Jag hade precis flytt från både en bödels yxa och ett vidunder taget direkt från min barndoms spökhistorier, när jag flämtande såg ett litet samhälle vid en flod. Byn kallades för Riverwood och bestod inte av mycket mer än ett värdshus, en smedja och en handelsbod. Jag stapplade in och lät mig för ett ögonblick känna mig säker. Här fanns inga drakar. Inte än.
Den första personen jag mötte var en kärlekskrank man vid namn Sven, och det visade sig snabbt att han hade bekymmer. En alv vid namn Faendal hade gjort närmanden mot Camilla, som Sven hade känslor för. Efter att vi diskuterat problemet en stund bad han mig att ta hand om det genom att svärta ned Faendals rykte med hjälp av ett fabricerat brev. Jag gick med på att göra det.
Jag vände mig om för att överlämna brevet, när jag hörde Sven yppa en nedsättande kommentar om Faendals alviska ursprung. Det träffade en nerv. Jag är också alv och jag kände hur mina ögon svartnade. I stället för att fullfölja Svens plan gick jag direkt till Camilla och berättade om hans fula spel. Därefter gick jag till Faendal, och möttes av en munter skogsalv som sade att det var trevligt att se en högalv så långt från hemlandet. Han tackade mig för att jag avslöjade Sven och vi blev snabbt vänner. Jag bad honom att överge Camilla, nu när han äntligen vunnit hennes hjärta, för att följa med mig på äventyr. Till min förvåning sade han ja.
Vi begav oss av efter några sista förberedelser. Några avsked var inte bland dem. Vi skulle komma att återvända till byn ett flertal gånger, men Faendal skulle aldrig mer utbyta några ord med sin käresta. Finns det något som jag ångrar, så är det det.
Men åh, vilka äventyr vi var med om! Vi passerade mörka grottor och Faendal frågade om vi inte borde kika in i dem. Det kan ju, påminde han, finnas skatter inne i dem. Det ledde till många grottbesök, och många strider mot de skurkar och banditer (och odöda och jättespindlar) som redan tagit dem i besittning. Mycket riktigt fanns det oftast rikligt med skatter inne i dem.
Det besök som etsat sig fast hårdast är dock den gången då det inte fanns några fiender i grottan vi besökte. I stället möttes vi av en blomstrande fristad, och Faendal satte ord på mina tankar när han stillsamt förundrades över dess skönhet. Vi stannade en stund – förmodligen längre än nödvändigt – och söp in den härliga stämningen. När vi lämnade den kände vi oss ovanligt stärkta och redo att hantera den bistra verklighet utanför grottans så välkomnande grönska.
Vi skulle komma att besöka grottan en gång till, och efter det besöket låg allting bakom oss dött. Där vi vid det första besöket kunde gömma oss från verkligheten utanför – en verklighet där allting anföll oss, och vi anföll allting – drog vi vid vårt andra besök in den i grottan. Konsekvenserna var lika förödande som alltid. Vi råkade väcka fristadens väktare, och de skiljde inte mellan oss och det oskyldiga par som alltid levt där i samspel med naturen. Vi tog hand om väktarna, men inte innan de attackerat paret. Det var med stor sorg och tunga steg som vi lämnade grottan den gången, och sedan dess har vi aldrig besökt den igen. Det finns inget kvar att besöka.
Vi kämpade oss igenom till synes ogenomträngliga snöstormar och tittade upp mot stjärnor och norrsken under de klaraste av Skyrims nätter. Vi tragglade oss uppför kontinentens högsta berg för att hitta en grupp tystlåtna munkar som kunde berätta för mig vad mitt öde som drakfödd var. En gång återvände vi till Riverwood och skrämde upp Sven på uppdrag av krigargillet.
När vi kom till Windhelm möttes vi av en folkmassa samlad kring ett lik på gatan, och fick förklarat för oss att det var det senast offret för en massmördare som härjade i staden om nätterna. Men med det stundande inbördeskriget kunde stadens jarl inte undvara någon ur vaktstyrkan för att gå till botten med det hela, så det uppdraget föll på mig och Faendal. När vi hittade mördaren delade vi ut obönhörlig rättvisa: en eldboll i hans ansikte. Vi blev hjältar i Windhelm, och vandrade vidare.
Faendal stod vid min sida när jag förundrades över två drakar som flög runt varandra, och han stod vid min sida när de två bestämde sig för att attackera mig på samma gång. Han, en bågskytt, gjorde ett heroiskt/dumdristigt frontalanfall mot en annan drake, när jag behövde lite tid för att återhämta mig efter en dåligt tajmad duell med drakens sprutade eld. Han och hans pilbåge stod till mångt och mycket bakom min första seger mot en drake, när jag insåg att jag själv (närstridskrigare som jag var) inte hade någon möjlighet att träffa den medan den befann sig uppe i luften.
