En general och alla hans vapen

Det första som jag känner att jag måste säga om Borderlands senaste DLC:paket, The Secret Armory of Generel Knoxx, är att det var djävulskt svårt. Om sanningen ska fram, så är ”diaboliskt” inte ett tillräckligt starkt ord för att beskriva svårighetsgraden. Det är svordomsfödande, hårslitningsframkallande, kontrollkastande, tangentbordsförstörande svårt. Och jag älskade det.

En av de främsta klagomålen jag hade på originalspelet, efter den intetsägande storyn, var att det efter ett tag blev alldeles för enkelt om man gjorde alla sidouppdrag. Huvuduppdraget verkade inte vara tänkt att tacklas efter att man gjort dessa, så att man i Secret Armory fick en riktigt saftig utmaning var därför helt i sin ordning. Dessutom så håller svårighetsgraden i sig genom i stort sett hela (det långa) äventyret, så man glassar inte bara igenom sista biten som man gjorde i huvudspelet.

Jag har dock en del klagomål, lustigt nog när det kommer till just svårighetsgraden. Inledningsvis, när den är som mest oförlåtande, är svårighetsgraden också uppbyggd kring en del fiender som är oerhört tråkiga. I grund och botten så kör man längs en smal väg som vinglar sig över en abyss, och behöver slåss mot flygande drönare och mordslystna fiendebilar. Båda dessa förstör bilen på några få sekunder, och bekämpas med målsökande missiler. Utmaningen ligger således inte i att sikta, utan snarare i att hålla sig borta från deras eld. Och man dör – gång, på gång, på gång. För att det ska kännas okej att man dör så måste man förstå varför man gör det och hur man kan undvika det, vilket inte är fallet inledningsvis. Det känns lite som att spelet tar till fusk för att försvåra för en, vilket är oerhört frustrerande. Lyckligtvis så försvinner fokus från bilar och drönare ju längre in i spelet man kommer.

Ett annat irritationsmoment, som däremot hänger med genom hela spelet, är avsaknaden av New-U Station (sparpunkt) utanför det första området. Det betyder att man, när man startar spelet, måste börja i ursprungszonen. Om man ska tre zoner bort så har man en hel del bilkörande framför sig, och alltid genom de områden vars svårighetsgrad kändes billig och fuskande. Själv hade jag ett uppdrag i just den tredje zonen, och kämpade i åtminstone en timme för att komma igenom de två första. När jag väl kom till rätt zon, så fick jag ett telefonsamtal om att min hjälp behövdes akut annorstädes (ironiskt nog, bilproblem), varpå jag behövde avsluta spelet. När jag sedan startade om det när jag kom tillbaka, så behövde jag göra om hela den tidigare timmens arbete. Det är inte kul. Det är meningslös grind.

När man väl har levlat upp sin karaktär lite kan man mer eller mindre blåsa igenom de tidigare områdena utan att ständigt behöva stanna upp och meja ned alla fiender (av rädsla för att man annars ska råka samla på sig en oöverkomlig grupp med fiender – yeah, been there, done that). Men det tar ändå kanske fem minuter att ta sig från punkt A till punkt B, fram emot slutet av spelet.

Trots dessa tillkortakommanden så är Secret Armory ett välkommet tillägg. Det höjer nivåtaket med 11 steg, och varenda en av dessa kommer att behövas för att klara en del av utmaningarna som kommer. Jag uppgraderade så gott som hela min arsenal, även om jag inte hittat några av den nya supernivåns vapen, och jag har hört en del rapporter om att folk har gått igenom spelet med sin ursprungsarsenal. Det finns också en uppsjö av nya fiender, med dynamitkastande och Skag-ridande dvärgar, snabba kvinnliga ninjor och flygande Crimson Lance-trupper som ett par exempel. För att inte nämna de långbenta fiender som ser ut att vara mer eller mindre plockade rakt ur Half-Life 2.

Jag saknade lite av den tokroliga humorn som fanns i The Zombie Island of Dr. Ned, men Secret Armory har liksom Zombie Island ett mer fokuserat narrativ än originalspelet. Det är lite kort, men svårighetsgraden och den stora mängden sidouppdrag förlänger livet betydligt. Dessutom tillkommer det en del uppdrag efter slutstriden i huvuduppdraget. Det sista uppdraget man får är ganska talande för DLC:n som sådan.

Vad det heter?

You. Will. Die.

Om man gillade Borderlands så tycker jag att Secret Armory är ett givet köp. Jag måste återigen applådera Gearbox för deras lyhördhet gentemot spelarbasen, gällande hur de utformade sina DLC:er. Det första tog uti med min huvudsakliga kritik av huvudspelet, medan detta det tredje tar itu med den kritik som kom därefter.

Jag spelade Xbox 360-versionen av The Secret Armory of Generel Knoxx. Tillägget köptes för egna pengar.

Recensionen är tidigare publicerad här.

Annonser
Det här inlägget postades i Recensioner. Bokmärk permalänken.

En kommentar till En general och alla hans vapen

  1. Ping: Du, dina vapen och en sh*tload av zombies « Spelvärldspareringar

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s