Klarade spel

Jag har gjort en år-för-årslista som sträcker sig tillbaka till slutet av 2007, då jag skaffade min Xbox 360 och återigen började spela aktivt efter några års speldvala. Anledningen till att det året är så tomt på spel är för att konsolen inhandlades först i mitten av november.

Därutöver kommer jag att ha en Arkiv-sektion, som helt enkelt är till för de spel som jag klarat men inte minns året på.

2013

PC

• Bioshock Infinite - Det är ju ett bra spel. Colombia är en fantastisk stad. Elizabeth är en fantastisk följeslagare. Ändå klickade spelet inte riktigt med mig. Berättandet var alldeles för splittrat, koncentrerat till små pölar av narrativ i en ocean av våld. Jag hade inga problem med våldet som sådant, men ett avlossat hagelgevär berättar inga intressanta historier. Spelet hade förmodligen tjänat massor på att balansera sitt berättande bättre.
• Tomb Raider - Ett spel som jag egentligen skulle kunna kritisera för många saker – för mycket skjutande och för lite problemlösande, till exempel – men som jag i slutändan hade alldeles för roligt med för att alla de irritationsmomenten skulle störa mig alltför mycket.
• XCOM – Det här spelet påminde mig, precis som Might & Magic: Heroes VI gjorde för något år sedan, om hur mycket jag kan tycka om omgångsbaserade strider. XCOM har några av de roligaste och allra mest utmanande omgångsbaserade strider jag spelat, samt en gedigen väv av ytterligare taktiska möjligheter utanför slagfälten. Att skjuta upp satelliter, forska fram nya vapen och obducera utomjordingar är hypnotiskt.
• Alan Wake: American Nightmare - Ett i grunden ganska bra fortsättning på originalspelet, men med ett väldigt underligt upplägg. Alan Wake springer runt i en sorts tidsloop som gör att man behöver spela om samma tre små kapitel ett flertal gånger, vilket blir både repetitivt och förtar mycket av stämningen som spelserien till stor del bygger på.
• Rage - Ett konstigt spel. Det känns som att id Software inte riktigt visste om de skulle göra ett spel utefter sina egna styrkor som utvecklare – en korridorskjutare – eller ett öppnare spel för en spelpublik som vant sig vid postapokalyptiska skjutspel som Borderlands och (i viss mån) de nyare Fallout-spelen. Resultatet är en velande hybrid som inte ger vare sig tillräckligt med frihet eller tillräckligt hård styrning för en bra spelupplevelse. Det har också ett av de mest antiklimatiska sluten jag någonsin upplevt.
• Quantum Conundrum - Det dras av samma grundläggande problem som Closure gjorde – alltför många frustrerande pusselelement – men saknar mycket av den charm som Closure ändå överlevde på. Resultatet är ett högst medelmåttigt spel som är förvånansvärt svårt att rekommendera.
• Hotline Miami - Jag borde inte gilla det här spelet. Jag uppskattar inte genren som sådan och borde därför känna mig smått alienerad av kritiken som spelet riktar mot den, men den klockrena estetiken och den ännu bättre musiken höll mig kvar ända tills jag trots allt föll på spelet. Hotline vågar göra det som Spec Ops: The Line aldrig vågade: ha vansinnigt rolig spelmekanik samtidigt som det problematiserar spelarens våldsutövande. Huruvida det sedan gör Hotline bättre eller sämre än Spec Ops vet jag inte. Kanske spelar det ingen roll. Spelas bör det i alla fall.
