Inför Reach: Mitt starkaste Halo-minne

Grävande journalistik

Ett av mina allra starkaste Halo-minnen kommer från betatestet av Halo: Reach. Jag hade, som självutnämnd Halo-observatör på Nukem, tagit på mig själv uppgiften att kasta mig in i betan och rapportera om mina många missöden. Mycket riktigt så dog jag. En hel del. Överlevnad i Halo-spels multiplayer har aldrig varit en av mina starka sidor, men efter ett tag så blev det ändå bättre. Under betans andra dag var jag fast ordentligt.

Det var kul, men jag behövde någonting intressant att skriva om och några bra bilder att använda i artiklarna. Eftersom Nukem redan kört alla nya Reach-bilder i tidigare nyheter så kändes det inte särskilt fräscht att använda dem, så jag bestämde mig för att gå in i Theater Mode för att på så sätt skapa lite egna. Då kunde jag även fräscha upp minnet lite.

Jag visste att jag behövde några grundläggande saker i mina bilder: de nya rustningsförmågorna, såsom jetpacks och armor locken; alla de nya vapnen; och givetvis en del bilder på de (då) två nya banorna. Den första punkten var inte så svår eftersom alla ändå lekte runt med de olika förmågorna, och det var därför aldrig någon brist på dem. Redan efter några matcher hade jag tillräckligt med bilder för att räcka till flera artiklar, om den första blev populär.

De två andra punkterna var lite knepigare. Jag hade bilder på de flesta nya vapnen som fanns i betan, men jag fick aldrig tag på Plasma Launchern. När jag väl hade den i händerna så dog jag oftast innan jag hann göra något intressant med den. Andra spelare gjorde visserligen episka kills med dess hjälp, men jag ville att alla bilder i artikeln skulle visa mig. Jag kunde ju välja en bild där jag dog en episk Plasma Launcher-död, men det kändes inte särskilt lockande. Jag hade redan tillräckligt med bilder där jag mötte min överman eller -kvinna.

Den tredje punkten var också lite knepig, av den simpla anledningen att jag inledningsvis inte gillade Sword Base särskilt mycket. Jag hade därför inte särskilt mycket film från banan, eftersom jag helt enkelt inte körde särskilt mycket på den. När det var dags att skriva rapporten för Nukem hade jag bara spelat enstaka matcher på kartan, och jag stod därför utan särskilt mycket material att arbeta med.

Den perfekta filmen

Jag hade för mig att jag hade en film i vilken jag faktiskt hade haft ihjäl någon med en Plasma Launcher, och jag hade för mig att det hände på just Sword Base. Om det stämde så skulle det vara ypperligt. Hade personen använt sig av ett jetpack? Jag trodde det. Det skulle i så fall utgöra ett enastående collage av precis det jag behövde i min bild. Om jag bara kunde hitta den.

Det krävdes lite detektivarbete, men hitta den, det gjorde jag. Åh, ja. Det gjorde jag. När jag spelade upp den igen, och sedan igen, och igen – så insåg jag att sekvensen var bättre än hur jag mindes den från min spelsession. Jag hade bara känt någon skjuta mig i ryggen, vänt mig om och fyrat av en plasmasalva, för att sedan se min motståndare flyga förbi. Jag hade för mig att jag träffade och att personen dog, men eftersom det hände utanför mitt synfält så var jag inte säker innan jag såg reprisen av det som hänt.

Slutet är egentligen bara början

Det ni ser på Bild 1 nedan är hur jag, soldaten i rött, precis har vänt mig om efter att den blå snubben börjat tömma sitt magasin rakt ned i min ryggtavla med en fullständigt ursinnig iver. Så fort som jag såg varningssignalerna för att någon sköt på mig bakifrån, började jag ladda upp min Plasma Launcher. Det tog även halvsekunden efter att jag vänt mig om, innan jag förstod att elden kom från en person som svävade ovanför mig. Denna lilla fördröjning gjorde att salvan, när jag väl avfyrade den, var fulladdad. Fyra plasmaklot for iväg. Två missade honom, och två gjorde det inte; de senare är de blått glödande sakerna på den svävande soldatens fötter.

Jag undrar om han visste att han skulle dö. Förmodligen inte. Förmodligen trodde han att jag missat honom (”Haha, U n00b!” föreställer jag mig att han skrek inombords). Förmodligen var han sådär stöddig som unga pojkar tenderar att vara i Halos multiplayer, och trodde att han var osårbar.

