Olika synvinklar, del 2

Den våldsamma nörden

Det här inlägget skrevs ursprungligen på min PC Gamer-blogg i början av 2010, som en reaktion på en del situationer där spelare reagerat på hur de själva uppfattades, och i samband med att utomstående reagerade på spelbranschen.Till skillnad från första delen så var delar av den här texten ganska utdaterade, vilket medfört att jag gjort en del ändringar.

I första delen diskuterade jag olika synsätt när det kom till rasism i spel. Det kom kritik mot vissa spel, som spelare till stor del bara avvisade utan någon större reflektion. Min poäng där var att det kan vara viktigt att ändå ta den diskussionen, eller åtminstone lyssna på argumenten och försöka förstå utifrån vilken kontext de kommer. I den här delen kommer fokus i stället läggas på spelare, som är kritiska mot olika saker.

En våldsam värld?

I slutet av november 2009 publicerade Aftonbladet en artikel kallad ”Erika, 27, mördad av spelkompis”, där fokus lades på att kvinnan som mördats haft en fest med World of Warcraft-bekanta och att en man som varit på denna fest hade gripits misstänkt för mordet. Som svar på detta redogjorde PC Gamers redaktionschef Thomas Petersson i sitt blogginlägg ”World of Warcrafts våldsamma värld” för hur han kontaktat skribenterna bakom artikeln.

Den efterföljande mailkonversationen återfinns i Peterssons blogginlägg. I korthet pekade han på artikelns spekulativa beskrivning av World of Warcraft. Det var en ”hemlig passion” hos den mördade kvinnan, som kom fram under nätterna när hon var själv och kunde dra på sig ett headset och försjunka i den ”våldsamma världen” som var World of Warcraft. Det stycket reagerade han på, liksom jag och många andra som läste hans inlägg.

Dåliga ordval och våldsamma inslag

Svar kom från skribenten*. Petersson ”övertolkade” artikeln, som:

[…] redovisade fakta om en polisutredning där World of Warcraft haft en central roll eftersom mordet föregåtts av en WoW-fest och eftersom polisen utrett om hon även fått kontakt med mördaren genom spelet.**

Jag tycker inte att Petersson gjorde fel i att kritisera artikeln, men jag tyckte inte heller att artikeln som sådan är vriden. Petersson höll med, och nyanserade i ett andra mail kritiken till just den sektion som beskrev spelet som sådant som en våldsam nattpassion.

Svar kom. Ordvalet uppfattades som en ”petitess”, men skribenten medgav att ett bättre deskriptivt ord hade kunnat väljas. Men han påpekade också att det, de facto, fanns våldsamma inslag i spelet. Där slutade korrespondensen mellan representanterna för PC Gamer och Aftonbladet.

Kvinnliga gamers

Innan vi går vidare med historien om Aftonbladets artikel, tänkte jag redogöra för den debatt som uppstod när upphovskvinnan till spelbloggen Xboxflickan, Angelica Norgren, i sitt inlägg ”Sony vill inte prata med mig” noterade att en av Sonys Playstation 3-reklamer endast riktade sig till män. Reklamen ställde, och försökte besvara, följande tre frågor:

• ”Vilka tre saker kan få dig att välja en PS3?”
• ”Vilka tre saker kan få din flickvän att välja en PS3?”
• ”Vilka tre saker kan få dina vänner välja en PS3?”

En lång debatt följde. Vissa ansåg att det inte alls var konstigt att reklamen riktade sig till män, eftersom män utgör den största målgruppen. Andra tyckte att den alienerade kvinnor. När jag kontaktade Norgren inför den första publiceringen av det här inlägget poängterade hon att syftet med hennes inlägg var lite mer djupgående än att bara kritisera den enskilda reklamen:

Jag ville hålla mitt blogginlägg kort, och därför tror jag att det kanske blev svårt att uppfatta att min poäng var att problemet är mycket större än en liten banner från Sony. Det handlar om den allmänna inställningen att spel är någonting för män, och med bannern som exempel ville jag visa att detta är fördom som förmedlas även av spelföretagen själva. Jag känner mig väl lite utelämnad, men inte direkt diskriminerad eller kränkt som en del vill tolka det till.

