att motivera valet av riktiga amerikanska soldater i en pågående konflikt. Det blir inte mindre underligt om man har i åtanke att det inte var alltför länge sedan som vi hade en liknande debatt, den gången gällande valet att inkludera spelbara nazister för första gången.

I vilket fall som helst är det intressant att se hur kritiken mot spelet bemöts av spelcommunityt. När Tove Bengtsson på Svenska Dagbladet – en person på ”vår” sida av den uppdelning vi ofta gör mellan oss och de som inte spelar spel – recenserade spelet, tog hon upp och avhandlade kritiken som riktats mot spelet. Det är givetvis det enda rätta att göra i en sådan situation. En recension som helt försakar en brännhet fråga till förmån för en mer nedtonad beskrivning av spelet som sådant är en sämre recension än den som tar ställning i frågan. Bengtsson förklarade SvD:s ställning gällande spelrecensioner i ett svar till en kommentar på en tidigare recension hon skrivit, kanske än mer kontroversiell, den gången gällande God of War 3:

SvD strävar att skriva kulturjournalistiskt om alla kulturformer, och där inkluderas spel på samma premisser som skivor eller film.

Det är en berömvärd inställning, och en som jag önskar att fler tidningar kunde ha. Tyvärr håller inte alla med om det, och kommentarerna till Medal of Honor-recensionerna är deprimerande att läsa om man själv vill se någon sorts utveckling i spelbranschen.

Vilken hopplöst larvig recension!

Etik & moral är det SISTA jag tänker på vid val av spel. Det är ju snarast så att man vill ha spel med så lite moralism som möjligt, där man kan döda urskillningslöst och bli belönad för det. Bara någon som inte kan skilja spel från verklighet kan klaga på dem ur ett etiskt perspektiv.

Re: DaMan

Det är bara ett spel, det är inte den gudomliga komedin vi snackar om, det är medal of honor. Meningen är att det ska vara underhållande, vem bryr sig om man är ryss eller amerikan och vem man skjuter?
Vad som verkligen inte behövs är att någon kultursnobb ska försöka överanalysera ett spel som om det vore någon snobbig fransk film med dolda budskap. Lämna spelanalyserna till de som spelar spel i framtiden Tove, tex gamereacter etc

löjligt

…som nån redan nämnde. Det är ett datorspel och inte politik vi pratar om. Dessutom kan inte talibaner ses som människor, de är terrorister och mördare hela bunten. Det är liksom inte afghanska civila man dödar i spelet. Så sluta larva dig recensenten, du blir bara överdrivet löjlig.

Det fortsätter så, med enbart några få kommentarer som antingen kommer med intelligenta argument mot Bengtssons ståndpunkt, eller som håller med henne. Det är i den här diskussionen som den stora motsägelsen i vårt community uppenbarar sig. Jag antar att det inte är samma personer som argumenterar för att spel ska anses vara konst (eller ens en kulturform likvärdig med film), som är kritiska mot kritik eftersom spel ”bara är spel”. Dessa två positioner går inte att förena, eftersom en grundläggande aspekt av konstverk är att de ska väcka debatt och således även kunna kritiseras. Att tycka att spel inte bör kunna kritiseras på samma grunder som övrig kultur känns som en ganska barnslig ståndpunkt, och som ett uttryck för en önskan att få leva kvar i en liten bubbla utanför samhället där man inte behöver ta något ansvar. Kritik mot spel är inte bara bra, utan fullkomligt nödvändigt för att utveckla mediet bortom de – fortfarande – tämligen begränsade tankemönster som spelbranschen är fast i.

Konst och kultur, och allt de inte säger om varandra

När så en såpass stor tidning går ut med en tuff recension av ett spel, där det bedöms efter grovt sett samma förutsättningar som övriga kulturformer bedöms efter, så borde det väl vara en vinst för kultursidan av argumentet? Det är därför intressant att just Svenska Dagbladet, en dryg vecka innan deras Medal of Honor-recension publicerats, hamnade i skottlinjen för spelpodcasten RadioGamer när de senare diskuterade spel som kultur. Christian Hedlund, programledare på RadioGamer, var på väg hem från jobbet när han möttes av reklamaffischen nere till höger.

Ett utdrag ur det inlägg han skrev som respons på affischen:

Jag kanske överreagerar, men när jag ser den här bilden så visar SvD KLART och TYDLIGT att dom INTE sett på TV-spel med ett nytt pespektiv. Tvärtemot visar de hur trångsynta, mossiga och okunniga de är när det handlar om din och min favorithobby.

SvD är en ansedd tidning som har en bred målgrupp och många läsare. Ja, de recenserar spel, men det betyder inte att de förstår sig på spel.

När en så stor tidning inte ser att TV-spel är mer än POSTAL och CALL OF DUTY, då vill jag inte in i finrummet längre. Då stannar jag här utanför med min DS istället.

Jag har själv inga problem alls med reklamen, men huruvida den är bra eller ej är inte anledningen till att jag tog upp den. Det är inte heller menat som en känga åt vare sig Hedlund eller RadioGamer. Poängen är i stället att även de bästa publikationerna när det kommer till kulturkritik av spelmediet kan bli kritiserade för att just inte förstå sig på det medium de anstränger sig för att behandla på samma sätt som andra kulturformer, av just de som vill att spel ska behandlas likvärdigt med film och litteratur. Situationen är således ganska lustig.

Det hela uppstod förmodligen som en olycklig konsekvens av att blanda samman kultur och konst: bara för att SVD ser på spel som kultur (som jag gör, trots ett visst missförstånd), behöver de inte nödvändigtvis se på spel som konst (vilket jag inte heller gör). Att tolka någons syn på spel som konst som relevant för dennes syn på spel som kultur, eller vice versa, leder förmodligen inte till hållbara slutsatser.

Några slutgiltiga ord

Jag tror att spelbranschen skulle kunna må bra av att sluta jämföra sig med konst, samtidigt som den öppnar upp sig för samma sorts kritik som andra kulturformer får utstå. Det skulle sänka ribban för vad man försöker åstadkomma en aning, till en nivå som är rimligare att uppnå. Om spel så småningom kommer att betraktas av konst, så kommer det att komma allteftersom spelmediet utvecklar sig. Då är det bättre att själv hjälpa till att dra igång utvecklingen framåt i stället för att argumentera för att vi redan är framme. Det förstnämnda är någonting som jag tycker att både SvD och RadioGamer gör bra, medan det sistnämnda är lika farligt som att inte vilja ha någon förändring i första skedet.

Jag ser ändå ljust på framtiden. Inte, som många av de mindre välgenomtänkta spel-som-konst-inläggen framhäver, för att jag tror att de gamla kultursnobbarna som bestämmer vad som är bra respektive dålig kultur snart dör ut för att i stället lämnar plats åt gamers att bestämma om kulturen. Snarare kommer framtiden med största sannolikhet betyda att spelbranschen fortsätter att växa upp. Att medelåldern på gamers nuförtiden ligger runt 30-40 år är någonting som jag tror på ett plan överaskar lika många inbitna tv-spelare (speciellt sådana som spelar online), som det överaskar icke-spelare. Visst har vi kanske en teoretisk kunskap om det, vi insatta, men en titt runt om i spelbranschen ger trots detta inga tydliga signaler om att så faktiskt skulle vara fallet. Spelbranschen domineras fortfarande av olika sorters pojkdrömmar. Det är de – och inte snobbarna i kultureliten – som jag tror måste försvinna för att spelmediet ska kunna växa i framtiden.

Men som sagt, jag är hoppfull.

Annons