Jag hade inga större förväntningar på Mafia 2 – inte för att jag trodde att det skulle vara dåligt, utan helt enkelt för att jag inte följt det så noga – men det överraskade mig positivt inledningsvis. Även om den inledande miljön kan tyckas underlig att hålla en sorts tutorial i, så var det en trevlig upplevelse. Jag ska inte avslöja någonting för läsare som går in med lika lite förkunskaper som jag, men sekvensen ger en verklig känsla av att det händer mer i världen än bara de kommande gangsterdåden som spelet så småningom kommer att bygga på.
Därefter kommer man tillbaka till USA och Empire Bay, och spelet börjar på riktigt. Man besöker sin familj, och inser snabbt att man verkligen behöver ett eget boende. Dessutom får man reda på att familjen tagit ett stort lån medan man varit borta, och givetvis kommer ett så stort lån alltid från elaka människor. Man behöver snabba pengar, och ens väg mot maffian börjar.
En småskurk på väg uppåt
En sak som slog mig ganska snabbt när jag började spela genom de inledande uppdragen i Empire Bay, var hur osympatisk huvudkaraktären Vito Scaletta är. Det är inte en olyckshändelse att han beblandar sig med de kriminella elementen i staden, utan han söker sig aktivt dit. Inledningsvis behöver han visserligen pengar snabbt för att betala av familjens lån, men därefter så spatserar han stolt allt längre in i den kriminella världen tills dess att allt slutligen går som det alltid går i sådana här spel.
Det gör att det blir svårt att känna någonting för honom, när det är han själv som råkar i knipa. Är det någon man bryr sig om så är det snarare sidokaraktärerna, som ibland kan vara riktigt intressanta. Den burdusa barndomskamraten Joe är en favorit. Trots att han drivs av samma simpla och relativt osympatiska motiv som Vito så har han tillräckligt mycket personlighet för att man ändå ska värna om honom och hans välmående allteftersom snaran dras åt i slutet av spelet.
Mycket riktigt så är det också huvudsakligen saker som händer sidokaraktärerna som berör. Det är då väldigt synd att ganska få av dessa händelser får tillfredsställande avslut. Det känns många gånger rätt rumphugget, och lämnar en med en känsla av att man själv som spelare egentligen bryr sig mer om Vitos nära och kära än vad Vito själv gör. Det i sin tur spär bara på bilden av Vito som oerhört osympatisk.
Den största stad som du inte kommer att bry dig om
Trots detta är det ändå en ganska intressant resa genom Empire Bay som Vito gör. En liten detalj som gör mycket för stämningen under spelets första halva är radioprogrammen där man får höra ständiga rapporter om hur andra världskriget fortlöper. Dessa inslag gör mycket för att skapa en känsla av att man faktiskt befinner sig i den aktuella tidsepoken. Detta försvinner lite under andra halvan av spelet eftersom radion då inte längre har något riktigt lika tidstypiskt att rapporterar om . Det är lite synd, även om det är fullt förståeligt.
Som tur är vägs detta upp av en hel del roliga inslag där nya uppfinningar diskuteras. Framtiden knackar sannerligen på dörren när en manick med vilken man kan ändra TV-kanaler från soffan har börjat dyka upp i hushållen, och än mer eftersom en trådlös version sägs vara på väg. Jag drog på smilbanden, både en och två gånger, när jag hörde de där inslagen.
Det som däremot huvudsakligen bidrar till att lyfta fram spelets i särklass starkaste element, storyn, är spelets upplägg. Den berättas på ett väldigt linjärt vis, vilket jag välkomnar fullt ut. Det är uppfriskande att spela ett spel som har en tydlig vision med sitt historieberättande, och där den försiktigt utmejslade stämningen inte plötsligt förstörs av helt hysteriska uppdrag. Det gör väldigt mycket för att förverkliga 2K Czechs bild av livet med 40- och 50-talets maffia.