Mina tankar

Vi spelare har saker som vi reagerar på, på samma sätt som andra grupper kan reagera på spel. Spelvåld är ett typiskt område där heta känslor blossar upp hos spelare. Jag tycker mig se vissa likheter hos de som reagerar över att deras etniska grupper representeras felaktigt i spel, och spelare som reagerar över att de representeras felaktigt (kanske främst då i media). Jag har lätt att föreställa mig – även om jag givetvis inte kan säga säkert – hur skribenterna för Aftonbladet-artikeln ser på arga spelare som klagar på att artikeln ställde dem eller deras medium i dålig dager, ur samma oförstående perspektiv som spelare som såg på de arga afroamerikanerna som klagade på att man främst sköt svarta i Resident Evil 5 eller Left 4 Dead 2.

I båda fallen föll en viktig pusselbit bort: den bakomliggande anledningen till varför personerna reagerar. Gamers framställs väldigt sällan som någonting ”bra”, på samma sätt som mörkhyade väldigt sällan framställs som hjältar. När respektive grupp framställs som något ”dåligt” tycker jag att det som skedde således var en ganska naturlig reaktion.

I Norgrens inlägg handlade det inte om huruvida kvinnor framställdes som bra eller dåliga, utan huruvida de ansågs vara ”gamers” eller ej. Att man riktar sig till olika målgrupper när man gör reklam – till män, i detta fall – tycker jag inte är konstigt. Det viktiga är dock att man inte alienerar andra målgrupper i processen, och det var detta som många reagerade över: att Sonys reklam inte bara riktade sig till män, utan även mer eller mindre sade att kvinnor inte var riktiga gamers, utan som mest var deras flickvänner.

En kommentar till Norgrens inlägg påpekade att en mer könsneutral reklam, där ”din flickvän” bytts ut mot ”din partner”, hade löst problemet med alieneringen av en målgrupp galant. Likaså hade flera reklamer som riktat sig till olika grupper kunnat göra det. Båda hade klargjort att Sony inte endast såg män som sin målgrupp.

Avslutningsvis

Hur löser vi dessa problem, då? Vi kan väl inte, rimligtvis, tassa runt försiktigt och hoppas att vi inte trampar någon på tårna? Nej. Att Sony gjorde en reklam som riktade sig mot män är inte fel gjort i sig. Men hur en sådan marknadsföringspush tas emot av de som exkluderas av den, beror förmodligen till stor del på vilken ställning de exkluderade redan har till varumärket. Då är vi tillbaka vid frågan om vad man bär med sig sedan tidigare.

Som man är min ställning som spelare relativt ohotad, i det egna communityt. Mitt intresse för spel betvivlas inte, såsom fallet ibland kan vara för kvinnliga spelare. Jag skulle inte ha någonting emot en reklam-push från Sony för att locka till sig fler kvinnor, eftersom jag är säker på att det inte betyder att de förnekar mig som konsument. Jag bär med mig en stor ryggsäck fylld med flera års erkännande av mig som helgjuten spelnörd, vilket kanske inte är riktigt lika sant för kvinnliga gamers.

Särskiljningen är ingenting som drabbar män, och är därför någonting som ofta avfärdas som överreaktioner. Men när spelandet framställs som någonting mörkt och våldsamt hamnar gamers plötsligt i försvarsställning, oavsett kön. Trots att spelandet tagit enorma kliv framåt de senaste åren och fler än någonsin spelar spel, reagerar spelare fortfarande kraftigt när någonting negativt skrivs om dem i massmedia.

Vi ”övertolkar”.

”Överreagerar”.

Jag tror inte att vi kommer att komma till en punkt där alla är nöjda. Däremot tror jag att det är viktigt att lyssna på folk som kritiserar oss, om vi vill få folk att lyssna på oss när vi kritiserar dem.

———————————————-

* Skribenten i fråga hette Claes Petersson. Alla hänvisningar till en ”Petersson” i texten syftar dock på Thomas Petersson på PC Gamer.

** Jag har ändrat tempus i citatet.