Recension: Mass Effect 2

När jag spelade igenom det första Mass Effect inför tvåan slog det mig hur mycket jag kunde förbise bara för att jag tyckte att spelet var så bra. De många (många, många) bristerna i spelet försvann från minnet, när jag två år efter att först ha spelat tänkte tillbaka på det. Jag var så klart medveten om de irriterande och enformiga sidouppdragen, den hemskt slöa grafiken och det fruktansvärt jobbiga inventory-systemet, men det jag mindes var framförallt den underbara storyn, och de många (många, många) minnesvärda scenerna.

När jag nu spelade igenom det så reagerade jag på en scen där man åker med sin lilla bil genom en Mass Relay, på ett sätt som jag aldrig gjorde tidigare. Det slog mig att scenen, oavsett hur frän den var, kändes så oerhört underlig om man såg den på lite avstånd. Här har vi nämligen en bil som inte bara klarar av en resa i överljushastighet, utan som därefter också har en bromsstrecka på endast tjugo meter. Eller ja, den klarade i alla fall av att stannas upp av en vägg efter tjugo meter, utan att dess passagerare drabbades av några bestående men. I vilket fall så är det ganska spektakulär ingenjörskonst.

Nu har jag tagit min Shepard genom ett nytt äventyr, och även denna gång så har jag troligtvis åsidosatt mina lite mer kritiskt granskande glasögon till förmån för den underbara spelupplevelsen.

Mitt största klagomål med spelet är att det är för kort, vilket kan tyckas underligt då min totala speltid låg på strax över 50 timmar efter ett minutiöst utforskande av galaxen på högsta svårighetsgraden. Men jag är inte missnöjd med sidouppdragen – tvärtom, faktiskt. Bioware har med Mass Effect 2 visat hur sidouppdrag ska göras. På de olika huvudplaneterna så finns en del ”hitta det här åt den här personen”-uppdrag ur den gängse standarmallen, men de riktiga sidoäventyren finns ute i galaxen på de outforskade planeterna. Det är också här de är som bäst.

Visserligen finns det även där en del ganska rudimentära uppdrag, men det är också där som flera av spelets guldklimpar finns. De bästa uppdragen är de som handlar mer om utforskning än action, och dessa hittas mestadels bland sidouppdragen. Utan att avslöja någonting så utspelar sig två av de bästa kring kraschade skepp. I det ena så vandrar man sakta över dess oroväckande knakande, knarrande skelett, och i det andra så utgörs uppdraget av ett dystert letande efter en förlorad besättnings efterlämningar. Det senare uppdragets letande skulle nog lätt ha kunnat kännas monotont, om det inte vore för den stämning som byggs upp så väl med hjälp av minnesbilder i en härjande snöstorm.

Nej, problemet jag har med spelets längd rör i stället huvuduppdraget. Det utgörs av fem sex uppdrag, som alla troligtvis skulle kunna genomföras om vardera en timme på normal svårighetsgrad. Där ens besättning i ettan slöt upp under huvuduppdragets gång, måste man denna gång själv aktivt söka rätt på dem. Det gör spelet längre, och jag gillar det upplägget, men jag räknar inte dessa till huvudstoryn. Huvuduppdragen i sig är väldigt intressanta, och det är väl kanske just därför jag stör mig på att de tar slut så fort. Även avsaknaden av en central antagonist, en galjonsfigur för det överhängande hotet, störde mig. Det finns väl en person (sak?) som man kan tänkas se som sådan, men denne utforskas inte nämnvärt och har inte alls samma tyngd som Saren hade i första spelet.

Det som däremot lyfter spelet är dess enorma lyhördhet till såväl kritikernas som fansens kritik och önskemål. I stort sett alla klagomål som jag personligen hade på första spelet, är borta. Det inkluderar hur huvuduppdraget är uppbyggt. Även om jag inte tycker att storyn i tvåan är bättre än i ettan så berättas den på ett lite mer fokuserat sätt än tidigare, vilket jag uppskattar. Huvuduppdraget följer en lite striktare struktur, medan den stora valfriheten i stället ligger i hur man rekryterar sina följeslagare och hur väl man lär känna dessa.

Här berör vi också ett av de allra bästa inslagen i spelet: följeslagarnas sidouppdrag. Allas är inte klockrena. Jag köpte exempelvis inte riktigt hur Miranda plötsligt öppnade upp sig, från sin vanliga, kyliga officerspersonlighet till den hos en betydligt mer sårbar roll som syster till en jagad ung kvinna. Likaså kändes det som att Jacks tillit (och således tillgången till hennes uppdrag) till Shepard etablerades alldeles för fort med tanke på hennes bakgrund, även om jag sedan gillade uppdraget i sig.

Däremot så fanns det också definitiva högpunkter. Talis uppdrag, som inte bara gav en insyn i quarians samhälle utan även i hennes relation till sin far, var en av dessa. Likaså var Mordins uppdrag kanske det bästa uppdraget i spelet, där han tvingades hantera konsekvenserna av sina tidigare, moraliskt tveksamma handlingar som doktor. Det uppdraget lyckades verkligen med att skapa små sprickor i hans fasad, som var tillräckligt stora för att man skulle kunna se hur han stundtals vred sig inombords, men inte tillräckligt stora för att kännas forcerade.

Spelets sista följeslagare är också väldigt intressant, om inte annat för att hans närvaro omkullkastar en del etablerade uppfattningar, vars natur jag dock ska hemlighålla. Jag tycker att det är synd att han tillkom först i slutet på spelet. Jag förstår poängen i det, storymässigt, men det hade varit intressant om man åtminstone hade varit medveten om att han följt Shepard en längre tid.

Men hur är det med flygande bilar i Mass Effect 2? Det är, på sätt och vis, gott om dem. Dels bokstavligt talat, men också i form av element som man måste åsidosätta för att få ut det mesta av spelet. Huvudstoryn är inte särskilt stark, men jag njöt trots detta av den just för att både den och många av miljöerna som den utspelade sig i var så stämningsfulla. På samma sätt som jag uppskattade de sidouppdrag där action fick stå tillbaka för att spelet skulle kunna få etablera en fantastisk atmosfär, uppskattade jag de sekvenser i huvudstoryn där action tog ett steg tillbaka. Det sammanfattar väl kanske också mitt starkaste intryck av spelet: att det är stämningen framför storyn, och framför stridandet, som är spelets starkaste kort. Stridandet är mycket bättre än i ettan och oerhört givande på åtminstone de högre svårighetsgrader, och storyn är funktionsduglig men inte på något sätt banbrytande. Men till skillnad från i första spelet, så känns det som att mänskligheten är hotad.

Jag tycker att det är lite synd att Bioware har skyltat så mycket med risken att Shepard eller hans/hennes besättning kan dö i slutet, eftersom det förtar lite av dess innebörd. Jag blev visserligen förvånad när en av mina besättningsmän segnade ned på marken efter en förlupen kula, men inte överraskad. Min förvåning låg inte i faktumet att hon faktiskt dog, utan i att jag trott att jag hade förberett mig på bästa möjliga sätt. Vilket nog inte var den känslomässiga tyngd som scenen var tänkt att förmedla.

Trots detta och diverse andra mindre brister, kvarstår ändå ett definitivt faktum: det här spelet är möjligtvis det bästa spel som du kommer att spela i år. I alla fall om du inte hade några problem med att acceptera att du åkte in med en bil i en Mass Relay i det första spelet.

Jag spelade Xbox 360-versionen av Mass Effect 2. Spelet inhandlades av mig.

En kortare version av recensionen är tidigare publicerad här.

Annonser
Det här inlägget postades i Recensioner. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s