• Closure - Estetiskt fantastiskt och pusselmässigt väldigt klurigt. Det har en sorts kuslig charm och låg länge högt upp på min lista över favoritpusslare. Dessvärre började jag, allteftersom som utmaningarna blev komplexare, allt oftare störa mig på att jag vid omstart alltid behövde spela om så stora sektioner. Det är ingenting som är så frustrerande som att klara tre utmaningar, misslyckas med sista, och behöva spela om alla. Gång på gång på gång. Spelmekaniken – som består av att ingenting existerar om du inte har en ljuskälla riktad mot det – är så oförlåtande att en snabbsparsfunktion (eller åtminstone ett checkpointsystem) hade gjort underverk.
• Kingdoms of Amalur: Reckoning – Jag älskade många saker med spelet, men ett av de största invändningarna jag har är att det är otroligt dåligt balanserat. Jag gjorde så gott som allt som fanns att göra i spelet, vilket tog mig strax under 130 timmar, men redan efter en 30-40 timmar hade spelet förlorat nästan all utmaning. Då spelar det ingen roll att man har ett av de roligaste stridssystemen i något RPG; om man är en så gott som odödlig gud tappar det mycket av sin charm.
• FTL: Faster Than Light – [Uppdatering: nu har jag faktiskt klarat det.] Det finns förmodligen ett mer ”riktigt” slut än de sorgliga explosioner som markerat slutet för mina rymdbesättningar, men jag är inte säker på att jag någonsin kommer att komma dit. Det krävs bara ett enda dåligt beslut för att flera timmars arbete ska gå om intet. Inte för att jag klagar. Resorna mot min ofrånkomliga undergång är ändå alltid riktigt roliga.
• Home – Ett underligt litet spel som leker med historieberättandet. Det fungerar utmärkt under merparten av spelet, men allteftersom det ger mer och mer makt till spelaren att själv välja hur historien ska utveckla sig förlorar spelet mycket av det som inledningsvis gjorde det så fascinerande. Som spelare, utan någon som helst insikt om hur ens val påverkar berättelsen, är man en dålig regissör. Resultatet är (eller kan åtminstone bli) en upplösning som inte är så härligt vag som spelet siktar på, utan i stället helt oförståeligt. Det är synd, för det är ändå ett riktigt intressant experiment.
• Thomas Was Alone – Ett riktigt mysigt spel. Den artificiella intelligensen Thomas vaknar upp ensam och beger sig ut på en resa mot friheten. Äventyret som följer är en demonstration i hur bra berättande kan blåsa liv i de simplaste av former, och mot slutet av spelet kommer man älska personligheterna man mött.
• Far Cry 3 – Som en av de få som faktiskt gillade det andra spelet i serien hade jag stora förhoppningar på Far Cry 3. Olyckligtvis levererade uppföljaren inte på de områden jag hoppats på, medan det polerade resten av spelupplevelsen rejält. Far Cry 3 är på många sätt fantastiskt, men berättelsen överraskar inte lika mycket som i det föregående spelet och motivationen att jaga runt efter poänglösa reliker tryter snabbt. Jag saknar de blodsdiamanter som man samlade i Far Cry 2 och sedan använde för att köpa saker. Det gjorde utforskandet till en naturligare del av spelet.
• Mark of the Ninja – Många av mina favoritspel under 2012 var sådana som jag tyckte förde saker och ting framåt på olika sätt. Det kunde vara ett intressant sätt att berätta en historia på, en spännande berättelse som sådan, eller något liknande. Mark of the Ninja har inget av detta. Dess största förtjänst är i stället att det är alldeles fruktansvärt roligt, och det är inte fy skam alls.