Han stod vid min sida de gånger jag mötte jättar ute på Skyrims fält: den gång då en jätte slog upp mig flera hundra meter i luften och jag dog; och den gång då en annan jätte gjorde samma sak mot honom, vilket han förvånansvärt nog överlevde (men aldrig blev densamme efter – rädd och i konstant stridsberedskap, även efter att jag gång på gång försökte intyga att faran var över).
I Riften mördade vi en barnhemsskötare. Med tanke på de hemska förhållanden som fanns på barnhemmet hon drev kändes det inte mer än rätt, och mycket riktigt möttes vi av stort jubel från de föräldralösa barnen när de såg att hon var död. Vi blev lönnmördare i Riften, och vandrade vidare.
Sedan var det dags att förtjäna en plats i tjuvgillet. Jag och Faendal vadade genom vattnet en stjärnklar natt tills vi nådde en liten ö strax innan Goldenglow Estate, som vårt uppdrag var att infiltrera. Jag bestämde mig för att det skulle vara enklare att smyga in om jag var själv, så jag bad Faendal att återvända hem och vänta på mig där. Han tackade för sig och försvann i natten.
Några ögonblick senare kunde jag höra vapenrassel, och eftersom jag fortfarande låg gömd i skuggorna undrade jag hur det kom sig. Jag hann inte fundera länge innan en drake anföll legoknektarna framför mig. Kaos utbröt och mina planer på att smyga mig in försvann i samma ögonblick som draken såg mig. En vild strid utbröt, eldbollar kastades och skrik utbyttes, och när draken var död lyckades jag till min stora förvåning sjunka tillbaka in i skuggorna bortom de kvarvarande legoknektarnas synhåll. Även det andra vapenrasslet, som utbrutit strax innan draken anföll, hade dött ut. Jag reflekterade inte mer över det, utan fullföljde mitt uppdrag. Jag blev en ensam äventyrare vid Goldenglow Estate, och vandrade vidare.
Jag reste runt i Skyrim och gjorde småuppdrag åt lokalbefolkningen, men jag saknade min alvbroder. Som högalv representerar man det imperium som folket i Skyrim slogs (och förlorade) mot förut. Även om väldigt få personer öppet ogillar en, finns hatet mot högalver alltid precis under ytan. Hur trevliga personerna man än möter verkar vara, vet man att den där misstron mot alver finns någonstans i bakhuvudet hos dem. Att vandra runt i Skyrim kan således kännas ganska ensamt, eftersom man är en utböling; men mindre så med en alvbroder vid sin sida. Jag bestämde mig för att återvända till Riverwood och hämta upp Faendal igen.
Han var inte i sitt hus och han var inte på den lokala tavernan. Jag prövade inne hos byns handelsman. Denna handelsman var bror till Camilla, den käresta som Faendal lämnat när vi började vår resa tillsammans, och jag tänkte att det var en så bra plats som någon att leta efter honom på. Men ingen hade sett honom. Han fanns inte någonstans i byn. Jag väntade på honom några dagar men när han fortfarande inte dök upp började jag bli orolig. Jag började minnas det där vapenrasslet precis innan draken dök upp vid Goldenglow Estate, och oroade mig för att det var Faendal som varit dess orsak.
Mitt sökande efter Faendal tog mig över stora delar av Skyrim. Efter att jag sökt genom hans hemby vände jag mig till Whiterun, där jag hade ett hus. Jag trodde att han kanske hade återvänt till mitt hem i stället för sitt, men så var inte fallet. Jag reste till Riften, och därifrån slutligen tillbaka till Goldenglow Estate. Där försakade jag min tidigare så försiktiga taktik och dräpte nu varenda legoknekt som stod mellan mig och svaret på vad som hänt med Faendal. Trots detta kunde jag fortfarande inte hitta honom.
Jag började misströsta, säker på att min kära vän mist livet någonstans i vildmarken, och när jag sedermera fann hans sargade kropp bekräftades mina farhågor. Han låg i en onaturlig ställning utanför ett fort som ett gäng banditer tagit i besittning. Marken (och Faendal) var täckt av pilar, och när jag närmade mig honom så började det regna pilar över mig också. Jag svarade med is och eld och åska, och snart var fortet inte längre i besittning av något annat än eldslågor och stora svarta plymer av rök. Skyrim var ett banditgäng fattigare, men det gjorde inte min förlust lättare att hantera. Jag såg ned på min vän, tog hans utrustning, och gav mig av. Det kändes så ovärdigt att bara lämna honom ute i vildmarken, men jag visste inte vad jag mer skulle kunna göra för honom.
Mina äventyr har fortsatt i Skyrim sedan Faendal dog, men de har mestadels skett utan sällskap. De kompanjoner jag tagit med mig har alltid försvunnit, på ett eller annat sätt. Antingen dog de, som Faendal, eller så försvann de bara. En försökte mörda mig. Aldrig mer.
En relation byggd på tystnad
Jag blev förvånad över hur mycket Faendals död påverkade mig. Bethesda är inga stora historieberättare, och än sämre karaktärsutvecklare. Interaktionen man har med sin medhjälpare består huvudsakligen av fraser som ”Bär mina saker” eller ”Vänta här”. Ibland, som jag nämnde ovan, kommenterar de miljöerna man befinner sig i eller kommer med förslag om hur man ska tackla en situation. Mycket mer än så är det dock sällan.
