Vem gör de dåliga filmerna?

Ytterligare en film löst baserad på en populär spelserie kom ut i fredags. Den fjärde delen i Resident Evil-serien med undertiteln Afterlife, och möjligheten att ses i 3D. Dagens Nyheters Mårten Blomqvist sågade den rejält, och jag kan väl inte direkt säga att jag är förvånad. Men det intressanta i recensionen är tonen Blomqvist tar mot spelbranschen, efter att han förklarat att han själv inte är en spelare.

resident evil afterlife poster

[Jag undrar] varför en bransch där det finns så mycket resurser, och där det ingår mycket filmskapande, är nöjd med att framstå som totalt imbecill och primitiv när den visar sig på bio.

Inget är så förutsägbart som tv-spelbaserade filmer. […]

I grund och botten går det väl inte att göra annat än att hålla med. Spelbranschen har knappast haft någon större framgång när den förflyttat sina alster till filmbranschen. Inte när det kommer till att göra ”bra” filmer, även om de ibland varit kommersiellt gångbara (som de tre tidigare Resident Evil-filmerna visar).

Den enda film baserad på ett spel som jag gillar är den allra första RE-filmen, som jag tycker är en bra zombiesfilm. En stor del av filmen visar inga monster, vilket  skapar en härlig stämning inför det ögonblick då de så småningom ändå kommer. Visserligen såg specialeffekterna dåliga ut när den kom, och jag bävar inför att se hur de ser ut nuförtiden; att fylla en spelfilm med dataspelseffekter fungerar inte, och borde aldrig, aldrig försökas.

Men Blomqvist fortsätter, och det är någonstans här som jag blir förvirrad:

[…] hittills har spelkulturen inte kommit med något nytt till filmen. Lågbudgetaction har filmindustrin gjort länge, och ofta bättre än så här.

Vad exakt är det han tycker att spelkulturen bidragit med? En sämre variant av lågbudgetaction. Men har spelkulturen verkligen bidragit med det? Nej. Spelkulturen har bidragit med en utgångspunkt, från vilken filmindustrin skapat lågbudgetaction. Filmindustrin har förvaltat det de blivit tilldelade på ett uppenbarligen dåligt sätt, men jag ser inte detta som någonting som huvudsakligen är spelindustrins fel. Givetvis är narrativet i de flesta spel skrattretande dåligt, speciellt jämfört med andra medier, men det är de i de ”bättre” lågbudgetactionfilmerna som Blomqvist talar om också. En B-historia hindrar bevisligen inte skickliga filmmakare från att skapa något bra ur det, men spellicenserna har inte hamnat hos dessa skickliga filmmakare.

Men att kritisera spelkulturen för att filmindustrin inte lyckats göra någonting bra med licenserna, är inte det lika fruktlöst som att kritisera filmindustrin för att alla spel byggda på filmlicenser är så dåliga? Att kritisera spellicensfilmer tycker jag är helt rätt – de är oftast oerhört dåliga – men jag tycker då också att det är nödvändigt att rikta kritiken åt rätt håll.

Annonser
Det här inlägget postades i Artiklar. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s