2012

PC

• Thirty Flights of Loving – En väldigt underlig upplevelse. Jag har inte riktigt bestämt mig för om det bara är ett intressant experiment med spelberättande, eller om det utöver det också är ett bra spel.
• Dishonored – Mycket möjligt det bästa AAA-spelet under 2012. De varierade tillvägagångssätten gör det till ett av få spel där jag, medan jag smyger mig genom ett uppdrag, redan bygger upp peppen inför hur jag kommer tackla det nästa spelomgång.
• Botanicula – Ett alldeles magnifikt spel. Jag kom aldrig riktigt in i Amanita Designs förra spel, Machinarium, så jag visste inte vad jag skulle förvänta mig av Botanicula. All oro var obefogad – Botanicula är ett av årets mysigaste spel.
• Unmechanical – Ett sött litet pusseläventyr som inte riktigt vet vart det ska ta vägen. Spelet är sprängfyllt med ouppnådd potential och röda trådar som aldrig leder någonstans, men klarar sig ändå på ren charm.
• To The Moon – Att följa upp TWD med To The Moon var kanske inte det bästa av beslut; TTM är minst lika hjärtkrossande på sina ställen. Men det är ett underbart hjärtkrosseri, som alla bör uppleva. Kan Gao väver en fantastisk berättelse på bara ett par timmar, och när man börjar nysta upp betydelsen bakom alla små detaljer man sett genom spelet är det svårt att inte förundras över berättartekniken i bakgrunden.
• The Walking Dead – Relationen mellan Lee, som man själv spelar, och den lilla flickan Clementine, som man plockar upp i början av spelet, utgör stommen för en av de mest hjärtgripande historierna som släppts i det här mediet. Med tanke på hur rädd jag var för hennes välmående fasar jag för hur folk som har egna barn reagerar när hon utsätts för zombieapokalypsens alla faror.
• Ghost Recon: Future Soldier – Jag hade jätteroligt med kampanjen, men spelet känns ofärdigt på ett underligt sätt. Som att vissa grundpelare tagits bort i sista stund. Det märks tydligt att allting är upplagt för co-op – så till den grad att man måste starta spelet från en flerspelarlobby – men eftersom vare sig splitscreen eller onlinemöjligheter finns är co-op-alternativen förvånansvärt få. Det ger ett lite splittrat intryck.
• Warlock: Master of the Arcane – Det känns lite som Civilization- och Heroes of Might & Magic-spelens kärleksbarn, vilket är en ganska spännande kombination.
• Spec Ops: The Line – Ett av de senaste årens allra mest fascinerande spel som gör så mycket rätt i sin avbildning av krigets fasor och sin kritik av dagens ”realistiska” krigsspel.
• Neverwinter Nights 2: Storm of Zehir – Den här expansionen lyckas leverera både det mest spännande och det allra tråkigaste innehållet jag spelat i NWN2. Storymässigt har det inte en suck mot vare sig originalspelet eller den fenomenala Mask of the Betrayer-expansionen, men jag gillade verkligen systemet med att man kunde röra sig fritt över och utforska världskartan. Jag hade även riktigt kul med att bygga upp en stor handelsorganisation. Jag blir alltid glad när rollspel visar att det går att kombinera andra aspekter med det sedvanliga koboltdödandet i genren.
• Analogue: A Hate Story – Det är ovanligt med spel som får en att känna saker, mer än kanske rushen av ett killstreak. Christine Loves senaste spel är ett sådant spel, som gräver sig ned under skinnet på en och drar upp otrevliga känslor. Denna sakta uppbyggda berättelse om kulturell misogyni ombord på rymdskeppet Mugunghwa är de senaste årens obehagligaste upplevelse. Det är obligatorisk spelning för alla som önskar att spel kunde vara ”något mer”.
• Knights of the Old Republic 2 (med Restored Content Mod) – Att spela om spelet är en underlig upplevelse. Det är det en lika svidande som briljant kritik av den traditionella Star Wars-uppdelningen mellan gott/Jedis och ont/Sith. Att navigera mellan dessa två ytterligheter och spela som relativt neutral kraftanvändare känns således helt rätt storymässigt, men olyckligtvis bygger spelet på ett system som bara belönar spelare som väljer antingen den ljusa eller mörka sidan av kraften. Sedan har spelet, återställningsmodden till trots, förmodligen spelhistoriens trasigaste slut.
• Transformers: War for Cybertron – Jag minns att jag hade jättekul med flerspelardemon när jag spelade det när spelet först kom ut, men själva kampanjen visade sig vara en monumental besvikelse. De mest oinspirerade 8 timmarna jag haft sedan F.3.A.R.