En annan sak som gör mycket för att hålla koncentrationen på just uppdragen, är det faktum att det helt enkelt inte finns någonting annat att göra i staden. Du kan reparera din bil, fylla på dess bensintank, eller skrota den för pengar – men det är ungefär det som finns att göra utanför uppdragen. Huruvida detta är någonting bra eller dåligt beror på hur man ser på det. För berättandet är det väldigt positivt, eftersom det betyder att man i stort sett alltid är på väg till nästa uppdrag. Spelet får ett helt annat flyt än många andra spel av samma sort, där man oftast fastnar i sidoaktiviteter. Det känns överlag som att mycket har gjorts för att främja berättandet, vilket oftast är någonting bra.
Det problematiska uppenbarar sig när man försöker få en känsla av staden. Det får man nämligen inte. Spelet är så avskalat från andra saker än det som krävs för att föra berättelsen vidare, att det inte finns utrymme att ge de andra aspekterna av spelet en egen identitet. Om man har en öppen stad så måste man fylla den med saker att göra, för att hålla den intressant; eller så har man det inte, och fokuserar helhjärtat på kärnspelet i stället. Mafia 2 står och stampar lite mellan dessa två sätt att göra spel på, utan att riktigt veta vilken sida den ska sålla sig till.
Det är synd att staden inte har fläskats ut mer, för den genomgår en hel del intressanta förändringar under spelets gång. Att från det inledande vintertemat komma till den mer somriga miljön under andra halvan av spelet gav en känsla av passerad tid som andra spel sällan förmedlar, och ett av mina starkaste minnen är hur jag sakta körde genom staden inför ett stämningsfullt nattuppdrag. Det är i de ögonblicken som stämningen i spelet är på topp, och det är synd att de försvinner om man inte håller sig på den utlagda stigen.
Det finns värre saker än att bara vara kompetent
Uppdragen är däremot ganska bra. Det jag gillar mest är att de följer storyn snarare än att storyn följer dem, vilket betyder att varje uppdrag känns som en logisk fortsättning på det förra. Det finns inga underliga ”åh, vi måste ju ha ett sådant!”-uppdrag insprängda i mitten, utan de är väl vävda kring det som Vito upplever under berättelsens gång.
Med det inte sagt att konstiga saker inte kan hända under uppdrag. Jag minns ett uppdrag där jag och min kumpan jagade en kriminell herre och hans eskort genom Empire Bays gator. Jag satt bakom ratten på vår gansterbil och min kumpan hängde ut genom fönstret med en blysprutande tommygun. Vi och våra måltavlor åkte gata upp och gata ned, vilt skjutandes från båda hållen, tills dess att det började kännas konstigt att ingen polis intresserade sig för oss. Vi lämnade trots allt en hel del civila offer för förlupna kulor efter oss, men hela biljakten genomfördes utan att så mycket som en siren hördes. Det kanske var en bugg, vad vet jag. Det hände i alla fall inte i andra uppdrag, men det förtog en del av inlevelsen.
Som tur är är spelmekaniken kompetent, vilket givetvis är av yttersta vikt. Däremot är det inte alltid mer än bara kompetent. Det är kul att skjuta, men lite svårt att sikta; man kan smyga, men det känns lite klumpigt; man kan ta skydd, men väl där kan det vara lite svårt att veta om man faktiskt försvunnit ur fiendens skjutfält eller ej. Det är ganska mycket i spelet som känns ungefär så – bra, men inte jättebra.
Många gånger gör det dock inte så mycket. Eftersom man alltid känner en storymässig motivation inför uppdragen så blir de intressanta, och spelet vet när det är dags att dra ned eller upp tempot vilket också gör mycket för att hålla intresset uppe.
Nakna kaniner
En sak som fick en del uppståndelse inför spelsläppet var samarbetet med Playboy, och de 50 Playboy-tidningar som fanns utströdda i spelet som samlingsobjekt. Jag tycker att det på många sätt är en längre diskussion än vad som ryms i denna recension, och innan jag började skriva så hade jag bara tänkt beröra det kort. Jag misslyckades.
Jag är inte nämnvärt mer kritisk mot att Playboy finns i spelet än vad jag är mot att Playboy finns på tidningshyllorna på valfri bensinmack, men om man ska göra ett sådant samarbete så kan jag tycka att det ska göras på ett bättre sätt än vad som skett i Mafia 2. För det första så börjar det dyka upp tidningar under 40-talet i spelet, vilket rimmar illa då tidningen först lanserades under 50-talet. För det andra så finns det speciellt en scen i spelet, innehållande flera duschande män, som bara känns underlig då spelet överlag är fyllt av helt nakna kvinnor; alla män bär nämligen kalsonger.