Tja. Han hade fel.

Det var dock inte långt ifrån att han kom undan med segern. Som ni kommer att se på följande bilder så glittrar min rustning inte så fint som på första bilden, eftersom min sköld dog precis efter att jag slängt iväg mina plasmaprojektiler. Jag stod öga mot öga med Döden, men lyckligtvis för mig så fick min motståndare slut på kulor i magasinet. Döden avvaktade med att svinga sin lie mot mig, och i ett ögonblick av (för mig, i Halo-sammanhang) ovanlig opportunism så tog jag tillfället i akt.

Den blåa soldaten flöt vidare, sakta omladdandes, ovanför mig. Två blåa sfärer hängde kvar under hans fötter, tickandes. Nu svingades lien, sakta men obönhörligt, mot honom i stället.

Jag försökte följa honom med blicken medan jag laddade upp mitt vapen för ytterligare en salva, men jag nådde aldrig så långt i min vändning innan luftutrymmet ovanför mig briserade med ett knivskarpt, gulvitt ljus (Bild 2). Jag märkte det inte i det övriga tumultet omkring mig, och det var först när jag såg reprisen som jag noterade det öronbedövande dånet som en sådan explosion faktiskt ger ifrån sig. Det var en mäktig smäll, och så här i efterhand så förstår jag inte hur det kan ha varit något som helst tvivel från min sida gällande huruvida jag haft ihjäl min motståndare eller ej.

Hur jag lärde en blå Spartan att flyga

Jag undrar om personen som styrde den blåa soldaten såg det jag ser i Bild 3 nedan, när kameran följde hans döda kropps bana genom luften. Ser ni? Förstår ni, bara genom att titta på bilden lite snabbt, vad som kommer att hända på Bild 4? Det var nämligen ytterligare någonting som jag missade helt i stridens hetta, men som jag sedan såg direkt på reprisen.

Min motståndare är redan död när Bild 3 togs. Det var en redig första smäll, som inte ens en Spartan med full sköld kunde stå emot. Men den varade bara i ett ögonblick, och personen som styrde den blå soldaten trodde förmodligen att det var över. Han såg nog mest bara fram emot att respawna in i striden igen, som alla skulle göra i en liknande situation. Man vill bort från sitt nederlag, och vidare mot nya erövringar.

Men det var inte slut. Inte än. Kameran borde ha stannat tillräckligt länge hos den sargade kroppen för att min motståndare skulle hinna uppfatta den andra blåa sfären som fortfarande hängde kvar på ena foten. Den dödande explosionen hade bara utgjorts av den ena plasmaprojektilen.

Och det betyder ju att –

Just det. Det var en explosion kvar. Den fyllde inget syfte, utan resulterade endast i att den döda kroppen slungades ännu lite längre bort, sakta svävandes över det slagfält som aldrig tystnar. Nedanför oss rasade ytterligare strider – den huvudsakliga striden, den som lockat alla andra spelare till sig – och efter sin flygtur rasade den döda kroppen nedåt för att göra sina lagkamrater sällskap. Men innan kroppen nådde marken så hade den varit uppe i luften så länge att det är fullt möjligt att spelaren den tillhört respawnade innan den landade.

Jag föreställer mig hur min motståndare, i ett underbart underligt ögonblick, respawnar nere på marken bara för att därefter se sin gamla, sargade kropp slå ned i precis framför sig.

Tvekamper

Det jag tar med mig från betan, som den här duellen bara var ett exempel av, är hur de mest minnesvärda ögonblicken är de tvekamper man utkämpar mot enskilda motståndare. Det är inte när man sida vid sida med sina medspelare står mot fiendelagets samlade kraft, utan det är när man står öga mot öga med en jämbördig motståndare. Oavsett hur mycket jag gillade Big Team Battles i Halo 3 och oavsett hur mycket jag uppskattade det nya Invasion-läget i Reach-betan, är det inte dessa moment som jag tar med mig när jag tänker tillbaka på Halo.

Det är i stället då två personer möts utan att någon får ett inledande övertag, och striden således kan avgöras med helt rättvisa förutsättningar. Det är i stenhårda dueller där båda spelarna nött ner varandras sköldar med sina gevär, för att därefter ha ihjäl varandra med varsitt huvudskott från sina respektive sidovapen.

Det är det jag minns från Halo.

Annonser
Det här inlägget postades i Artiklar. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s