• Fallout: New Vegas (Complete Edition) -Den fullständiga New Vegas-upplevelsen erbjuder väldigt lite som känns essentiellt jämfört med grundspelet och fördjupar saker som hade behövt fördjupas i huvudstoryn för att kännas fullt relevanta. Med det sagt är de olika småäventyren osedvanligt ambitiösa och experimentella, och när Obsidian lyckas bäst är de gyllene exempel på hur DLC borde utformas.
• Saints Row the Third – Överraskande nog det roligaste spelet jag spelat i år. Tredje spelet in i serien har Volition hittat ett riktigt underhållande koncept. Jag hade aldrig förväntat mig att jag skulle bli så ledsen när det tog slut.
• Max Payne 3 – Rockstar drar ned Max Payne längre ned i skiten än han någonsin varit tidigare, vilket är intressant för karaktären men inte för spelet. Det hjälper inte att ett flertal otroligt anonyma privatarméer står för motståndet.
• The Darkness 2 – Om originalspelet fokuserade på det mänskliga i Jackie Estacados symbios med the Darkness, fokuserar uppföljaren även på det övernaturliga och den kringliggande mytologin. Tillsammans med betydligt trevligare art design och gameplay är resultatet riktigt trevligt.
• Ys: Origin – Kul för stunden, men lämnar ingen större mersmak. Sämsta mus/tangentbordskontrollerna jag sett på länge, vilket känns konstigt eftersom det är ett PC-exklusivt actionrollspel.
• Might & Magic: Clash of Heroes – Ett trevligt spel som, precis som Puzzle Quest-spelen, tar ut de obligatoriska striderna ur ett fantasyäventyr och i stället ersätter dem med pussellösning. Resultatet är ett kul om än ett i längden lite repetitivt spel.
• Egress – En liten indiepärla. Påminner en hel del om Duncan Jones sci fi-film Moon i stämning.
• Dungeon Siege 3 – Det är trevligt med ett hack’n'slash som försöker ha lite mer fokus på story än övriga spel i genren. Det tråkiga är att den storyn inte är mycket mer än ”samla allierade mot den onda armén”.
• Battlefield 3 – Att skjuta utlänningar som amerikan har aldrig sett så snyggt ut. Eller varit så tråkigt. Superbt flerspelarläge, dock.
• Mirror’s Edge – Det är synd att spelet inte fått en uppföljare. Mirror’s Edge är ett intressant första försök att utveckla förstapersonsperspektivet i spel, men det når inte hela vägen.
• Witcher 2 – Få val som får massiva konsekvenser. Lite annorlunda jämfört med första spelet, men minst lika bra.
• Witcher – En massa val som får en hel del konsekvenser. Ett av de bästa rollspelen på senare år.
• Monkey Island: Launch of the Screaming Narwhal – Jag kan inte låta bli att älska ett spel spel där du kan pröva att stoppa ned brinnande bomber i ett par kalsonger för att kapa ett piratskepp.
• Wallace & Gromit: The Bogey Man – Duon försöker bryta Wallaces olyckliga förlovning från den föregående episoden. Lösningen har med ett exklusivt golfsällskap att göra. Lika bra som föregående delar.
• Crysis – Oväntat kul. Jag gillade inte alls expansionen Warhead, som var min första Crysis-upplevelse, men originalspelet var betydligt bättre.
• Back to the Future: Episode 1 – Jag gillar verkligen Telltale Games, och första episoden i deras Tillbaka till framtiden-serie lämnade definitivt ett sug efter resten av Marty McFlys äventyr.
• Warhammer 40,000: Space Marine – Ett spel som är fruktansvärt kul ända tills du jämför det med någonting annat. Då känns den vansinniga orkslakten ganska meningslös.
• Assassin’s Creed: Revelations – Spelet berättar ingenting relevant om den övergripande striden mellan tempelriddare och lönnmördare, och känns därför lite onödigt, men erbjuder ändå ett fint avslut för Ezio.
• Dear Esther – Ett av de mest stämningsfulla spelen jag någonsin spelat. Så mycket sägs genom att inte säga särskilt mycket alls.
• The Elder Scrolls V: Skyrim – En sandlåda. Med drakar i. Helt plötsligt besannades en barndomsdröm som jag inte visste att jag egentligen alltid haft.
• Metro 2033 – Spelet gör en hel del saker riktigt bra, men det känns förvånansvärt fräscht av helt fel anledningar; inte för att det egentligen gör så fruktansvärt mycket nytt, utan för att det som ett av väldigt få nutida skjutspel inte faller in i Call of Dutys väletablerade mall. Det är lite tragiskt, men så tänker jag på hur bra den kommande uppföljaren Metro: Last Light kan bli och blir glad igen.
• Call of Duty: Modern Warfare 3 – Det sämsta spelet i serien sedan den ursprungliga Modern Warfare-rebooten. En totalt intetsägande kampanj och en multiplayer där man som PC-spelare känner sig lite förbisedd.