Scenen hade känts konstig även utan de nakna kvinnorna, men när man redan har godkänt ett köns bara hud så känns det bara underligt att inte godkänna det andras. Hade man gått hela vägen ut så hade man sluppit en hel del kritik, men i dagsläget så känns den befogad. Jag är för att man lättar på onödiga tabun i vuxenklassade spel, men det är inte det som man har gjort här. Jag är förvånad, eftersom 2K inte hade några problem med lite manlig nakenhet i en av GTA 4-expansionerna. Kanske hade ett helt duschrum med manliga stoltheter varit för mycket?
Sedan stör jag mig även på Playboy-uppslagen på ett lite mer allmänt plan, eftersom de arbetar mot det som spelet försöker åstadkomma. 2K Czech har tagit ett medvetet beslut att inte fylla staden med saker som kan distrahera spelaren från berättelsen, och även om jag inte håller med om att det var rätt beslut så kan jag respektera det. Intentionen var lovvärd, och jag gillar att en utvecklare för en gångs skulle lägger så stor vikt på storyn att den är beredd att skära bort vad de anser vara mindre viktiga saker. Men det är i ljuset av just detta designbeslut som både tidningarna och de utspridda efterlysningarna (som man också kan leta efter) skär sig så. De utgör den enda anledningen till att utforska staden närmare, men om man utforskar staden så utförligt som krävs så skulle det rubba historieberättandet rejält. I de flesta sandlådespel spelar den här typen av samlande spelar ingen större roll, eftersom spelen är så löst berättade ändå, men Mafia 2 försöker ständigt påminna en om att det inte är ett av dessa spel. Det formligen skriker åt en att inte distraheras från berättelsen, vilket gör att inkluderandet av dessa meningslösa jakter bara känns … ja, meningslösa. Det är någonting som man som utvecklare kan komma undan med att inkludera efter att man fyllt sin stad med annat innehåll, men i stad såsom Empire Bay fyller de ingen funktion.
I slutänden förstärks bara intrycket av att uppslagen enbart är med för att det är kul med nakna kvinnor, och eftersom det uppenbarligen inte är lika kul med nakna män så känns hela situationen bara konstig. Hade det varit möjligt att ha med Playboy i spelet? Absolut. Jag hade förmodligen inte varit lika kritiskt mot uppslagen om de inte varit så malplacerade i spelet som de är nu. Säga vad man vill om tidningen, men den är ikonisk – och betydligt mer så för den tiden än för vår tid. Säga vad man vill om bilderna i den, men åtminstone förr i tiden så skrev en hel del bra skribenter för tidningen, och en hel del bra intervjuer genomfördes med intressant folk. Tänk om de aspekterna av Playboys historia hade lyfts fram i stället, för att skänka spelet en djupare 50-talsstämning?
Slutsatser
I slutändan känns det lite som att 2K Czech låste in sig i en källare när de skulle mejsla fram spelet ur sin strålande vision. Ibland var det positivt, eftersom de har kört sitt eget race och inte tagit in onödiga influenser från andra spel. Men tyvärr så har man inte heller tagit in nyttiga influenser från andra spel som har löst vissa problem som 2K Czech inte själva lyckades med. Det är synd, för det finns verkligen en hel del bra idéer i spelet och berättelsen är bland de bästa som berättats i genren. Utförandet av de olika spelmomenten är så gott som genomgående solida, men tyvärr inte mer än så.
Nu har recensionen överlag varit ganska kritisk, vilket inte riktigt var tanken innan jag började skriva den. Jag tyckte att spelet var helt okej, men att det fanns en hel del saker som kunde förbättras. Det var dessa saker – de sakerna som jag tagit upp under recensionens gång – som höll tillbaka spelet från att bli något riktigt minnesvärt. Mafia 2 inte ett dåligt spel. Det är bara relativt mediokert, och hade kunnat vara betydligt bättre.
Jag spelade Xbox 360-versionen av Mafia 2. Ett recensionsexemplar av spelet skickades till mig.
Recensionen är tidigare publicerad här.
Spelvärldspareringar 