Att jag trots detta ändå utvecklade en faktisk relation med min medhjälpare förvånade mig. Faendal har ingen intressant personlig berättelse och han utvecklas inte ett smack under resans gång. Han är inte ens speciellt användbar under merparten av spelets strider, eftersom han så ofta knockades av fienderna och därefter lät mig tackla dem på egen hand. Jag använde honom inte som mycket mer än en packåsna, när jag väl hade lärt mig hantera avståndsattacker själv. Inga av de traditionella anledningarna till varför man fäster sig vid en karaktär verkade gälla för Faendal.
Det måste ha varit något annat.
I samband med att jag började fundera över detta, blossade en Twitter-diskussion upp kring den tysta protagonistens roll i Skyrim. Det fanns ringhörnan med de som inte såg poängen med tysta karaktärer, och ringhörnan med de vars spelande tvärtom inte alls berikades av eventuellt röstskådespeleri. Argument för och emot lades fram, även om det i slutändan kanske var en för stor diskussion för Twitter. Jag var en del av den diskussionen, och den fick mig att tänka.
I just Skyrim gillade jag den tysta protagonisten, även om jag generellt föredrar röstskådespeleri. Om protagonisten inte har någon egen röst så axlar min inre röst den rollen, och den är oändligt mycket mer flexibel än någon röstskådespelare kan vara. Vanligtvis spelar det ingen större roll, eftersom de flesta spel tenderar vara hyfsat linjära upplevelser (i den bemärkelsen att man sällan, oavsett hur många val det finns, har möjligheten att få en annorlunda upplevelse än den som utvecklarna vill att man ska få.) Vilket röstskådespel som behövs kan därför förutsägas, och implementeras. Men Skyrim är annorlunda. Så många av spelets mest definierande ögonblick är oskriptade skeenden ute i vildmarken, och jag har svårt att se hur en utvecklare skulle kunna fånga alla de ooh- och aah-upplevelserna med en röstskådespelare. Min personliga upplevelse är oförutsägbar, och av den anledningen är den röst som jag själv ger min karaktär det enda fullkomligt responsiva alternativet.
Eftersom han är ett så blankt blad kan jag, liksom med min tysta protagonist, använda min inre röst för att ge honom liv.
Så vad har detta med Faendal att göra? Jag tror att anledningen till att jag byggde upp en så stark relation till honom grundar sig på samma frihet som (jag misstänker) skulle underminera ett eventuellt röstskådespel hos spelets protagonist. Faendal är inte en särskilt bra utmejslad karaktär i spelets linjära sektioner, men det spelar ingen roll när en av spelets största förtjänster är att så mycket händer utanför dessa rigida strukturer. Eftersom han är ett så blankt blad kan jag, liksom med min tysta protagonist, använda min inre röst för att ge honom liv. Jag agerade för både mig själv och min vän när vi mötte drakar och jättar och andra underliga saker i Skyrims vildmark, och det byggde upp en starkare relation mellan oss än något som jag förmodar att Bethesda hade kunnat skriva själva.
På samma sätt som en röstskådespelare inte hade kunnat fånga allting som jag hade velat att min karaktär skulle säga vid alla dessa minnesvärda ögonblick, hade en stark sidokaraktär inte heller kunnat vara allt som jag velat att den varit utanför sitt manus. Jag var Faendals alvsyster och han min alvbror, i ett samhälle där vår sort inte var särskilt välkommen. Vi delade våra äventyr med varandra i denna värld, och upptäckte att det ändå var en värld värd att kämpa för.
Denna känsla av samhörighet och kamratskap uppstod vid sidan om den räta linje som manuset drog genom spelet, och plötsligt behövde jag omvärdera många av mina små fördomar om Bethesda. Jag har alltid gillat och respekterat dem för de världar de byggt i sina spel, men aldrig sett dem som särskilt stora historieberättare. Det är de kanske fortfarande inte, men för mig bevisade Skyrim att den knivskarpa pennan inte är den enda vägen till en djup relation med en spelvärld och dess invånare. Ibland räcker det med att bara blåsa liv i denna värld.
Om det nu är ett ”bara”.
Epilog
När jag hade räddat världen återvände jag till Riverwood, och till Camilla. Vi började prata. Jag hade tänkt fråga henne om Faendals öde, men hon ville inte prata om det. I stället noterade hon ett halsband jag bar, och efter en kort stunds tafatta kärleksförklaringar bestämde vi oss för att gifta oss. Så är uppenbarligen seden i Skyrim; de lever ett kargt liv och försöker därför fånga kärleken närhelst den kommer.
Jag vet inte vad Faendal hade tyckt om att jag gifte mig med hans käresta. Det kändes definitivt underligt, men jag hoppas att han skulle ha önskat oss lycka till. Jag önskar honom lycka till, var han än är.
Det här inlägget publicerades ursprungligen på Spelkriget.