Xbox 360

• Binary Domain - Att skjuta robotar är kul och det har ett rätt intressant relationssystem, men slutet sätter upp en premiss för eventuella uppföljare som känns mycket mer spännande än något som originalberättelsen erbjöd. Jag hade gärna sett de aspekter av berättelsen som gjorde slutet så intressant utforskas genom hela spelet.
• Mass Effect 3 – Ungefär lika delar det bästa och det sämsta som Bioware skrivit, sammanpackat i ett riktigt kompetent skjutspel. Känns dock inte lika mycket som ett rollspel som tidigare delar i serien.
• Alice: Madness Returns – Förra årets mest intressanta och tankeväckande spel.

Övriga

• I Am Alive (XBLA) – Ett i grunden riktigt intressant koncept. Ett i slutändan inte särskilt bra spel.
• The Graveyard (Android) – Gå till en bänk på kyrkogården. Sitt ned. Dö. Lyssna på en låt. Det låter ju inte så intressant, men jag kan ändå inte sluta fascineras lite, lite av den korta upplevelsen.
• Game Dev Story (Android) – Gör ett spel! I ett spel. Otroligt repetitivt, men ändå slutade det med att jag satt uppe hela natten första gången jag spelade det.

2011

PC

• Bastion
• Neverwinter Nights 2: Mask of the Betrayer
• Homefront
• Neverwinter Nights 2
• Civilization 5
• Batman: Arkham City
• Dragon Age 2

Xbox 360

• Gears of War 3
• Bulletstorm
• Shadows of the Damned
• Vanquish
• Bionic Commando
• Nier
• Eternal Sonata
• Crysis 2
• Deus Ex: Human Revolution
• Brink
• Fable 3
• Duke Nukem Forever
• de Blob 2
• Tales of Vesperia
• Portal 2
• Lost Odyssey
• Final Fantasy XIII
• Just Cause 2
• Mini Ninjas
• Dead Space 2
• Split/Second

Arcade

• Bejeweled 3
• ‘Splosion Man
• Puzzle Quest 2
• Mass Effect 2: Arrival (DLC)
• Stacking
• Beyond Good & Evil HD
• DeathSpank: Thongs of Virtue
• DeathSpank
• Fallout: New Vegas: Dead Money (DLC)
• Battlefield: Bad Company 2: Vietnam (Expansion)
• Zeno Clash: Ultimate Edition

2010

PC

• Dragon Age: Awakening

Xbox 360

• Call of Duty: Black Ops
• Alpha Protocol
• Medal of Honor
• Darksiders
• Assassin’s Creed: Brotherhood
• Singularity
• Enslaved: Odyssey to the West
• Fallout: New Vegas
• Halo: Reach
• Spider-Man: Shattered Dimensions
• Battlefield: Bad Company 2
• Mafia 2
• Halo Wars
• Bioshock 2
• Prince of Persia: The Forgotten Sands
• Alan Wake
• Red Dead Redemption
• Splinter Cell: Conviction
• Far Cry 2
• Brütal Legend
• Mass Effect 2
• Batman: Arkham Asylum
• Call of Duty: Modern Warfare 2

Arcade

• Harm’s Way
• Portal: Still Alive
• Red Dead Redemption: Undead Nightmare (DLC)
• Castle Crashers
• Peggle Nights
• Sonic 4, Episode 1
• Comic Jumper
• Bioshock 2: Minvera’s Den (DLC)
• Monkey Island 2: Special Edition
• Lara Croft: The Guardian of Light
• Duke Nukem – Manhattan Project
• Limbo
• RISK Factions
• Borderlands:  The Secret Armory of General Knoxx (DLC)

2009

PC

• Dragon Age: Origins
• Team Fortress 2
• Torchlight
• Left 4 Dead
• Civilization 4
• Plants vs. Zombies
• Vampires: The Masquerade – Bloodlines

Xbox 360

• Kung Fu Panda
• Forza Motorsport 2
• Assassin’s Creed 2
• Borderlands
• Halo 3: ODST
• Resident Evil 5
• Prototype
• The Chronicles of Riddick: Assault on Dark Athena (båda kampanjerna)
• Civilization: Revolution
• X-Men Origins: Wolverine
• Call of Duty: World at War
• Dead Space
• Prince of Persia med Epilogue  (DLC)
• LEGO Indiana Jones

Arcade

• Borderlands: The Zombie Island of Dr. Ned (DLC)
• Grand Theft Auto 4: The Ballad of Gay Tony (DLC)
• Puzzle Quest
• Peggle
• Shadow Complex
• Battlefield 1943
• Monkey Island: Special Edition
• Wallace & Gromit Episode 1
• A Kingdom of Keflings
• The Maw
• Grand Theft Auto 4: The Lost and Damned (DLC)
• Braid

2008

Xbox 360

• Gears of War 2
• Fallout 3
• Fable 2
• Halo 3
• Far Cry: Instincts Predator
• Rainbow Six: Vegas 2
• The Orange Box
• Bully
• Condemned: Criminal Origins
• Saint’s Row
• Grand Theft Auto 4
• LEGO Star Wars: The Complete Saga
• The Godfather
• Bioshock
• The Darkness
• The Elder Scrolls: Oblivion & Shivering Isles
• Gears of War
• Rainbow Six: Vegas
• Assassin’s Creed
• The Simpsons Game

2007

Xbox 360

• Knights of the Old Republic 1 & 2
• Call of Duty 4: Modern Warfare
• Mass Effect

Arkiv

PC

• Grand Theft Auto 2, 3, Vice City & San Andreas
• The Elder Scrolls: Morrowind
• Max Payne 1 & 2
• Neverwinter Nights
• No One Lives Forever 1 & 2
• Jade Empire
• Icewind Dale 1 & 2
• Fallout 1 & 2
• Planescape: Torment
• Civilization 3
• Diablo 2, med expansion
• Dungeon Keeper 1 & 2
• Outcast
• Baldur’s Gate
• Baldur’s Gate 2: Shadows of Amn, med expansion
• Red Alert 2